Alla inlägg av Rikard

Man, född -69, gift, två döttrar f. -92 och -98, doktorand på Linköpings universitet, tidigare nationell samordnare för Skolfam, psykolog, tidigare politiskt aktiv, tidigare officer, undersköterska, produktspecialist ortopedi, projektledare/säljchef IT.

Efterlysning: Idékuvös på nätet

Olika människor har olika kvalitéer och förmågor. Somliga är rejält bra på att spåna fram nya idéer. De blir sådant som konstnärer, författare, arkitekter, kompositörer, reklamfolk eller tekniska konstruktörer. Andra är bra på att uttrycka idéer, egna eller andras. De brukar bli bra på arbeten som säljare, journalister, politiker eller religiösa förkunnare. Sen finns det de som är bra på att förvalta eller utveckla sådant som andra har skapat. De brukar bli framgångsrika företagare, jordbrukare, lärare eller andra jobb som kräver uthållighet och målmedvetenhet. Sen finns det tyvärr sådana som hämmar, bromsar och avvecklar goda idéer eller verksamheter, men några utsagor om vilka jobb vi hittar dessa personer i tänker jag inte göra. Då skulle jag ju sänka en massa folk själv, och det vill jag verkligen inte ha som eftermäle.

Kruxet är att det är få människor som har alla funktioner. Det gör att det behövs någon form av länk mellan kreativa idésprutor, andra som formulerar nyttan med idéerna för allmänheten, och ytterligare människor som kan driva och förvalta förverkligandet av idésprutornas drömmar och visioner långt efter att uppfinnarjockarna har börjat med nya spännande projekt. Det behövs i regel också en riskvillig kapitalägare som ser till att produkten eller tjänsten får luft under vingarna.

Nätet skulle kunna erbjuda den där länkande funktionen. Nätet är tillgängligt för alla, alltid öppet och globalt. Om en kreativ tonårstjej i Zimbabwe kommer på en vagt formulerad, men riktigt god idé, kan en nybliven pensionärsfarbror i Chile snappa upp idén och sitta uppe en natt och formulera en plan för förverkligandet. En 30-årig entreprenör i Japan kan förverkliga själva produktionen med finansiering från Vladimir Antonov i Ryssland. Det finns redan något som heter ”wikideas” som försöker fylla en sådan funktion, men det verkar inte vara något vidare drag under galoscherna där.

Själv gillar jag att koppla ihop olika innovationer, idéströmningar och behov och försöka hitta synergieffekter när man plockar ihop dem till nya helheter. Jag är som sådan varken uppfinnarjocke eller förvaltare.

Ett sådant koncept är en elhybridbil som förenar olika spännande tekniker som navmototer integrerade i fälgarna i bilens hjul, ultrakapacitorer för höga tillfälliga energibehov, vanliga litium-polymerbatterier för mer långsiktig lagring/energileverans och en bränslecell som kan ladda batterierna medan bilen står parkerad och jag är på kontoret och jobbar, eller göra det möjligt att köra femtiomilaresor till fjällen utan att behöva hyra en annan bil. Ingen av dessa tekniker är ny, men lägger man ihop dem kan man få en bil som kan vara en riktig racer med överlägsen fartprestanda, alltid CO2-neutral, för det mesta tankad med en sladd i garaget över natten, men vid behov en kontinentkryssare med plats för en familj på bilsemester.

En annan idé är enkla, billiga fysiologiska sensorer som pratar med en smartphone via bluetooth. När vi motionerar vill många av oss ha koll på pulsen, så därför finns pulsklockor eller pulshandtag på gymmens löpband. Hemma har vi termometrar för att mäta kroppstemperatur. Några har blodtrycksmanchetter och badrumsvågar, som inte bara säger oss hur tunga vi är, utan också hur mycket av det tunga som är fett eller vatten. Inom sjukvården har man länge använt olika sensorer för att mäta syremättnad i blodet, andningsfrekvens, koldioxid i utandningsluft, hjärnaktivitet med EEG, och hundratals andra mätbara kroppsliga signaler om hur vi egentligen mår, objektivt sett. Hur individen själv upplever detta subjektivt är inte mätbart, men brukar i regel överensstämma ganska bra med det objektiva måendet.

Jag skulle vilja se ett standardiserat kommunikationsprotokoll för att kontinuerligt kommunicera fysiologiska värden via bluetooth till en mottagare, som sedan kan sammanställa och analysera individens aktuella tillstånd. Sen skulle jag vilja ha fler sensorer som mäter kroppens fysiologi och biokemi. Hormonhalter i saliv, muskeltonus, hudens elektrokonduktivitet, pupillstorlek och ögonrörelser exempelvis. Tanken är att man ska kunna mäta fysiologiska responser på stress eller andra tillstånd, dels direkt i stunden och dels sammanställt över tid. Man skulle inom företagshälsan kunna hänga på en anställd några sensorer och en smartphone för att få en bild av hur den anställdes stress byggs upp och klingar av under dagen. Inom psykologisk behandling skulle man kunna göra exponeringar där psykologen direkt i sin smartphone kan se hur höga halter av adrenalin eller kortisol som klienten har och sedan kunna utvärdera hur det upplevda obehaget klingar av för att förstärka inlärningen av att fobin går att träna bort.

År 2002 var jag stressjuk under våren. Jag kom till rätta med det genom att (väldigt förenklat) ta bort de faktorer som byggde upp den ihållande destruktiva stressen, och med lågintensiv motion förbränna mitt uppbyggda lager av stresshormoner. Det gick att göra på fem veckor, för mig den gången. Ofta har jag tänkt tillbaka på den perioden och varit nyfiken på vad det var som hände i min kropp under de fem veckorna. Hur höga var adrenalinhalterna i snitt när jag var som sämst? Och hur snabbt sjönk de? Var det mina snabba långpromenader med lite packning som gjorde jobbet, eller något annat? Tänk om jag hade haft en smartphone med lite biokem- och fysiologisensorer då, vad spännade det hade varit för mig, och vilken oerhörd hjälp det hade varit för den läkare som skulle följa upp behandlingen. Jag har också, som så många andra, testat GI-diet under några månader, och subjektivt upplevt en förändring som rimligtvis borde synas objektivt i biokemin.

