Alla inlägg av Rikard

Man, född -69, gift, två döttrar f. -92 och -98, doktorand på Linköpings universitet, tidigare nationell samordnare för Skolfam, psykolog, tidigare politiskt aktiv, tidigare officer, undersköterska, produktspecialist ortopedi, projektledare/säljchef IT.

Varför jag inte kan hitta ett parti att rösta på

Den mänskliga hjärnan är bra på att förenkla och kategorisera. Det är så vi har utvecklat en förmåga att direkt, utan att ”tänka igenom” hela bilden av all information, kan fatta snabba beslut. Vi säger att vi reagerar ”instinktivt” på något som skulle kunna vara farligt exempelvis. Den här förmågan gör racerförare skickliga i att styra, gasa och bromsa i exakt rätt avvägd mängd för att köra fortare än andra på gränsen av bilens/båtens/hojens förmåga. Nobelpristagaren (i ekonomi) Daniel Kahneman, beskriver att vi har liksom två system att tänka med, ett snabbt, kategoriskt och energisnålt som bland annat baseras på tidigare erfarenheter om hur det brukar vara, och ett långsamt analytiskt och energikrävande tänk som väger samman massor av info och löser problem systematiskt.

Det snabba, energisnåla och kategoriska sättet att tänka kan dessutom vara en förklaring till att vår hjärnas medelvolym tragiskt nog har minskat från 1500 till 1350 kubikcentimeter de senaste 30.000 åren, enligt Kathleen McAuliffe. Det är ungefär en tennisbolls storlek av vävnad som vi har tappat, om du undrar. Vi behöver snabbare hjärnor som tänker mindre själva, gör mer i grupp och lyder andra bättre idag, jämfört med för 30.000 år sedan. Tydligen har vi tappat delar som har betydelse för att hävda oss, att vara aggressiva och strida för vår överlevnad. I det utvecklade samhället överlever vi ändå och den som gör det med minst energi och mest följsamhet vinner. Därför, tror jag, har vi en politik som avspeglar denna platta, onyanserade och kategoriska syn på samhället.

Vi tenderar att dela upp människor i kategorier och grupper och i sin mest enkla form lägger vi dessutom in denna världsbild i ett system av två motsatta poler, med en tänkt konflikt dem emellan. Oavsett om det är ett rimligt sätt att beskriva världen eller inte. Ond mot god, kapital mot arbetare, kvinnor mot män, ”invandrare” mot ”svenskar”, fritt ägande mot kollektivt ägande, bilar mot bussar etcetera. Hade vi tvingat oss själva att tänka med det långsamma tänket, hade vi kommit till helt andra sätt att förstå vårt samhälle.

Råder det verkligen en motsättning mellan arbetare och kapital, idén som socialismen bygger på? Är det inte snarare så att bägge behövs för att det ska bli något producerat? Och är det kanske inte mer rimligt att beskriva förhållandet mellan kvinnor och män som symbios snarare än ”könsmaktsordning”? Varför försöker vi alltid placera in politiska grupper i en höger-vänsterskala? Kan det ha att göra med vår lata ovana att kategorisera? Ibland blir det nästan komiskt utan att vi tänker på det, när vi kallar nationalsocialism för ”extremhöger” exempelvis.

Så vad finns det kvar att rösta på för en människa som beskriver samhället utifrån ett holistiskt perspektiv? Som inser att socialism och feminism bara är två kvistar på samma gren? Vad ska man rösta på om man tror på ett samhälle som behöver hålla exploatering av naturresurser och människor i schack, men ändå låta människor utvecklas fritt i sin fulla potential? En som vägrar att sätta bilen och kollektivtrafiken mot varandra i en påhittad konflikt? Vi som inte tror på att straff förändrar brottslingars beteenden eller att det finns någon manlig konspiration för att hålla tillbaka kvinnor? Vem vill vara en röst till en som vill avskaffa landstingen, gränserna och religionerna? Var finns det ett parti som pratar om det idealsamhälle de vill skapa, hellre än att prata illa om sina politiska motståndare?

Nej, jag är nog för smart för att rösta överhuvudtaget…

Kathleen McAuliffe´s forskning

Reflektioner efter ”Kalla Fakta” 14 oktober

För er som inte såg Kalla Fakta, kan jag avslöja att det handlade om hur illa det kan gå när familjehemsvården inte fungerar i Sverige. Som exempel på detta tog man två fall, ett där en tonårsflicka placerades i ett konsulentstött, icke utrett familjehem utan uppföljning. Flickan fick körtelfeber och en lunginflammation, som till slut orsakade hennes död. Det andra fallet var en tonårsflicka som placerades i ännu ett icke utrett familjehem där hon fick arbeta på gården och blev slagen när hon vägrade utföra arbetet. Hon vågade inte anmäla av rädsla för repressalier.

