Etikettarkiv: Regeringsfrågan

S och M skjuter upp ångesten

Nog är det väl märkligt med allt snack om L och C i fråga om regeringsbildning?

Sedan valet har ett antal faktum stått fullständigt klart:

  1. Inget av de tidigare blocken av partier kan få egen majoritet
  2. Alla övriga partier önskar hålla V och SD utan inflytande i den kommande regeringens arbete
  3. Enda sättet att lyckas hålla V och SD utanför inflytande är en majoritetsregering. Man kan visserligen bilda en regering med kombination av minoritetsunderlag och nedlagda röster, men den regeringen blir helt beroende av förhandlingar vid varje omröstning, vilket i sin tur innebär att SD och V får utrymme att påverka.
  4. Enda möjligheten att bilda en majoritetsregering (utan SD eller V) är om både S och M ingår där, tillsammans med minst ett ytterligare parti.

Ändå har man sedan talmannen valdes helt fokuserat på att skapa en minoritetsregering, ledd av antingen S eller M, med stöd av C och L (samt MP och KD beroende av röd eller blå statsminister). Fokus i spekulationerna har helt hamnat på Annie Lööf och Jan Björklund om vilken statsminister de ska luta sig mot, som om det spelade all roll i världen. I verkligheten är det ju helt ointressant hur de ställer sig, eftersom de ändå inte kan bidra till en majoritetsregering utan att det första villkoret är uppnått, att S och M kommer överens om en gemensam plan för att regera ihop. Först när det är klart kan det bli intressant vad C och L har att säga om att ingå eller inte i en sådan samlingsregering.

Men Löfvén och Kristersson skjuter bara det oundvikliga framför sig hela tiden och försöker undvika den ångest som det kommer innebära att tvingas börja förhandla om hur en gemensam regering skulle se ut och vilken politik som skulle kunna genomföras. Man borde låsa in dem i Harpsund ihop med ett gäng skickliga beteendeterapeuter som ger en svidande kurs i hur man står ut med begäret efter att undvika ångest genom att skjuta upp och skylla ifrån sig.

För det spelar roll att vi inte har en regering med möjlighet att reformera. Som läget är nu bibehåller vi inte ens status Q, eftersom beslut som borde tagits inte tas, med följd att redan befintlig verksamhet ligger på is eller läggs ner, oavsett om den är samhällsnyttig eller inte. Precis som när vi monterade ner försvaret i slutet på -90 talet. Det gick snabbt att avveckla på några få år, men tar flera decennier och enorma resurser att bygga upp nu när vi insett att vi behöver ett territoriellt försvar igen. Nu händer samma sak i de flesta andra verksamhetsområden också, som sjukvård, integration, skola, miljö- och klimatarbete för att nämna några områden där lagar behöver uppdateras och budgetar revideras.

Det kommer förmodligen bli extra val som ett resultat av denna cirkus av beslutsvånda och tafatta avsaknad av handlingskraft. Vad det kommer visa är skrivet i stjärnorna, men inte lär det bli ett lättare läge för oss som vill hålla extremisterna utan inflytande. Min gissning är att resultatet av ett extra val blir ännu mer polariserat. På ena kanten vinner V röster, på andra SD. Sen blir det små förändringar på mandaten till S och M/KD och de stora förlorarna blir C, L och MP. I slutändan kan det i värsta fall leda till att de enda möjliga regeringsalternativen inkluderar antingen V eller SD, vilket var precis det som en majoritet av väljare och partier ville undvika till varje pris.

Tips till Andreas Norlén

Birgitta Dahl har kommit med förslaget till talmannen att låta några önskeregeringar falla i riksdagen för att stimulera kompromissvilja. Det tycker jag är ett onödigt tidsfördriv och ökar risken för nyval. Bättre att talmannen är lite proaktiv och använder sin makt i syfte att motverka partitaktisk förhalning.

Egentligen finns det bara tre utgångspunkter om man eftersträvar en stabil majoritetsregering, vilket en förkrossande majoritet av väljarna vill se:
1. M och S ihop är en bas som kan regera med stöd av vilket annat parti som helst.
2. Andra lösningar kräver koalitioner, även dessa över blockgränserna, och alla dessa spräcker alliansen.
3. Ingen lösning fungerar utan att S ingår, om inte SD ingår, vilket är politiskt helt osannolikt eftersom SD är ”allas fiende”.

Mitt förslag är en koalitionsregering som består av S + Alliansen. Statsrådsplatser (24) fördelas efter inbördes andel av mandat.
S=10, KD=2, L=2, C=3, M=7

Börja med att med milt tvång skapa en skuggregering och vänta med statsministern. Statsminister blir den som kan tålas av flest statsråd.

Konkret:
1. Talmannen uppdrar åt de fem partiledarna att i samråd utse statsråd ur respektive parti, förutom statsministerposten. Fördelning enligt inbördes andel av  mandat enligt ovan.

2. När talmannen får de 24 namnen gör han en lista med dessa namn och en ruta vid varje namn. Den listan skrivs ut i 24 exemplar. Talmannen ordnar också 24 kuvert.