Varken elhybridbilen eller de fysiologiska sensorerna är något nytt, men kanske att kombinera de olika teknikerna i elhybridbilen på det sätt jag tänker mig, är en faktor som bidrar till något bra? Eller tanken att använda objektiva mätvärden från kroppen i psykologisk behandling är något nytt? Fick jag hjälp att kunna läsa av hur andra människor reagerar på olika stimuli, så kanske jag skulle kunna jobba framgångsrikt med behandling. Eller varför inte forska genom att mäta stressen i eleverna i en skolklass under en mattelektion som innehåller ett läxförhör? Ni skulle bli förvånade över vilken stress som elever i skolan utstår. Kanske är det förklaringen till att några av dem inte lär sig så mycket?

Vad tror ni? Kan vi hitta några kluriga ingenjörer som vill utveckla bilar och sensorer, och någon som vill finansiera det, och någon som kan göra det till affärsverksamhet, så lovar jag att sy ihop det till en enhet som hela tiden fortsätter att utvecklas.

Ett debattinlägg som gör familjer osäkra

I Göteborgsposten 28 mars öser Annica Dahlström ur sig ett debattinlägg som gör mig mycket upprörd. Hon argumenterar för att dagens ökade suicidförsök bland unga flickor och ökade (menar hon) förskrivning av antidepressiv medicin, skulle vara orsakat av en störd anknytning till följd av att samhället låter barn gå på förskola redan från 12 månaders ålder. Det, eller hennes alternativhypotes att flickor tydligen förväntas bete sig som pojkar, skulle förklara ohälsan när barnen nu går in i vuxenlivet tjugo år senare.

Jag har några reflektioner med anledning av denna politiskt färgade reformerta dynga:
1. Du antyder att män och kvinnor inte skulle ha identiska förutsättningar att ta hand om barn. Syftar du då på att vi män har svårare att amma, eller har vi någon annan omsorgsdefekt?

2. Annica, du antyder vidare att föräldrar idag skulle ha 1,5 timmar mindre i vaken umgängestid med sina barn per dag. Om vi antar att dina källor stämmer, var någonstans finns bevis på att anknytningen är relaterad till tid under samma tak? Är umgängestid överhuvudtaget en faktor? Är det inte anknytningsbeteenden som avgör om det blir anknytning eller inte? Du är professorn, förklara är du snäll!

3. Du beskriver att barn som gråter vid lämning på förskolan känner sig övergivna och genom en skicklig formulering där du blandar in en gammal oprövad teori om att barn saknar tidsbegrepp, skapar du illusionen om att detta tröstlösa övergivna tillstånd håller i sig hela dagen. Alla som någon gång lämnat ett barn på förskolan vet att barn ibland gråter i det ögonblick de ser föräldern gå, men vilken förskolepersonal som helst kan förklara för dig att den gråten så gott som alltid upphör när föräldern är utom synhåll. Visst är det jobbigt att som förälder ha minnesbilden av ett gråtande barn på näthinnan, men det är ingen särskilt representativ bild av verkligheten.

4. Åter till könsskillnaderna. Du menar att det är evolutionärt utvecklade, stora skillnader i våra hjärnor som på något sätt skulle ha menlig inverkan på mäns förmåga att ta hand om barn. Jag gillar när man tänker evolutionspsykologiskt och biologiskt, men inte när man använder biologin och evolutionen för att rättfärdiga sin politiska agenda. Hur såg tillvaron ut ur ett anknytningsperspektiv för tiotusen år sedan tror du? Hur var vardagen för barnen då? Ingen av oss vet med säkerhet, men jag skulle tro att tillvaron i en grupp stenåldersmänniskor mer liknade en förskolemiljö än en kärnfamilj enligt amerikanskt 50-talsideal. En grupp vuxna människor vid en stor gemensam koja som tillsammans gav tillsyn och knöt an till klanens alla barn, medan några andra jagade, fiskade eller plockade ätliga växter i omgivningen. Precis som vilket friluftsdagis som helst. Där har du den evolutionära miljön som du refererar till, Annica.

5. De ekonomiska argumenten som du, eller din ekonomiske medskribent beskriver, lämnar jag därhän. Det är utanför mitt kompetensområde. Men ditt avslutande resonemang är helt horribelt. Du skriver ”politiken bedrivs i strid mot våra evolutionära förutsättningar och mot barnens intressen. Den drivs helt av vuxnas snävt personliga intresse för materiell välfärd och statens behov av tillväxt.” Som om evolution och tillväxt skulle vara två motpoler! Det är enligt min mening precis tvärtom.

För tiotusen år sedan var tillväxt och materiell välfärd det samma som en bättre koja än den gamla eller ett bättre ljuster att fiska med. Bättre skydd och bättre föda ger bättre överlevnad och mer genetisk spridning. Den med finaste huset, största skafferiet och bästa chanserna att skydda avkomman, får fortplanta sig. Det är inte kortsiktig cynisk nationalekonomi. -Det är evolution.

Annica, du drar orimliga slutsatser och du redovisar inte hur du har kommit fram till dem. Det är under en professors värdighet att göra så! Du bidrar till ökad stress och ger upphov till dåligt samvete helt i onödan med dina grundlösa beskyllningar. Barn far inte illa av förskolan i sig, de får inte sämre anknytning i förskolan än hemma och evolutionen går längre tillbaka än kärnfamiljsidealet. Män är lika viktiga för barnens uppväxt som kvinnor, idag precis som på stenåldern!