Visst kan man ha synpunkter på att den här typen av reportage ofta blir hårt vinklade och med en obehaglig känsla av att det finns mycket som inte kommer fram, men det blir respektlöst mot barn som utsätts för dålig omsorg om vi skulle avfärda berättelserna bara för att media ger en vinklad bild av svamlande politiker och långsamma kameraglidningar över tomma gravstenar. Faktum kvarstår: Barn vanvårdas i Svensk familjehemsvård idag. Barn placeras i bristfälligt utredda familjer. Barn misstror vuxna och vågar inte anmäla missförhållanden. Det behövs ingen särskild kompetens för att driva näringsverksamhet med placerade barn. Vissa familjehem borde inte vara familjehem och väldigt många familjer borde bli familjehem. Det finns tyvärr lycksökare och det finns tyvärr också väldigt många som drabbas av en allmän svartmålning av familjehem, trots att de räddar liv varje dag.

Sveriges nya barnminister, Åsa Regnér, kommenterade och sa att staten måste bli bättre på att utöva tillsyn över att kommunerna följer de regler som finns för att skydda utsatta barn. Det måste dessutom bli skärpta krav på alla företag som är verksamma i branschen. Jag håller med om bägge hennes förslag till åtgärder. Tyvärr tror jag inte att det räcker.

Placerade barn har väldigt ofta en bristande tillit. De vågar inte lita på sina föräldrar, på sina jämnåriga, på lärare och inte heller på socialtjänsten eller samhället i stort. Många har blivit svikna så många gånger och många har upplevt att det bara blivit värre om de har påtalat brister eller egna behov. Sådant leder till åtminstone två saker: stress för att man saknar inflytande över sin egen situation, och ett kommunikationshinder. Stressen kan förklara en del av de effekter vi ser på gruppnivå när vi undersöker sådant som arbetsminne, färdigheter och skolresultat. Kommunikationshindret består i att placerade barn inte tar initiativ till en dialog lika mycket som andra, fast de kanske skulle behöva det mer. De räcker inte upp handen och frågar läraren om de inte förstår, de ringer inte sin socialsekreterare, de ringer inte BRIS eller 112 om de får stryk, som Göteborgsflickan i Kalla Fakta. De ringer inte själva efter ambulansen när de är så sjuka att de dör…

Så vi måste skapa en kommunikationskanal som funkar. En som barnet är så väl förtrogen med, att de vågar rapportera när något är fel eller när de har något behov. För att göra det måste det byggas upp en vana att använda denna kanal även när det inte är något som är på tok. Och vi vuxna måste ge respons. Vi måste träna in ett kommunikationsbeteende i såväl våra placerade barn som i våra egna rutiner som omsorgsgivare. Det gör vi genom att barnen vinner på att kommunicera, varje gång. Även om det bara är en klagan på att ärtsoppan är äcklig, så ska barnen uppleva att vi lyssnar och bryr oss om deras synpunkt, även om vi inte alltid gör som de vill.

Med placerade barn är det ytterligare en aspekt som måste beaktas. ”Samhället” har tagit över ansvaret för att till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling. Det finns inte en förälder som har makten att agera i, och bevaka barnets intresse. Det är formellt sett socialnämnden i barnets föräldrars folkbokföringskommun som har övertagit det ansvaret. Så vem ska barnet vända sig till om något är fel? Vem är barnets självklara ombud om det inte är tryggt i familjehemmet? Socialsekreteraren som placerade barnet? Socialnämndens ordförande?

I verkligheten blir det ofta den vuxne som faktiskt lyssnar så att det märks. En lärare som frågar hur det är, en granne som stannar och pratar lite, en kompis förälder. Ibland händer det att barn anförtror sig till de som vi vuxna formellt har utsett som samhällsförälderns öron: skolans kurator, barnsekreteraren, psykologen, barnläkaren eller ganska ofta skolsköterskan med ett mer eller mindre påtagligt somatiskt bekymmer som förevändning. Men ofta är det just den vuxna person som råkar vara så närvarande och lyssnande att barnet väljer honom eller henne som kanal. Oavsett om man har socialnämndens välsignelse eller inte.

Sen är det betydelsefullt HUR man kommunicerar också. Det spelar roll om man pratar eller skriver, om man har ögonkontakt och tillgång till kroppsspråk eller inte, om man är på en trygg eller en otrygg plats, om man står i beroende till den man kommunicerar med, hur väl man känner till den andre och om det sker på en tid när det passar eller inte. Det som många ser som gynnsamt kan verka skrämmande för andra, tänk bara på skillnaden mellan att sitta sida vid sida och prata med en tonåring i en bil, och att ha samma samtal mitt emot varandra på två stolar. Visst är det mer otvunget och lättsamt i bilen jämfört med direktförhöret på pinnstolen?

Visst spelar förtrolighet och sekretess roll, men ibland är det viktigare att det blir en förändring, än att allt hålls hemligt inom lagstiftningens gränser. För vad händer när vi värderar ”samhällsförälderns” behov av sekretess högre än barnets behov av att bli hört? När vi gömmer oss bakom frasen ”jag kan inte gå in på det på grund av sekretessen”. Det är då man i desperation vänder sig till media med sin berättelse. Uppdrag granskning, Kalla Fakta, Expressen och Janne Josefsson lyssnar gärna på en berättelse som berör sina tittare och läsare, i samhällsförälderns ställe. Vi har sett det otaliga gånger när sjukvården, socialtjänsten och Migrationsverket inte är beredda att ge sina klienters berättelse luft. Det blir aldrig bra när media berättar en utsatt människas berättelse på medias villkor.