2. Statsråden genomför en sluten omröstning om vilka av de 24 de kan acceptera som statsminister. Accepterar ett statsråd alla 24, avger denne 24 röster genom att kryssa alla 24 rutor. Accepterar ett statsråd bara en, exempelvis sig själv, avger statsrådet bara denna enda röst, ett kryss för sitt eget namn i sådana fall.
Detta förfarande stimulerar acceptans och motverkar intolerans genom att varje statsråd får fler röster i proportion till hur mycket acceptans de visar för sina kollegor.

3. Talmannen räknar rösterna. Det statsråd som får flest röster utses av talmannen som hans förslag till statsminister och regeringsbildare.

4. Den av statsråden utsedde statministern har nu möjlighet att i samråd med övriga regeringen putsa på fördelningen av ansvarsområden, under tiden som talmannen kallar riksdagen till omröstning om statsministerförslaget.

5. Riksdagen tar sedan ställning till talmannens förslag i enlighet med författningen.

Regeringsalternativ

Just nu svämmar media över av olika utspel och spekulationer om vem som tar vem i regeringsfrågan. Nästan alla saknar grund. Det handlar inte om vem som vill vad, utan är till största delen vanlig grundskolematte. Så här funkar det:

En regering ska för det första ”tålas” av minst 175 av riksdagens ledamöter. Annars kan den inte inte ens tillträda. Har man inte ett eller flera partier som tillsammans har 175 mandat med sig är det alltså inget alternativ, utan då måste man söka stöd från partier man inte vill ha med i sin regering, men är beredd att vara beroende av ändå, (SD, V, MP). Därmed faller alternativen Alliansen (M+L+C+KD), Rödgrön (S+MP+V), ”Mitten” (C+L+S+MP), Tvåpartikoalition (M+S), samt ”Rödgrön mitt” (S+MP+C). Även alternativet Nationalistregering (SD+KD+M) faller som väl är på att de får mer än 175 mandat emot sig.

För det andra ska en regering hålla över första budgetpropositionen. Det är det de förhandlar om i sina hemliga fikamöten nu. Förra valet resulterade det i det som kom att kallas ”Decemberöverenskommelsen”, vilket var en bisarr idé om att politiska motståndare lovar att inte rösta mot varandra bara för att inte låta SD få möjlighet att fälla regeringen. Lovvärt syfte visserligen, men en helt hopplös metod för att nå det.

Här stupar egentligen alla så kallade minoritetsregeringar, alltså där regeringen visserligen tåls av de flesta i riksdagen, men där regeringen hela tiden tvingas till eftergifter till de partier som står utanför regeringen men ger den sitt passiva stöd. Så har det exempelvis varit nuvarande mandatperiod, där S+MP har regerat, men V fått stort inflytande i utbyte mot passivt stöd i budgetomröstningarna. Precis likadant skulle det vara med en Alliansregering som är beroende av passivt stöd från SD. Det kommer aldrig gratis och det är därför alla har tjatat så mycket om SD under valrörelsen. Alla vill hålla extrempartierna SD och V utanför inflytande.

Så vilka regeringsalternativ finns det då kvar, om det ska vara regeringar som dels tåls av riksdagen, dels får igenom sin budget så de faktiskt kan regera, och inte är tagna gisslan av ett extremparti?

En trepartilösning med M+S+L skulle funka rent matematiskt. En annan skulle vara en slags mittenkoalition C+L+KD+MP+S. Bägge alternativen skulle få majoritet i riksdagen och inget beroende av vare sig V eller SD. Men det är inte sannolikt att någon av dem blir verklighet i alla fall. Anledningen är att väljare straffar stödpartier i regering till nästa val, så ingen vill sitta i regering utan kompisar om S är tongivande. Kolla på hur det gick för MP…

Kvar finns bara ett enda alternativ, och det är ett riktigt bra sådant under de förutsättningar som väljarna har skapat: Koalitionen S+Alliansen i sin helhet. En fempartiregering som får tydlig egen majoritet med marginal för nästan 70 bångstyriga riksdagsledamöter som inte följer partipiskan. De får igenom sina budgetar utan svårighet och extrempartierna får noll inflytande. Man behöver inte ens bry sig om att MP finns. Dessutom kan idén om Alliansen bestå, det finns liksom ingen att straffa eftersom alla är med och Alliansen kan internt i regeringen vara starkare än S, så ingen behöver kröka rygg för någon annan, samtidigt som man måste komma överens som en enda regering.

Så här skulle en sådan regering kunna se ut:
S får som största parti 8 platser
M som näst största får 6 platser
C får 3 platser
L får 2 platser
KD får 2 platser
Man kan krydda förslaget genom att S får välja statsminister bland de andra regeringspartierna.

Det kommer att bli mycket internt tjafs i regeringen, ingen trevlig psykosocial arbetsmiljö direkt. Men bättre att ett tjugotal statsråd kompromissar sig igenom 4 år, än att regeringsarbetet med nödvändiga reformer står still ännu en mandatperiod medan 349 riksdagsledamöter kohandlar och sluter pakter som får Expedition Robinson att framstå som ett seriöst alternativ.