Att sluta tro

Jag kommer från en frikyrklig släkt och kan vara den förste i släkten som släpper trons sköld fullt ut, även om jag nog inte har vågat erkänna det för mig själv förrän nu. Hela min barndom tillbringade jag i Filadelfiakyrkan, på diverse möten och andra sammankomster. Under en av ungdomsresorna till Åre ett sportlov beslöt jag mig för att kalla mig frälst och lämna över rodret över min vilja i guds händer. Två veckor senare döptes jag och nu började en väldigt intensiv period med killarnas bönegrupp, ungdomskör, vuxenkör, tältmöten, ”missionsresor” till andra församlingar och jag var till och med involverad i en ”andlig strid” mot ett möte där en hippie försökte etablera någon new agegrupp som hette ”Summit lighthouse”. Mellan 14 och 18 års ålder var jag helt absorberad av det kristna livet. Radikal och övertygad sjöng jag med kören på torget på fredagskvällarna, pratade med klasskamrater med bibeln i hand på festerna, och planerade en framtid som radikal förkunnare för ännu onådda folkslag, så att Jesus kunde komma tillbaka. Tron tog all min tid och hela hjärnan i anspråk. Jag försummade skolan och fick hoppa av naturvetenskaplig linje med ettor (IG) i matte, kemi och c-språk. Det var inte viktigt för mig, för mitt liv låg ju i guds händer och jag var bara naivt nyfiken på vart gud ledde mig härnäst.

Fast självförtroendet rasade i botten. Det visade sig att jag var fruktansvärt dålig på att höra guds röst. Dessutom hade djävulen fyllt mig med en massa syndig köttslig åtrå, men som tur var ett fult utseende, så jag fick inte möjlighet att synda på riktigt i alla fall. Som en frimodig Quasimodo gick jag ut i livet för att göra guds vilja. Jag kallade mig kristen, men inte religiös, för att slippa ta ansvar för alla dumheter som kyrkan har gjort genom åren. Gud var ofelbar, men vi människor klantade till det bland.

Första knäcken kom när jag valde att göra värnplikten ”på riktigt”, med vapen i hand. Det var inte populärt bland pastorer och vänner. Jag lovade att inte döda någon under min tid i Kustartilleriet och försökte argumentera för att där om någonstans behövs det ju kristna killar. För mig var det lite av samma sak att under stora vedermödor och med livet som insats predika för ett oupptäckt folk i Papua Nya Guinea, som att under samma svåra umbäranden predika för lika tjockhudade hedningar i Försvaret.

Men under tiden i lumpen började jag ta in influenser från världen utanför. Jag testade nikotin och alkohol, och testade också att leva ut fysisk kärlek. Mina soldatkamrater och jag hade många existentiella samtal och jag började inse att bibeln nog var en ihoprafsad antologi med kyrkopolitiker som redaktörer på ett kyrkomöte ett halvt millennium efter kristus. Skapelsen och Skaparen fortsatte jag att tro på. Mitt resonemang var att den kristna tron är en hypotes lika god som en vetenskaplig hypotes, och det finns inga entydiga bevis för någon av dem, så då kan väl tron få fylla i tomrummet där inte vetenskapen kan ge entydiga svar. Ungefär så.

Jag fastnade i både snus och försvaret, blev officer, pappa, bostadsrättsägare och högst sporadisk kyrkobesökare. Tron låg på is i ett decennium. Det enda jag saknade var körsången. När familjen flyttade tillbaka till min hemstad 1998 började vi gå till Johanneskyrkan, som alla mina och fruns vänner nu hade startat som en slags avknoppning från Fillan. De hade en annan gudstjänstordning och en liberal alkoholsyn som tilltalade mig. Dessutom byggde församlingslivet på små grupper med matchade medlemmar som kunde tänkas ha utbyte av varandra socialt. Jag gillade upplägget. Det enda jag saknade var körsången, men min gamla kör i Filadelfia, nu Ryttargårdskyrkan, var inte så knussliga med medlemskapet i församlingen, så jag sjöng där.

Sen kom skilsmässan från min fru 2002. Helt plötsligt uppfattade jag mig själv som ett hot mot tjejer i församlingen och det kändes som att min församling blev mer avvaktande till mig. Jag var välkommen, men inte riktigt med öppna armar på något vis. Förmodligen var det här bara en högst subjektiv upplevelse, kanske rentav inbillning från min sida, men den fick mig att sluta gå till Johanneskyrkan. Jag träffade en ny kvinna, som inte var kristen, men som jobbade i Svenska kyrkan. Hon bodde långt bort och jag ville inte flytta och såg egentligen ingen framtid i förhållandet, men det var himla gött att inte vara ensam…

Jag fick stallorder från min pastor att avsluta det förhållandet, eftersom det inte fanns en teologisk möjlighet för mig att gifta mig igen, enligt församlingens då rådande version av bibeltolkning. Eftersom det sammanföll med min egen analys om att förhållandet saknade bärighet, tog jag pastorns order som förevändning att bryta. Och så bröt jag även med församlingen, när jag ändå var i farten.

Hela 2002 var en enda lång livskris. Jag fick en utmattningsdepression, blev av med jobbet, beslöt mig för skilsmässa, sålde hus och bil, bestämde mig för att bli psykolog, och det kändes som en ”general life reset”. Det enda som låg kvar på samma oförändrade sparlåga var min tro. Jag tyckte att jag hade en lagom nivå av troende, där jag hade tagit bort bibel, övernaturliga under, bön, gudstjänster och församlingsliv. Jag träffade en ny kvinna, kristen, men på samma lagomnivå som mig. Vi gifte oss och älskar varandra sedan dess.

Under psykologprogrammet 2003 till 2008 fick jag gott om utmaningar att fundera. Främst grunnade jag på förekomsten av en icke-materiell komponent av människan, en själ. Jag förkastade själen efter att ha läst en tegelsten av Steven Pinker som heter ”Ett oskrivet blad”, och en bisarr studie från förra sekelskiftet om en läkare som försökte bevisa själen genom att väga patienter i dödsögonblicket. Han kom fram till att medelvikten på själen var sju gram vill jag minnas. Fast jag fortsatte att sjunga i kör under den här tiden, även om det nu blev en kör i Svenska kyrkan, där min frus (och nu också mina) kompisar sjöng. Nu är jag färdig psyko-log, utan att tro på psyche i dess ursprungliga betydelse…

När jag skaffade facebookkonto för något halvår sedan, började jag tänka till. Man skulle fylla i en ruta för vilken religion man tillhörde och jag började fråga mig om jag verkligen kunde fortsätta att kalla mig kristen, efter att jag har slutat att tro på bibel, bön, själ och ande, ett evigt liv, skapelsen och en gud som styr min och andras utveckling.

