I Rikards huvud

0722136188

Vad gör vi åt ungdomsbrottsligheten?

En av de mest aktuella politiska utmaningarna idag är vad vi kan göra åt att ungdomar hamnar i den organiserade brottsligheten? Politiskt slåss olika partier om att få gehör för två huvudstrategier:

  • Hårdare tag mot brottsligheten här och nu, eller

  • Förebyggande insatser mot utanförskapet

Låt oss börja med problembeskrivningen. 15 skjutningar, sprängningar mitt i stan, sex döda. Bara det senaste året. Visst är läget akut, det råder knappast någon oenighet om. Så varför har det blivit så här?

Barn föds inte kriminella, men de kan växa in i det om riskfaktorerna är starka och skyddsfaktorerna är svaga.

Riskfaktorer är bland annat arbetslösa föräldrar med svaga resurser, närhet till kriminella miljöer och droger, eller otydliga och dåligt fungerande normer från sin uppväxt. Svag socioekonomi är också en faktor, men oftast en följd av arbetslöshet och dålig utbildning.

Skyddsfaktorer är trygga vuxna förebilder, ofta föräldrarna men det kan vara en granne eller någon som barn lär känna i en klubb eller i skolan. Bra skolresultat är överlag den starkaste skyddsfaktorn vi känner till. Bra hälsa och upplevd trygghet är också en skyddsfaktor.

När riskfaktorer hålls låga och skyddsfaktorer starka och nära, blir inte erbjudandet om en ny iPhone från en äldre gängledare lika lockande. Faktum är att gängledaren inte ens försöker rekrytera en trygg och säker ungdom. De riktar in sig på vilsna, fattiga och osäkra barn.

Så vilken strategi är viktigast, hårdare tag eller förebyggande insatser? Tja, vilket är viktigast när man gör omelett, ägg eller mjölk? Bägge behövs såklart, nu!

Däremot bör fokus ligga rätt för rätt nivå. Gärna fler direkta insatser mot brottsligheten här och nu med fler poliser närmare invånarna, korta väntetider på rättegång, kanske fler trygghetskameror och såklart att brott faktiskt utreds så att utsatta får rätt och skyldiga får straff. Men polis, domstolar, rättigheter att sätta upp videokameror och hur straffen blir är sådant som staten styr, inte kommunen.

Så nästan allt viktigt förebyggande arbete, att samverkan mellan skola, socialtjänst och alla föreningar funkar, att det finns vettiga aktiviteter och trygga vuxna nära ungdomarna, att de som behöver hjälp eller en knuff i rätt riktning får det, det är ett kommunalt ansvar. Därför bör kommunpolitiker främst vara inriktade på det förebyggande arbetet i kommunen. Politiker i riksdag och regering borde däremot fokusera på lagar och polisfrågor.

Vad ingår i ett bra förebyggande arbete?

Många pratar om förebyggande insatser utan att definiera vad de egentligen menar, eller tar för givet att alla tänker på samma som de gör. Här förklarar jag vad jag menar med förebyggande insatser mot utanförskap och ungdomsbrottslighet.

Förebyggande insatser är sådana som sätts in för att försöka minska risken att något vi vill hindra sker eller för maximera chansen att nå ett önskvärt utfall längre fram. När något väl har hänt, exempelvis ett brott, är det inte längre förebyggande arbete vi primärt menar, även om det såklart går att förebygga att det upprepas. Men då är det vi ville förebygga redan ett faktum och då heter det avhjälpande insatser. Längre strafftider, visitationszoner, lokalt begränsad yttrandefrihet, kortare utredningstider och anonyma vittnen är exempel på försök till avhjälpande insatser, dessutom med stora negativa bieffekter som kanske till och med väger tyngre än nyttan man hoppas på.

Sen finns det hybrider, exempelvis fler patrullerande poliser i bostadsområden. Det är både avhjälpande och förebyggande på samma gång.

Det jag menar konkret när jag pratar om förebyggande insatser mot ungdomsbrottslighet är det här:

  • Alla elever ska lyckas i skolan, helst varje dag. De skolor som har de svåraste förutsättningarna ska ha de skickligaste lärarna. Klasser ska mixas så att bra studieresultat blir en självklar norm. Lyckas inte det måste skolan läggas ner, för då finns inga förutsättningar att jobba med längre. Elevers individuella förutsättningar att lyckas behöver kartläggas regelbundet, så att personalen alltid vet vilket pedagogiskt stöd som ska sättas in, även om förutsättningarna är långt bättre än snittet. Det är naturligtvis en resursfråga också, alla skolor måste få och ge det stöd som varje elev behöver, direkt när eleven behöver det. Här får det inte sparas, det blir alltid dyrare i längden.

  • Blandad bebyggelse för olika människor, varvat med näringslokaler. Det blir sällan bra när det är hela bostadsområden som byggs för enbart vissa människor. Bara lägenheter, bara småhus, eller bara för vissa inkomster. Då byggs segregationen in redan i byggplanen. Visst kan det förekomma att barn och unga far illa även i blandade områden, men det riskerar aldrig att bli en norm för hela området. Plus att det finns fler som vill och kan hjälpa.

  • Stöd ungdomars mötesplatser, helst ihop med trygga vuxna. Det kan vara kommunala fritidsgårdar, men oftast blir det bäst om det är mötesplatser som startas och drivs av lokalbefolkningen själva. Där olika åldrar träffas naturligt när de gör sådant de tycker är roligt. Exempelvis en verkstad med vuxna som renoverar gamla bilar som också välkomnar unga som mekar med sina grejer, eller bara hakar på i ett sällskap med trygga normer och vuxna de lär känna. Eller en fotbollsklubb. Eller en fotoförening. Eller egentligen vad som helst där en otrygg ungdom kommer nära trygga människors gemenskap. Det är vad kommunens föreningsbidrag ska gå till och det behöver öka, rejält.

  • Ta bort regler som hindrar eller försvårar en effektiv samverkan. Samverkan mellan socialtjänst, sjukvård, skola, rättsväsende och civilsamhälle är ofta riktigt komplicerat. Det finns en massa regler som försvårar att olika grenar av vår välfärd och civilsamhälle delar på information, pengar eller gör gemensamma planeringar. Det behöver ändras på. Modiga kommunpolitiker behöver utmana lagarna och byråkratin och testa gränserna för hur mycket vi kan samverka för barn och ungas bästa. Även om någon kommunjurist får högt blodtryck på kuppen. Alternativet är utsatta barn som hamnar mellan olika stödinsatser, ofta i långa köer. Det är slöseri med skattemedel och människors lidande.

  • Utbilda föräldrar i språk och färdigheter så de blir självförsörjande förebilder. Det är svårt att skapa ett tryggt hem med sunda normer om inte barnen ser föräldrar som har självförtroende, kan hjälpa till med skolarbetet, som kan ge råd och tips om hur svårigheter övervinns. Barn behöver se föräldrarna gå till jobbet när de själva går till skolan. Inte komma hem till vuxna som sitter kvar på samma plats som när barnen gick hemifrån. Det här är ju inte "raketforskning", att utbilda föräldrar skulle vi kunna börja med direkt. Även om det behövs en knuff i rätt riktning. Utbildning är inte bara en rättighet, för föräldrar borde det vara en skyldighet.