Så jag föreslår att vi bygger upp en kanal som fungerar som placerade barns mikrofon, brevvän, insändarsida, podcast och galleri. En kanal där barnet använder sin smartphone, surfplatta, dator, kamera eller annat digitalt medium för att kommunicera med sin samhällsförälder. Där rutinfrågor likaväl som vanliga sociala dialoger genomförs regelbundet av barnets barnhandläggare för att skapa förtrolighet och bygga tillit, så att barnet vågar rapportera om något är på tok, där barnet kan välja att ta med fler vuxna som man vill ska ta del av informationen. En kanal där informationen inte filtreras eller kontrolleras av familjehem, handläggare eller socialnämnd, utan där barnet avgör hur långt informationen ska gå, hela vägen till IVO, BO och Barnministern om han eller hon upplever att det behövs. En kanal där barnets röst garanteras och där vi vuxna tvingas anpassa oss till barnens val för var, hur, när och med vem det ska kommuniceras. Där barnets rättssäkerhet går före förälderns, familjehemmets, socialnämndens eller skolans behov av tystnad.

I ett digitalt system går det dessutom att bygga in en massa bra funktioner som medför ökad säkerhet och ger barnet en stärkt roll. Uppföljningsrutiner för frågor där barnet behöver besked eller annan återkoppling, säkerhetslarm om barnet rapporterar akuta saker när handläggaren har semester. Loggar för vem som tar del av informationen, kvittenser så man kan spåra om någon INTE har tagit del av information. I ett digitalt system finns också möjligheten att fritt uttrycka sig i text, tal, bilder eller film precis enligt barnets egna preferenser.

Det finns sådana system i Skottland, Kanada, Australien och Sydafrika. Dags för Sverige att uppgradera barnperspektivet! Jag hoppas få möjligheten att vara en del av detta.

Hur fungerar informationstjänsten på SJ egentligen?

Ett företag med sådana enorma svårigheter med sin kärnverksamhet som SJ, måste vara riktigt duktiga på information. För utan vettig information i rätt tid blir kunderna besvikna och tappar tilltron till att SJ kan leverera sin kärnverksamhet, resor. Vi vet att de problem som SJ har med tillförlitlighet och redundans i mycket hög utsträckning beror på eftersatt underhåll och politisk försummelse, det är ett särskilt problem som jag inte diskuterar här. Icke desto mindre måste SJ hantera läget med tusentals kunder som blir försenade och står och väntar på kalla perronger på tåg som inte kommer när de ska. Oavsett vems felet är. Vi kunder kan stå ut med mycket, men inte otillräcklig eller ologisk information. Så här illa fungerade det när jag reste från Linköping till Göteborg den 27 november 2013:

Tåget avgick som planerat från Linköping mot Katrineholm i tid 18.09. Vi fick vänta några minuter innan ankomst Katrineholm, för det var något annat tåg som skulle korsa spåren, men det informerades omedelbart av föraren. Det fanns tio minuters marginal innan tåget skulle avgå vidare mot Göteborg 19.10, så det gjorde inget. Väl framme i Katrineholm möts jag av informationsskyltar som förkunnar att beräknad avgångstid är 19.53 på grund av en olycka söder om Stockholm. Jag är luttrad, så jag går och provar hur en kopp thé smakar på det lokala caféet medan jag väntar, och läser en tidning. Appen ”min resa” kommer att tala om det blir någon ny försening, så skönt! Och precis när jag ska lämna det varma caféet kollar jag med appen en gång och då är beräknad avgång framflyttad 15 minuter till 20.08. Så jag väntar lite till innan jag lämnar caféet.

Låt oss nu stanna upp och titta på mina tankar när jag får informationen om den uppskjutna avgången: Jag vet att det har skett en olycka och att tåget inte har passerat den olyckan när jag ankommer till Katrineholm. Men man beräknar uppenbarligen att det ska vara klart för passage 43 minuter senare än beräknat. När man sedan skjuter upp tidpunkten 15 minuter drar jag slutsatsen att man har passerat hindret, men det tog 15 minuter längre än beräknat. Alltså går jag till den kalla perrongen och inväntar tågets ankomst. Logiskt, eller? För om tåget inte hade passerat hindret söder om Stockholm så hade väl den informationen skickats ut?

Det kommer inget tåg. Infotavlan släcks runt 20.20. Alla på perrongen fryser, men ingen vågar lämna den ifall tåget plötsligt skulle dyka upp. Till slut kommer ny information: Ny beräknad avgång 21:08. Då händer två saker i mitt huvud: För det första bestämmer jag mig för att gå och söka upp värme och dricka ett glas vin. Så brukar jag trösta mig när det är tågförseningar. Det andra som händer i mitt huvud är att det börjar byggas upp ilska. 21:08 råkar vara exakt en timme efter den förra tidsangivelsen. Så nu är det uppenbart att SJ bara chansar och skjuter upp en timme på måfå, men utan att medge att man faktiskt inte har en aning om när tåget kan passera hindret söder om Stockholm. Men man anger en udda tid som ger sken av att vara beräknad på riktigt med utgångspunkt i ett tåg som faktiskt har passerat hindret och är på väg med en känd restid fram till Katrineholm. Det är detta som gör mig ilsken. Inte förseningen i sig, utan att SJ informerar godtyckligt på ett sätt som inte minskar lidandet för mig som kund.