En del kristna släktingar och vänner brukar se lite sorgsna ut när min avsaknad av tro kommer på tal, så det händer inte så ofta. Andra, som inte vet att jag numera är en avfälling tar för givet att jag delar den kristna övertygelsen och berättar om fantastiska predikningar eller kristna events de åker till. Det känns lite knepigt. Antingen talar jag om att Torpkonferensen eller Löttorp inte betyder något längre och står ut med att de kan bli ledsna, eller så nickar jag lite lagom intetsägande och står ut med att inte riktigt vara öppen och ärlig. 

Jag ser framtiden an med tillförsikt. Det enda jag vet är att jag inte vill ersätta den kristna tron med något annat. Jag vill inte göra någon slags statement över att jag kvalar in som ateist och jag vill inte bli någon missionär mot kristen eller annan tro.

Men attans vad jag saknar att sjunga i kör! Varför kan det inte finnas några sköna profana körer med samma goa gung som en gospelkör, eller samma innerlighet som en riktigt fin Bachmässa?

Läxor -en utslagsfråga

Så länge det har bedrivits undervisning i någon form av skola, har det funnits läxor. Traditionen att låta elever utföra någon form av lärande arbete efter den organiserade skoltiden är mycket stark. Så stark att vi för det mesta inte ifrågasätter den. Läxor har blivit en självklarhet. Låt oss fundera en stund över syftet med läxor? Kan det vara att överinlära kunskaper till en högre färdighetsnivå, för att bättre befästa kunskaper? Eller kan det vara för att lära elever att planera och ta eget ansvar utan att få direkt hjälp av vuxna som ger dem påminnelser och hjälp att dela upp uppgifter i mindre delar? Kanske finns det fler syften, men låt oss ta dessa två till en början.

Syfte överinlärning: Ett ganska relevant syfte, om det fungerar. Vi behöver repetera tankebanor flera gånger för att befästa en kunskap, eller för att uttrycka det neurologiskt, fyra av samma neurala nätverk flera gånger för att kunna etablera en associationsbana som vi på ett kognitivt plan känner igen som återkallande av ett minne. Ska vi lära oss en sura i Koranen eller ett stycke ur Luthers katekes utantill är det helt nödvändigt för oss att repetera samma verser, textstycken, multiplikationstabeller, huvudstäder eller vad det nu vara månde, flera gånger. De som gör detta i en pedagogiskt gynnsam miljö, med mellanmål i magen, lugn och ro och tillgång till en vuxen som kan uppmuntra och förstärka arbetet, kommer att lyckas med sitt arbete och därmed ha större sannolikhet att kunna framkalla informationen ur hjärnbarkens skrymslen och vrår. Det lär vi oss av vanlig enkel inlärningspsykologi som varit känd i åtminstone 50 år. Den som har sämre pedagogisk miljö att plugga i, med störande ljud, lågt blodsocker, ingen förstärkning från en stödjande vuxen, eller kanske neuropsykologisk funktionsstörning, kommer att ha sämre förutsättning att plugga in informationen så att den går att återkalla vid behov.

Förutsättningarna för att kunna överinlära effektivt är gynnsamma på förmiddagen, i en studieanpassad miljö, och med fullt vuxenstöd, individanpassat till just den elevens förutsättningar. Förutsättningarna för att misslyckas maximalt är sent på eftermiddagen eller kvällen, i en icke studieanpassad miljö, som ett kök under pågående matlagning, eller i ett vardagsrum där TV´n är på. Har man då dessutom neuropsykologiska svårigheter att tillgodogöra sig informationen i den form som den ska pluggas in, ja då misslyckas man ofta, vilket i sin tur bygger negativ självbild. Man lär sig att man är tröglärd, har svårt att fatta, eller rent av ser sig som dum i huvudet.

Syfte ansvarstillväxt: Ja, de flesta barn börjar kunna planera eget arbete i 11-13 årsåldern. Innan dess har man inte de kognitiva förutsättningarna att tänka framåt, att teoretiskt kunna föreställa sig och beräkna ett tänkt utfall av att göra en del av läxan nu eller att lämna den till en annan dag. Så syftet att lära sig ta ansvar och planera är relevant för de flesta barn från högstadiet och uppåt. Men en mindre andel barn har svårt med detta en god bit in i tonåren. De misslyckas ideligen med läxorna och lär in en negativ självbild genom dessa upprepade misslyckanden.

Men hur ser det ut i skolan? Jo, man delar ut läxor redan från lågstadiet och drar sig inte för att ge betingläxor och eget planerat arbete redan från 10-årsåldern. Och det funkar för de som har rätt förutsättningar hemma. De barn vars föräldrar kan hjälpa barnen med den planering de själva inte klarar, förstår vikten av att barnen lyckas, prioriterar barnens skolgång framför alla andra aktiviteter i hemmet eller eget socialt liv, och om barnen inte råkar ha koncentrationsproblem, lågt blodsocker eller är trötta på kvällen. De barnen lyckas. Andra ungar är dömda att misslyckas. ”EN skola för ALLA” -ja tjena…

Varför kan vi inte skapa en skola som bygger på grundidén att låta elever lyckas i sitt lärande? En skola där man anpassar utbildningen till elevernas individuella förutsättningar? En skola som bygger på vetenskap om hur barn utvecklas och hur de lär sig. Ska det vara så himla svårt att utgå från barnens bästa och bedriva utbildningen i skolan istället för att låta vissa barn slås ut ur samhället steg för steg vid varje läxförhör eller skriftlig inlämning?

För det kan väl inte vara så att vi som är röststarka medelklassföräldrar med kapacitet att ge våra egna barn konkurrenskraft, inte bryr oss om de andras ungar? Eller att lärarkårens behov av elevfri tid på eftermiddagarna styr skoldagen?

Nej. Skapa istället en skola som sköter färdighetsträningen på lektionstid och som låter barnen lyckas med sitt lärande varje lektion. Låt skoldagen hålla på till 16 om det behövs och fyll tiden med individanpassad och inspirerande utbildning som barnen ser fram emot och lyckas med.

Balkongrökning

I måndags var jag på föreningsstämma i vår bostadsrättsförening. Jag brukar inte gå på sådana tillställningar, mest för att det bara brukar vara formalia, men också för att jag har svårt att hålla mig från att själv bli engagerad i styrelser när jag har synpunkter på hur de sköter sitt uppdrag. Men nu fanns det en motion, där förslaget var att förbjuda rökning på balkongerna i föreningen. Röken går nämligen in i andra lägenheter via ventilationsfönster och öppna balkongdörrar eftersom vi har frånluftventilation. Luften sugs alltså ut genom köksfläkt och badrum, och flödar in genom ventilationsöppningar i sovrum och vardagsrum. Jag tycker förslaget är bra. Vill man röka kan man göra det inomhus i sin egen lägenhet, så att man inte inskränker andras boende med sin rökning, tycker jag. Eftersom en stor del av de 470 hushållen innehåller rökare, och styrelsens motförslag var att avslå motionen, beslöt jag mig för att yttra mig till stöd för motionen. Jag förberedde mig genom att skriva ner argumenten, för när man väl står där inför nästan 200 människor som inte vill ändra på något alls, gäller det att inte svamla.

Så här såg argumenten ut:
1. Det är orätt att en grupp bland föreningens medlemmar har rätt att begränsa en annan grupps nyttjande av sin bostad. Vi har exempelvis inte kunnat nyttja vår balkong, eller ha dörren öppen under den tid vi bott här.
2. Styrelsen tyckte i sitt yttrande att den som blir störd ska påtala det för den rökande grannen. Jag ifrågasätter att principen för just rökning ska vara att den störda bär ansvaret att påtala störningen, när det för andra störningar, exempelvis planerade högljudda fester eller bullriga renoveringar, gäller att den störande informerar grannarna i förväg.
3. Det måste finnas en regel av något slag som säger att det inte är OK att röka på balkongen, om den som blir störd ska kunna klaga. Annars kan ju den rökande bara rycka på axlarna och kalla klagomålet för meningslöst gnäll. Är det så kommer ingen att vilja klaga. Det kommer ju då bara att leda till osämja.

Jag yttrade mig, men föreningens ordförande menade att ett förbud förmodligen skulle vara olagligt, eftersom hans son någon gång hade sagt något om att balkongen i rättslig mening är en del av lägenheten och att bostadsrättsföreningar inte har rätten att bestämma vad människor gör i sina lägenheter. Det vore då ett brott mot den personliga integriteten och ett rökförbud skulle då vara någon form av olaga tvång. Han hänvisade inte till några källor, men lyckades få deltagarna att tro att om de röstade mot styrelsens förslag, deltog de i något olagligt. Alltså skrek ett hundratal gubbar NEJ! när mötesordföranden lade fram propositionen för beslut genom acklamation. Styrelsens förslag möttes av ett rungande bifall. Ingen större idé att begära votering i det läget.

Tänk att demokrati kan manipuleras så enkelt. Eller beror det här på att rökarna är i majoritet på riktigt och att de på allvar menar att deras rätt att röka var som helst, väger tyngre än ickerökarnas rätt till en rökfri bostad? Hursomhelst, jag går inte på några mer föreningsstämmor i bostadsrättsföreningen. Men jag funderar på att hälla ut surströmmingsspad på balkongmattan och tejpa igen fönster och dörr ut dit. Det är väl upp till mig om jag blaskar med rutten fisk på min balkong? Det är väl till och med något som lagen ska skydda som ett yttryck för min personliga integritet, eller?

DNA-register, en fråga om integritet eller öppenhet

Juristen Måns Cederberg vid länsstyrelsen i Södermanland sticker ut hakan och föreslår ett DNA-register för samtliga män, med syfte att lättare kunna identifiera våldtäktsmän. Kritiken i bloggosfären har naturligtvis varit massiv, men intressant nog har omröstningen som Aftonbladet ordnat på webben en ganska jämn fördelning mellan ja och nej till ett nationellt register över mäns DNA. Jag ska inte avslöja hur jag röstade ännu, men jag tänkte problematisera frågan lite. Jag brukar dra ut frågorna till sin spets för att tydliggöra vari de etiska problemen består när jag gör sådant här tankearbete.

Modell 1 är att vi DNA-testar alla vid födseln och vi som redan är födda får göra det på polisstationen. Vår unika DNA-sträng läggs upp på webben ihop med vårt personnummer, helt öppet och sökbart, fritt att använda för vem som helst i vilket som helst syfte. Det är alltså en modell som maximerar öppenhet och helt bortser från krav på personlig integritet.

Mot det ställer vi modell 2, som maximerar personlig integritet och minimerar samhällets behov av öppenhet. Den går ut på att vi förbjuder varje form av insamling av genetiskt material, eller ”metainformation” av genetisk kod. Vi sparar inte några fingeravtryck och suddar alla förekomster av personuppgifter i register så fort de inte behövs i direkt operativ verksamhet längre. Passregister och skatteverkets register tillåts fortsätta, men helt stängda för all insyn utom efter särskilt domstolsbeslut om att utdrag får tas fram. Ingen får ta någon bild av någon utan personligt medgivande och varken lagra eller publicera personuppgifter utan tillstånd från den vars personuppgifter avses publiceras.