21.00 lämnar jag Harrys pub för att gå ut till perrongen och kliva på tåget. När jag kommer ut till perrongen står ny beräknad avgångstid 21.40. och ett gäng fotbollsgrabbar har tagit min plats på Harrys pub. Jag sjunker ner i väntsalen på en hård träbänk och börjar skriva av mig. 21.40 står jag igen på perrongen och denna gång kommer faktiskt tåget, bara ett par minuter efter angiven avresetid. Två och en halv timme försenad lämnar jag Katrineholm. Men funderingarna över vilka strategier som ligger bakom SJ´s information till sina kunder lämnar inte min hjärna.

  • Varför ger man en ny beräknad avgångstid utan att ny fakta har tillkommit?
  • Varför har man inte en strategi som går ut på att istället meddela när hindret i Stockholm är undanröjt och man har en chans att beräkna ankomsttid?
  • Varför uppdaterar man inte information i så god tid att väntande resenärer inte behöver lämna sina vänthallar, caféer och barer för att på perrongen 5 minuter innan beräknad avgångstid få beskedet att avgången ligger en timme fram i tiden? När man vet att tåget står still en timmas restid bort, vet man ju också att det tar minst en timme innan det är fysiskt möjligt för det att vara framme, så varför vänta in i det sista innan info uppdateras?

Man skulle kunna ha TV-skärmar som ger en förenklad version av samma schematiska järnvägsnätkarta som trafikledningen har. Där all information om tågens position och banans kondition framgår i realtid. Då skulle resenärer själva kunna bedöma om man vill fortsätta vänta eller avbryta resan.

Nu är jag trött på att SJ bara informerar om orsaken till förseningarna, utan att analysera värdet av informationen för sina kunder. Vet man att ett tåg befinner sig en timme från en perrong där kunder står och väntar, informerar man om att tåget fortfarande är minst en timme bort via de kanaler man har, exempelvis app och infotavlor. Att underlåta den typen av information, är kundförakt.

Det behöver bli betydligt bättre!

Är det bara jag som ser likheter mellan Putin och Hitler?

Ska man skapa en stark grupp med sammanhållning stark som epoxylim, så ska man blanda några vitala ingredienser. Först, skapa en berättelse om den egna gruppens förträfflighet och gärna överlägsenhet över andra grupper. Hitler körde det rashygieniska spåret och spann vidare på gamla nationalromantiska idéer från 1800-talet om det nordeuropeiska, det blonda och blåögda, och så vred han till det lite och skapade myten om den germanska överlägsna varianten av människa, helt baserat på gamla kulturella föreställningar och folktro. Precis som Putin idag vårdar idén om det ryska folket som överlägset och lite förmer än sina centraleuropeiska, kaukasiska, östasiatiska eller baltiska grannar. Han odlar tanken att Ryssland ska ta för sig och dominera, att det är den starkes rätt och ”skyldighet” att bestämma över andra. Precis som Hitler gjorde.

Skapa också en stark personkult kring en ledare och eliminera alla potentiella hot. Ein volk, ein Reich, ein Führer. Eller som Putin, oavsett om han är president eller statsminister så är han reell ledare och omger sig med marionetter. Han låter sig fotograferas i bar överkropp, håller sig vältränad och helnykter, precis som Hitler, nåväl, kanske inte i bar överkropp för det passade inte den tidsåldern. Hitler kontrollerade tidigt den tidens media, precis som kritiska journalister och medialt intressanta individer som tjejerna i Pussy Riot effektivt tystas i dagens Ryssland.

Sen gäller det att hålla tungan rätt i mun, för om journalister och kritiker med möjlighet till mediainflytande är ett reellt hot som man måste mörda eller fängsla, ska man också skapa en fiende som man kan skylla allt dåligt på och som man kan ägna åratal åt att hetsa mot. Syftet här är inte att eliminera denna grupp, utan att stärka den egna gruppens sammanhållning genom att skapa ett påhittat hot. Hitler valde romer, judar och homosexuella, precis som Putin gör idag. Lyckas man få till en särskiljande lagstiftning som formellt pekar ut och exkluderar dessa påhittade ”fiender”, så är man en god bit på väg. Tillåt inga kritiska huliganer, regnbågsparader eller regnbågsmålade naglar.

När motståndet är försvagat kan man börja bygga ett starkt propagandamaskineri. Använd något som de allra flesta gillar och associerar med positiva tankar och känslor. Sport exempelvis. Syftet är att dränka allt våld och all brutalitet med en massa trevliga och imponerande berättelser och bilder. Gör ingen statskupp även om du kan, för det gör dig till officiell diktator. Det skapar alltid en massa gnäll från demokrater, och sådana finns det gott om. Nej, se istället till att bli vald på demokratisk väg. Med motståndet eliminerat, media under kontroll och en stark propagandamaskin är det inga problem att få egen majoritet. Precis som Hitler och Putin.

Lyckas du spela dina kort väl så låter världen dig arrangera ett OS, en tvåtusenårig symbol för fred, förbrödring och ädel kamp. Precis som Hitler lyckades med i Berlin 1936 och Putin i Sotji 2014. Putin lär visa upp ett fantastiskt arrangemang, med påkostade arenor och röd-vit-blå flaggor i tusental. Nationalromantiken kommer att spraka genom tv-rutorna. Ingen tänker på gästarbetarna som byggde arenorna under vidriga förhållanden.