Okej, där var ytterligheterna. Helt klart är ju att vi behöver tulla lite på den personliga integriteten för att skapa öppenheten som ett tryggt samhälle kräver. Och att vi behöver tulla på öppenheten för att garantera den personliga integriteten fullt ut. Så långt neutralt problembeskrivande, nu blir jag personligt åsiktsbelastad:

Varför ska respekten för personlig integritet värnas så himla högt? Vi är flockdjur allesammans, vi delar samma vatten, luft och försöker samsas om vår gemensamma näring. Under kläderna är vi förbluffande lika varandra och väldigt få av oss väljer att frivilligt leva i enskildhet och oberoende. Homo sapiens verkar vara en social art, som av någon anledning har asociala ideal. Det går inte ihop! Som jag ser det kan jag inte komma fram till annat än att gruppens gemensamma bästa, måste vara överordnat individens behov av integritet. En individs behov av att kunna skada andra individer i samma flock, och sedan hänvisa till ett socialt konstruerat behov av ”privatliv” för att slippa ta sitt ansvar, kan inte vara rätt.

Men konkret när det gäller Måns Cederbergs förslag har jag ett par allvarliga invändningar. För det första kan jag inte se poängen med att könssegregera en bestämmelse. Alla tvingande regler bör vara könsneutrala. Alltså bör DNA-registret omfatta såväl kvinnor som män. För det andra kan jag inte heller förstå varför det ska vara det stigmatiserande syftet ”våldtäktsutredning” som ska vara den enda giltiga. Finns materialet, vore det väl ypperligt om det kunde användas till medicinsk och genetisk forskning,  generell identifiering av individer vid inpassering, verifikationer eller liknande.

Kanske är jag osedvanligt korkad, men jag ser inte vari kränkningen består om metadata om mitt unika DNA fanns tillgängligt för professionella i olika roller? Kanske behöver man tänka till lite när det blir fråga om att tillämpa möjligheten att samköra kyrkoboksbaserad släktforskning med genetisk dito. Annars kanske det blir många som oombett får nya halvsyskon i efterhand. Det kan nog upplevas som en smula kränkande intrång i familjehemligheter, även om det vore nyttigt. Och den som begår ett brott mot en annan individ, bör anses ha förbrukat sin rätt till att hålla sitt brott hemligt tycker jag nog. Han eller hon bör hjälpas att axla sitt ansvar genom ett allmänt DNA-register. Jag lutar åt att förespråka min modell 1, men med betoning på allmänt, inte publikt DNA-register. Vad är det som talar emot?

Jag ger bort min röst

Mitt förtroende för det politiska systemet som vi har i Sverige är inte särskilt stort. Demokratin är så begränsad att den knappast går att kalla demokrati. En gång vart fjärde år får man som myndig medborgare rösta på något politiskt parti. Ett politiskt parti har i slutna rum eller i omröstningar bland enbart dess medlemmar, kommit fram till en rangordnad lista av människor som de tycker representerar deras vilja bäst (eller är kusin med eller tillhör samma fiskeklubb). Denna lista av namn är det som bildar valsedeln, som är det enda uttrycket för demokrati som vi väljare kan tillämpa. Alltså att välja mellan i förväg uppgjorda listor av politiska företrädare. Vi kan naturligtvis använda oss av vapnet att kryssa ett namn på listan, och därmed i någon mån uttrycka vår vilja att ändra rangordningen bland de namn som redan finns på listan, men där tar det slut. Vårt inflytande stannar vid att välja vilka politiker som ska styra. I sakfrågorna har vi ingen möjlighet till inflytande alls.

Nåväl. Är det inte bra att vi kan påverka politiken genom att välja in ledamöter som vi vet tänker nytt? Sådana som ger uttryck för ett fräscht nytänk i valrörelsen? Tyvärr sätter då en annan rejält demokratihämmande process igång som motvikt. Det kallas ”partilinje” på finspråk, ”partipiska” hos kritiker, ”kohesionsprocess” på vetenskapligt språk och ”grupptryck” på vanlig svenska. För i de frågor som verkligen spelar roll, alltså där riktiga politiska beslut ska fattas, får det inte förekomma störningsmoment i form av demokrati. Då är inte ledamöterna längre suveräna, med eget ansvar och egen politisk agenda, utan de lyder under sina respektive gruppledare. Ställer man det på sin spets, så tvingas politiker som vill hävda sin egen linje till att antingen svika förtroendet från sina väljare, eller svika förtroendet från de partikamrater som har satt deras namn högt på valsedeln. Obehagligt, brukar det bli, men oj vad nyttigt och vitaliserande för demokratin! Tänk på Fredrik Federley, Birgitta Ohlsson och Karl Sigfrids vånda inför omröstningen om FRA-lagen. Grupptrycket vann som vanligt i det exemplet också, vilket reducerar enskilda ledamöters roll till slavar. Det hade sett likadant ut om varje gruppledare hade en omröstningsknapp, laddad med sitt partis alla mandat. Så vad ska vi med övriga ledamöter till? Nej, att välja in nya ledamöter leder inte till att sakfrågorna påverkas. Ett direktdemokratiskt system hade varit att föredra, tycker jag.

Jag hade bestämt mig för att protestera. Att inte ställa min röst till politikernas förfogande. Att inte sanktionera ett system som bara är ett skal, utan istället aktivt demonstrera mitt avståndstagande från den representativa demokratin genom att inte använda min röst. Men min fru gillade inte det. Hon argumenterade framgångsrikt att jag måste använda min röst i ett aversivt syfte. Mot Sverigedemokraterna, snarare än för något annat. Det har hon onekligen en poäng i. Sofflockande bidrar till att ge SD´s motståndare mindre stöd. Samtidigt vill jag vara rebell. Jag vill bryta mot systemets konventioner med flit och redlighet. Så jag ger bort min röst till min dotter, som jag vet inte kommer att använda rösten för att ge SD stöd. Hon fyller 18 i oktober och ”missar” valet med tre veckor, trots att hon läser samhällskunskap i tredje året på gymnasiet och har högre politisk kompetens än medelsvensson. Där ser man hur snett en absolut åldersgräns slår. Rent praktiskt kommer det att gå till så att hon får lägga ner valsedlarna i kuverten och jag lägger ner kuverten i valurnan. Det är säkert förbjudet att göra så, och den regeln ser jag med glädje fram emot att bryta.

Ibland kan man som förälder behöva lära sina barn/ungdomar att egen övertygelse i vissa fall kan motivera regelbrott. Detta för att inskärpa vårt personliga ansvar för vårt handlande. Brott mot vallagen kan således vara motiverat, om ändamålet är att synliggöra bristerna i det system som vallagen är satt att skydda, och konsekvenserna inte blir destruktiva för någon annan.

Jag blir den som ropar att kejsaren är naken, trots att väldigt många regler och konventioner vill få mig att hålla tyst.

Drogtest av politiker?

Idag kablas nyheten ut att Thomas Bodström backade ur ett drogtest som Sveriges Radios reportrar ville låta honom genomföra. Jag tänker inte sälla mig till dem som hånar honom för det, han är i sin fulla rätt att neka drogtest. Precis som skolungdomar är i sin fulla rätt att neka drogtest. Däremot tänkte jag problematisera lite vad det är för ”frivillighet” som såväl skolelever och vår exjustitieminister egentligen har. I grund och botten är det ju samma gruppsykologiska processer som drabbar alla som bryter mot normen. Det blir väldigt obekvämt. I det här konkreta fallet innebär ju en vägran att testas, att man utsätter sig för alla andras osäkerhet om ens skäl till att inte vilja drogtestas. Vi vet att Beatrice Ask inte har använt droger den senaste tiden, men vi kan inte veta detta om Thomas Bodström, vilket naturligtvis startar en våg av mer eller mindre insinuanta spekulationer i en valrörelse. Precis likadant är det ju för en skolelev. Den som vägrar test, betraktas som potentiell narkoman. En som man inte riktigt kan lita på. Så då ställer jag frågan: Vad fyller frivilligheten för funktion? Är den inte mest ett retoriskt knep för att ta udden av något som i grunden är ett ingrepp i den personliga friheten?

Ska man ha drogtester så ska de vara obligatoriska på riktigt, tycker jag. Både för skolelever och för kandidater till politisk makt. Syftena med testerna skulle vara olika i de bägge fallen. Skolelever ska testas för att så tidigt som möjligt upptäcka och kunna förhålla sig till behandling eller miljöbyte för ungdomen som använder förbjudna substanser. Syftet med att drogtesta personer som aspirerar på politisk makt, skulle vara ett rent säkerhetssyfte. En politiker med makt ska ha så få hållhakar för utpressning som möjligt. Och sen är det naturligtvis bra om de kan fatta nyktra beslut.

Ska en människa som lämnar ett positivt drogtest kunna anförtros politisk makt? Ja, i en representativ demokrati är det fullt i sin ordning, om väljarna har fått möjlighet att ta ställning till den drogade politikern i förväg. Problemet blir ju om en politiker testar droger i skymundan under pågående förtroendeuppdrag, utan att vara öppen med det. Gör man det öppet är det inga större problem, eftersom andra då kan förhålla sig till vilket förtroende denne politiker kan axla. Men vad gör man med någon som använder droger i hemlighet och som är beredd att tulla med sin politiska integritet och ansvar för att fortsätta hålla det hemligt? Där skulle obligatoriska drogtester fylla en funktion.

Jag har inga moraliska skäl för mitt ställningstagande. Det är inte drogerna i sig som diskvalificerar en människa för maktutövning. Det är de tänkbara konsekvenserna av droganvändningen som är problemet. Omdömeslöshet under rus, eller sårbarhet för politisk utpressning. Att någon har rökt cannabis eller snortat kokain för flera år sedan behöver inte vara ett bekymmer om vederbörande är öppen med det. Men själv skulle jag ha svårt att känna ett förtroende för en politiker som under pågående uppdrag antingen använder narkotika, eller inte är beredd att få sina vätskor synade. Att inneha ett förtroendeuppdrag borde också innebära att man ska tåla offentlig syn. Eller?

Att fatta beslut

Vi fattar dagligen hundratals beslut och vi använder flera olika metoder för att göra det. Du har säkert någon gång låtit slumpen avgöra genom att flippa ett mynt. Andra beslut innebär att lista plus och minus med olika alternativ (Platons metod), att försöka gissa det mest sannolika utfallet, att välja det med störst möjliga nytta för flest människor (utilitarism) eller låta beslutet följa en etisk princip. Andra kan välja det först godtagbara alternativ som dyker upp (mannen som ombeds tycka till när partnern provar kläder i en butik), eller anta rådet från en expert, eller gud, eller spelkort. Metoderna är många och utgör i sig en hel vetenskap inom logik, företagsekonomi, juridik, samhällsvetenskap och psykologi.

I den här texten ska jag försöka jämföra två principer som kan vara aktuella i diskussionen om direktdemokrati. Att fatta beslut demokratiskt, jämfört med att fatta beslut hierarkiskt. De flesta av oss gillar spontant den demokratiska principen. Likaså ryggar de flesta av oss inför den hierarkiska principen. Inte så konstigt egentligen, eftersom vi i fred och frihet, i marknivå, ofta har betydligt fler exempel på lyckade demokratiska beslut, och bittra erfarenheter av (andras) hierarkiska beslut.

Men frågar man människor som ofta tvingas fatta mycket snabba beslut, eller mycket viktiga beslut med ett komplicerat flervalsunderlag och osäkert utfall, är det inte längre lika självklart att den demokratiska principen är det smartaste alternativet. Räddningsledaren fattar en rad hierarkiska beslut om hur branden ska släckas och alternativet att rösta om hur insatsen ska genomföras, är knappast aktuell. Pappan bestämmer hierarkiskt att barnet inte får godiset i affären på onsdagseftermiddagen, och barnet måste finna sig i att vänta till fredagsmyset. Att ta upp en omröstning bland kunderna på Konsum eller ICA är inte heller aktuellt.