Hur kommer det att bli sedan? När börjar han att tvångsdeportera eller fängsla homosexuella? När kommer han att börja använda sin redan nu superstarka vapenmakt för att skaffa sig de buffertzoner (lebensraum) som fanns i Sovjetunionen? Och när kommer världen utanför att ställa sig frågan: Hur kunde det ske? Ännu en gång?

Adjö LinkedIn!

Två gånger den senaste veckan har LinkedIn gjort bort mig inför alla jag någonsin har haft en privat mejlkontakt med. Det har gått till så att jag har fått en ”connect-förfrågan” från någon som jag nyligen har haft kontakt med, helt i sin ordning. När jag sedan har accepterat denna nya vänförfrågan så har en ny ruta poppat upp, där det står en fråga om jag vill att LinkedIn kan gå in på mitt G-mailkonto och leta efter nya potentiella connections till mitt nätverk. De skriver dessutom förrädiskt att ”dina gmail-kontakter är säkra med oss, vi skickar dem inte vidare”. Det fanns inte en ”No thanks” knapp att klicka på, bara en ”Yes”. Så jag har klickat på krysset uppe i högra hörnet för att stänga dialogrutan.

Kan ni föreställa er klumpen i magen när man sedan ser ytterligare en dialogruta som glatt förkunnar att ”80 invitations were sent” och mobilen börjar plinga av alla som frågar vad de ska göra med alla inviter från mig? Tänk er sedan att detta händer ytterligare en gång inom en vecka! Jag inser nu att jag är paria på nätet, en virtuell spetälsk one-way communicator som tjatar på folk att låtsas tycka om mig. Förmodligen spärrad i de flestas FB-konton och kandidat till någon stor global spamdatabas. Ni som har professionella spamfilter lär slippa mejl från mig för all framtid. Tack för det LinkedIn!

Nu ska jag gå in i mörkret, bli persona incognito. Det finns inte längre någon telefonsladd att rycka ur väggen, men om jag stänger av mobilen och datorn, låser och drar ner rullgardinen, aldrig visar mig ute utom när jag absolut måste proviantera och då alltid med en huva över huvudet, utgår från att alla vill mig illa och vägrar svara på brev. Då kanske livet börjar spira igen! Åh ljuva frihet!

Öde stad, helt i onödan

Vi var i Göteborg i helgen, jag, min fru och ett par bekanta. Vi såg Robbie Williams, lånade svågerns och svägerskans lägenhet och hade det riktigt trevligt. I Göteborg pågick finalen till Gothia Cup (runt 60 000 besökare totalt) och Robbie drog in ytterligare 60 000 besökare. Alla hotellrum var uthyrda och staden var knökfull av glada semesterfirare som spenderade pengar på krogar, i glassbarer och olika former av evenemang. Liseberg och Universeum pumpade på för fullt såklart, precis som de flesta attraktioner i Göteborg. Trots det soliga vädret var det packat med folk inne i Nordstans alla butiker. Hundratusen turister minst, tömde en hel del av semesterkassorna denna helg. Grattis Göteborg!

På söndag eftermiddag styrde jag in bilen i Linköping på väg hem och slogs av hur öde Linköping är i semestertider. Det kändes som om jag och frun var de enda överlevande efter ett kärnvapenkrig. Tomt på vägarna, tomt på parkeringarna vid alla affärer i Tornby, tomt i centrum. Kontrasten mot myllret i Göteborg var slående och intrycket jag fick var att folk från Linköping precis som vi, åker till Göteborg på sommaren, inte tvärtom. När skolorna börjar för hösten berättar barnen från de hyfsat bemedlade familjerna om allt de upplevde i Göteborg, Stockholm, Öland eller utomlands. Få har några spännande upplevelser från Linköping att dela med sig av. Så synd! Tänk om turistströmmen gått till oss istället för från oss? Vi har egentligen fantastiska förutsättningar.

Den största motorvägen i Skandinavien passerar vår kommun, med hundratusentals rastsugna resenärer efter att ha åkt 20 mil från Stockholm eller 15 från Jönköping. En stambana i järnvägssystemet passerar några hundra meter från centrum. En vacker Stångå med gröna omgivningar och en spännande historia rinner genom staden och mynnar i den svårt underutnyttjade Roxen. Göta Kanal passerar och det slussigaste stället på hela kanalen är i Berg. Det finns gott om oexploaterad mark runt om staden för att bygga anläggningar som tål lite flygbuller. Vi har en världsledande aktör inom flyg och rymdteknik, Saab, och dessutom ett Flygvapenmuseum. Två flygplatser, ett kreativt och utvecklingsinriktat universitet, en godisfabrik och snart ett spektakulärt vertikalt växthus, fullkryddat av miljövänlig utveckling och framtidstro. Skulle vi vilja anordna stora konserter och sportturneringar så finns det flera arenor och ett konserthus inom staden att tillgå.

Historiskt har vi i Linköping och i Östergötland vågat oss på att förverkliga stora visioner som inte alls verkade förnuftiga, nyttiga eller nödvändiga när de genomfördes. Att flyga flygmaskin på Malmen, vilket stolleprov! Att gräva en kanal tvärs genom hela landet för pengar som inte finns, tokerier! Att låta invandrare starta godisfabrik i Ljungsbro, så onödigt! Men utan dessa vågade initiativ och stora visioner hade vi inte haft Göta Kanal, Motala Verkstad (den svenska industrialiseringens vagga), Ericsson, Saab. Flygvapnet hade startat någon annanstans, Bröderna Cloetta hade flyttat chokladfabriken från Malmö någon annanstans. Men på senare år är det mer tunnsått med storslagna projekt. Vi har väntat på att banverket ska få pengar till Ostlänken innan vi flyttar resecentrum, vi skyller byggstiltje på Naturvårdsverkets bullerkrav och väntar på att regeringen ska ta dem i örat. Har vi tappat stinget?

Vad sägs om att vi bygger upp lite spännande turistattraktioner och gör något av våra förutsättningar? Varför inte bygga ett nöjesfält i Berg, på marken mellan gamla Vretagymnasiet, Roxen och kanalen? Utnyttja den naturliga sluttningen, vattnet, den kulturella kopplingen till slussarna och Saab. Gör spännande attraktioner med vatten, flyg och rymden som tema. Kanske en marina vid Stångåmynningen, med kajer, bryggor och strandcaféer dit Göta Kanalresenärerna och förbipasserande på E4 kan ta en avstickare? Kanske lite vattensportsattraktioner med segling, kitesurfing, vattenskidor eller liknande?

Man behöver bygga något unikt, något spektakulärt och spännande som bara kan upplevas här i Linköping. Få väljer att åka någonstans för att uppleva samma sak som man kan göra hemmavid. Det är inte H&M på Oxford street som lockar oss till London, utan de butiker och upplevelser som inte finns hemma. Eiffeltornet finns bara i Paris. Colosseum ligger i Rom, de andra amfiteatrarna är kopior som vi besöker om vi ändå är där, inte annars. Vi behöver alltså något eget och värt resan för att uppleva, som inte finns på andra ställen.

Man skulle kunna knyta ihop befolkningstäta områden i Linköping med Bergs slussar (och nöjesfält), Flygvapenmuseet, Universitetet, Nya resecentrum, Flygplatsen, Mörtlösa shopping, Stångåmynningens marina och Tornby shopping, centrum och större arbetsplatser. Väljer man tekniken med en snabb spårtaxiskyttel fem-tio meter upp i luften vinner vi många fördelar. Inspirerad av ett snabbt flygplan som susar fram tyst på låg höjd färdas några personer i en hängande gondol under en diskret stålbalk över vackra delar av vår kommun, kanske vid Stångåns och Tinnerbäckens sträckningar? Den typen av anläggningar är tillräckligt spektakulära för att dra turister och skulle dessutom fylla ett vardagligt transportbehov mellan stora knutpunkter i staden och på så vis göra det möjligt att resa individuellt anpassat när man behöver det och alltså på allvar utgöra ett alternativ till bilen. Linköping skulle kunna gå i bräschen för innovativ teknik inom miljövänlig och effektiv transport och resor. Vågar vi leva upp till devisen ”Linköping – där idéer blir verklighet”?

Individuella skor och kläder, en affärsplan för dig!

Jag har ännu en gång köpt skor som kändes okej i butiken, men som klämmer rejält när jag går någon kilometer (använda skor får inte bytas). Det är så tröstlöst! Mina fötter behöver storlek 42 i bredd och 39 i längd. Ett sätt att försöka hantera det är att doppa skorna i ljummet vatten och sedan gå i dem några kilometer för att töja lädret när det är blött och mjukt. Det funkar ibland och gör alltid ont. Eller köpa 42:or och stå ut med alla skavsår och blåsor. Faktum är att jag har inte har upplevt ett par nya klämfria skor sedan 1984 när jag köpte ett par ovanligt breda Adidas TrimTrab, och då ska ni veta att jag har köpt väldigt många kängor och skor genom åren. Nu har jag artros i tålederna, så jag blir bara knöligare på fötterna och får svårare och svårare att hitta skor ju mer sjukdomen framskrider. Så jag skulle vilja se en butikskedja som säljer individanpassade skor. Skor som inte ser ut som landstingets standard ortopeddesign m/1973 och som kostar under 3000 spänn paret. Det finns nog inte, så här kommer tidernas affärsplan till den som känner sig hugad:

En butikskedja med små centralt belägna servicemottagningar som kör kundernas fötter (och kanske hela kroppar) i laserscanners. En dator skapar en exakt digital 3D-modell över kundens alla mått och knölar. Den modellen kopplas till kundens unika kundnummer.

På webben har butiken tusentals olika skodesigner. Allt från vandringskängor till italienska promenadskor. Alla ska kunna hitta just sin design där. Kunden loggar in med sitt unika nummer, väljer en design och lägger en order på webben. Nu kopplas ordern ihop med kundens 3D-modell och skickas via nätet till skofabriken varsomhelst i världen. I fabriken kan man antingen printa ut en fysisk 3D-modell som en skicklig skomakare har för att tillverka skon på. Eller så matar man bara en datorstyrd robot med 3D-modellen och designen, så skär den ut rätt läderbitar, läst och alla delar som skon består av. Delarna sätts samman precis som i dagens fabriker. Sen skickas skorna direkt till kundens hemadress.