Kan det vara så att vissa beslut med fördel fattas hierarkiskt, och andra demokratiskt? Och hur ska vi i sådana fall lista ut när rätt princip ska användas? Jag gör inte anspråk på att ha ett fullständigt svar, men jag tänkte i alla fall slänga in ett förslag:

  • När ett beslut går att fatta med en demokratisk princip, gör det.
  • När ett beslut måste fattas så snabbt att man inte hinner ta in fleras synpunkter, fatta ett hierarkiskt beslut inom ramen för ditt ansvar.
  • När ett beslut är så komplicerat att det inte går att förenkla eller göra begripligt för andra, fatta ett hierarkiskt beslut, och dokumentera den logiska beslutsgången.
  • Eftersträva att göra beslutsunderlaget så enkelt som möjligt, för att om möjligt kunna fatta beslutet demokratiskt.

I en strikt representativ demokrati, eller en diktatur, är det här inget synligt problem, eftersom alla politiska beslut fattas hierarkiskt, av folkets ombud. Men en vanlig invändning mot direktdemokrati är att allmänheten inte är tillräckligt insatt för att kunna besluta direktdemokratiskt om så komplicerade saker som landets, regionens eller kommunens ledning. Tankefelen man gör då, är att utgå ifrån att stora och viktiga beslut är komplicerade och kräver en särskild kompetens, eller att allmänheten drivs av egenintresse i större grad än politiker. I verkligheten har politiker samma kompetensbegränsningar som du och jag och de är inte mer altruistiska än andra.

Alltså fattar de fel beslut ibland, precis som alla andra. Det är inget fel att fatta fel beslut. Att inte fatta beslut alls får ofta värre konsekvenser.

Hur definierar man då ett ”demokratiskt” beslut? Räcker det att statsministern gör en omröstning bland närvarande statsråd i regeringen för att beslutet ska vara ”demokratiskt”? Nej, knappast. Visserligen har alla statsråd utsetts i allmänna demokratiska val, men det har alla 349 riksdagsledamöter gjort. Regeringen är ett urval människor, handplockade av statsministern, som inte representerar folket i stort utan snarare sitt parti, sin valkrets och sannolikt tyngst vägande: regeringen själv. Demokrati betyder folkstyre och då behöver folket få ett direkt inflytande över beslutet, för att det ska kunna kallas demokratiskt.

Demokrati har ofta missförståtts och övertolkats. Långt färre beslut än vad vi tror fattas demokratiskt. Bara för att ett beslut fattas i grupp behöver det inte vara demokratiskt. Det är möjligheten till allmänt inflytande som gör det demokratiskt. Således är inte partistyrelsens beslut fattade i demokratisk ordning. Inte heller företagsstyrelsens, eller skolans klassråds beslut, är demokratiska. I en mer inkluderande definition kanske man skulle kunna säga att ”folket” betyder de som berörs av beslutet. Då skulle åtminstone familjerådets och klassrådets beslut bli ”demokratiska”, om alla fått samma inflytande över beslutet.

Och omvänt, hierarkiska beslut har också missförståtts och övertolkats. Det är inte med självklarhet förtryck, eller diktatur, att fatta snabba hierarkiska beslut. Ibland kan sådana beslut vara en officer som pekar med hela handen och ger order. Vi kallar det att leda genom ”befäl”. Det kan upplevas som förtryck för den soldaten som inte håller med om beslutet, men det kan vara en del i en demokratiskt beslutad operation. Allmänheten har i det läget demokratiskt bemyndigat Försvaret att tillåta somliga människor att bestämma över andra, under vissa betingelser. Det är fortfarande demokrati. Det är likadant med socialtjänst, tvångsvård i sjukvården, polisen, skolan och många andra delar av samhället. Demokratiska beslut ligger till grund för organisation, urval och lagar som faktiskt medger att vissa bestämmer över andra.

Många väljer att tycka om direktdemokrati just för att man vill ha ett större inflytande över politiska beslut, för att det blir mer rättvist så. Men det behöver inte vara det enda skälet att tycka om direktdemokrati. Det kan räcka med att man helt enkelt tror att politiska beslut kommer att hålla en högre kvalité om de fattas av allmänheten direkt, än i hierarkiska beslut i demokratins förklädnad.

Själv gillar jag direktdemokratin just för att man använder rätt beslutsmetod i rätt sammanhang och låtsas inte att det är demokrati när det inte är det. Däremot har jag en farhåga om att många människor vill ha direktdemokrati, även inom områden där hierarkiska beslut kanske är mer ändamålsenliga. Då kan det bli ett läge där landet präglas av att beslut inte tas eller tar för lång tid att fatta, vilket vore olyckligt. Eller vad tror du?

Under egen flagg!

Så har jag då äntligen en egen blogg, en egen sida där jag kan dela med mig av mina kommentarer om aktualiteter och reflektioner om tidlösa frågor. Du som väljer att följa den här bloggen kommer att få läsa om allt från demokrati i valet 2010, om energi, om varför jag inte finns på facebook, psykologi, själlöshet och kanske rentav lite teologi. Det blir en rejäl blandning! Dina synpunkter på det jag skriver är något jag värdesätter mycket. Jag må ha lärt mig mycket genom åren, men den viktigaste lärdomen är den, att det alltid finns något nytt att lära. Därför är dina reflektioner på det du läser här viktiga.

Lite om mig: Född våren –69 i Linköping, uppväxt på landet, utbildad till undersköterska på 80-talet, officer på 90-talet och psykolog på 00-talet. Som om inte den brokigheten skulle räcka, har jag även jobbat som produktspecialist för ortopediska implantat och som säljansvarig på ett IT-företag som pysslade med produkter och tjänster baserade på öppen källkod.

Idag jobbar jag som psykolog åt Norrköpings kommun i ett utvecklingsprojekt som heter SkolFam 2. Jag är gift med hon som alla andra skulle önska att de var gifta med och har två härliga döttrar, som alltid gör mig stolt. En härlig terrier med temperament, Mira, ser till att jag och min fru får lite motion.