Kunden får en exakt tillpassad sko, butikskedjan får en hållhake på kunden (3D-modellen) och kundens pengar, samt den arbetslösa skomakaren i Bangladesh får jobb. Inga lagerkostnader, inget svinn som kostar grymt stora marginaler i skobranschen. Dessutom behöver man inte offra flera helgdagar på att leta efter en sko som är ”acceptabel” som bäst.

Sen går det att utvidga till mer än skor såklart. En perfekt 3D-modell av min kropp går ju att använda till att tillverka byxor som inte behöver läggas upp eller skjortor som passar över axlarna utan att man behöver vika upp manschetterna. Med ens skulle hela konfektyrbranschen förändras i grunden. Tekniken som behövs finns redan. Det är bara tillämpningen kvar.

Eller har jag tänkt fel nånstans?

Ersätt, inte bara avskaffa, nämndemännen!

Att döma i en rättegång är på samma gång ansvarsfyllt och oerhört krävande. Den som utför detta måste därför ha såväl samhällets förtroende som en tillräcklig kompetens att göra bedömanden, först enskilt och sedan under överläggningen, i grupp.

För hundra år sedan var kanske politiker de som kunde uppbära ansvaret att ha samhällets förtroende, men idag är det definitivt historia. Tvärtom är politiker idag betraktade av oss andra som drivna av egennytta, ideologi, populistisk taktik eller andra värden som direkt står i motsats till egenskaper som skulle kunna skapa förtroende.

Den andra viktiga egenskapen rör kompetens i bedömande. Det är ingen slump att symbolen för juridiken består av en kvinna med förbundna ögon som håller en våg i sin hand. Idealet är att dömandet ska vara ”blint” för domarens egna fördomar, fritt från hänsynstaganden till kön, ålder, etnicitet, socioekonomisk tillhörighet eller annat som direkt påverkar oss om vi inte har en medveten ”ögonbindel” av objektivitet på oss. Vi lyckas aldrig bli helt objektiva, men i dömandet bör det åtminstone vara vår strävan. Dessutom ska man kunna hantera vågen och hela tiden balansera bevis, utsagor, olika vittnens aspekter, trovärdighet och flera olika juridiska lagrum och konventioner.

Den första nödvändiga egenskapen, att ha samhällets förtroende, diskvalificerar i realiteten politiker från uppdraget att döma andra människor juridiskt. Men det är också här som behovet av en balanserande funktion till yrkesdomarna kommer in. Yrkesdomarna själva har inte med självklarhet det förtroende från samhället som de skulle behöva ha.

Den andra nödvändiga egenskapen, bedömarkompetensen, diskvalificerar i realiteten allmänheten, så som det fungerar i den anglosaxiska rättstraditionen med jurytjänst som en medborgerlig plikt. Människor som dömer måste ha kompetens att göra objektiva bedömanden, vilket innebär att det behövs någon form av urval och kunskapsbas. Kanske skulle ”bedömarkompetens” kunna ses lite mer generellt och inte nödvändigtvis vara juridiskt grundad? Jurister som uttalar sig i den aktuella debatten anser sig ha monopol på bedömarkompetens och vill ta över dömandet helt själva, men där tror jag det finns en fara för destruktiva inomgruppsprocesser i en sluten yrkeskår.

Nämndemannasystemet bör avskaffas, men att ersätta det med enbart jurister tror jag är en farlig väg. Vi behöver ersätta nämndemännen med något bättre, vassare, mer objektivt och mer kompetent. För yrkesdomaren själv bör inte döma med bara en vågskål.

Kondition

Jag är en periodare när det gäller träning. Större delen av mitt vuxna liv har jag INTE tränat regelbundet. Men ibland får jag ett ryck och tar en period av konditionsuppbyggnad. Nu har jag beslutat mig för att ta en sådan period och jag har tränat ungefär tre pass i veckan under ungefär en femveckorsperiod. Ingen speciell diet och inget särskilt träningsprogram.

Tyvärr har jag inte någon möjlighet att känna endorfinkickar av träning, så jag behöver en extern motivation för att bli förstärkt. Alltså gör jag det klassiskt manliga: skapar statistik och skaffar elektroniska grunkor. En pulsklocka håller koll på tiden och att hjärtat hela tiden jobbar på gränsen till flimmer. En smartphone med appen endomondo håller koll på var i värden jag är och låter mig tävla mot mig själv som jag sprang förra träningspasset. Varje kilometer får jag höra ”You are thirteen seconds ahead of target” eller vad det nu är för fart jag har fått upp. Undrar vad hon säger om jag ligger efter? ”Get those lazy legs moving, you maggot! You are thirteen seconds behind everyone else!”

Fast det kanske inte är en trevlig damröst då? Måhända är det den elaka sergeanten från ”Full metal jacket?” Han som ger en ett nytt namn som ”Gomer Pile” och öser ur sig förolämpningar som ligger på gränsen mellan kränkning och skrattanfall.

Jag bara skojar, jag har faktiskt sprungit långsammare än senast vid ett par tillfällen och det är lika neutralt då. Men det är kusligt vad en sådan grunka, ihop med tävlingsinstinkt och klent omdöme kan få mig att plåga min kropp. Pulsen är i snitt 90 % av maxpulsen och det händer att saliven är rosa och smakar järn efter spurtkilometern. När jag springer gör jag det alltid på fastande mage, för att slippa kräkas ute på kommunens cykelbana. Det skulle ta för mycket tid… Tunnelseende och pleurahosta hör inte till ovanligheterna.

Sen för jag träningsdagbok i ett kalkylprogram såklart. Datum, distans, sluttid, genomsnittshastighet, medelpuls, maxpuls, vikt och fettprocent loggas för att jag ska kunna känna motivationen att fortsätta. Distanserna blir allt längre. Jag började med 4,3 kilometer och ska nu börja löpa på distansen 7 kilometer. Alltid på platt cykelbana av asfalt.

Det fina är att jag mår mycket bättre av träningen. Ingen stressrelaterad problematik med sömn eller koncentration längre, mer kreativitet och initiativkraft, djupare vila när jag vilar, effektivare jobb när jag jobbar. Och så kommer det lite kul fysiologiska responser: Byxorna sitter lösare fast vikten hålls konstant, fettandelen har minskat med två procent, samt andningsfrekvensen och vilopulsen har sjunkit. Konditionen har gått från runt 6 minuter per kilometer på 4-kilometerspass, till 5,2 minuter per kilometer på 7-kilometerspass. På fem veckor. Jag är riktigt nöjd!

Så nu ska jag börja varva konditionsspäkning av gubbkropp med muskeltuktan i Ekholmens nya gym tänkte jag, och anpassa kosten lite. Sluta med sockerberikad Proviva och börja med proteintillskott, här skall byggas överkropp! -Så länge muskelfästena håller…

Politik eller religion -bestäm er!

Nu rasar striden om partiledarposten i Kristdemokraterna. Bara partiets egna medlemmar (några av dem) tror på fullaste allvar att man får fler röster genom att plocka in Mats Odell. Jag har hört kommentarer om att hans långa erfarenhet av politik skulle vara en tillgång, och själv pratar han om att ha en tuffare attityd i förhandlingarna med övriga allianspartier. Hur tänker man då? En farbror som hela sitt yrkesliv levt i en slags superskyddad verkstad, utan att behöva oroa sig för att leva på A-kassa om han skulle få sparken, eller tvingas till fas 3-tidsfördriv om han inte fixar nytt jobb tillräckligt snabbt. Hur kan han representera ”verklighetens folk”? Är inte en lång politikerkarriär snarare en belastning?

Och varför idiotförklarar man väljare genom att kräva att partier (inte bara KD) ska profilera sig? Tror man inte att vanligt hyggligt folk begriper att regeringsallianser måste förhandla, ge och ta, och enas om en minsta gemensam nämnare? Orimliga krav på en majoritetsallians från partier som representerar mindre än var 20:e väljare skadar betydligt mer än man vinner för de propositioner som förhandlas fram. Politik ska inte vara en tävling, det ska vara strategin för det goda samhället. Oavsett vem som kom med de goda förslagen eller vilka som råkar ha rätten att bestämma just nu.

En gång i mitt förflutna var jag själv kristdemokrat. Jag tilltalades av fräscha idéer inom miljöpolitiken, av idén om att fatta besluten på den mest ändamålsenliga nivån, det starka sociala patoset för barn, sjuka, funktionshindrade eller andra grupper som inte lika lätt kan ta för sig i samhället. Och så gillade jag att de inte fanns på höger – vänsterskalan, för den hämmar politiken mer än något annat påfund. Jag gick in aktivt i partiet och började med att försöka lyssna in och känna av vad det var de pysslade med egentligen. Längre kom jag inte.

Det var bara en massa ordformuleringar i en kommunal handlingsplan som diskuterades. Inte ett enda konkret förslag eller ideologisk diskussion fördes. Bara hur partiet har förhållit sig till olika frågor tidigare och därför måste hålla samma linje igen, eller den eviga balansgången mellan alliansens gemensamma vilja och denna strävan efter profilering. I de informella fikarumssamtalen däremot, möttes jag av en strid ström av religiösa idéer (homosexuellas ”onaturliga synd”, respekten för embryonalt ”liv”, kvinnans särställning som förälder) eller opposition mot dessa religiösa idéer. Så det enda som avhandlades, var just de frågor som smetat kring partiets ben som giftalger och kvävt all annan diskussion. För eller emot. Alltid informellt, aldrig öppet.

Så jag backade ur. Lite för långsamt och lite för försiktigt kan jag tycka i efterhand. Jag möter fortfarande människor som förknippar mig med KD och de ”giftalger” till religiösa idéer som jag inte har stått bakom sedan jag själv var religiös extremist i tonåren, och helst vill glömma idag.

Nu har jag ett förslag: Dela KD och ge övriga partier ansvaret att skapa utrymme för de sekulära kristdemokraterna i sina partier. För de har massor att tillföra! Låt sedan de konfessionella, religiösa medlemmarna fortsätta renodla sin religion. Ingen kommer att vilja ha dem i någon allians, de kommer inte att få något politiskt inflytande i Sverige någonsin, och de kan få vara precis så kompromisslösa de själva vill. Win-win solution!