S och M skjuter upp ångesten

Nog är det väl märkligt med allt snack om L och C i fråga om regeringsbildning?

Sedan valet har ett antal faktum stått fullständigt klart:

  1. Inget av de tidigare blocken av partier kan få egen majoritet
  2. Alla övriga partier önskar hålla V och SD utan inflytande i den kommande regeringens arbete
  3. Enda sättet att lyckas hålla V och SD utanför inflytande är en majoritetsregering. Man kan visserligen bilda en regering med kombination av minoritetsunderlag och nedlagda röster, men den regeringen blir helt beroende av förhandlingar vid varje omröstning, vilket i sin tur innebär att SD och V får utrymme att påverka.
  4. Enda möjligheten att bilda en majoritetsregering (utan SD eller V) är om både S och M ingår där, tillsammans med minst ett ytterligare parti.

Ändå har man sedan talmannen valdes helt fokuserat på att skapa en minoritetsregering, ledd av antingen S eller M, med stöd av C och L (samt MP och KD beroende av röd eller blå statsminister). Fokus i spekulationerna har helt hamnat på Annie Lööf och Jan Björklund om vilken statsminister de ska luta sig mot, som om det spelade all roll i världen. I verkligheten är det ju helt ointressant hur de ställer sig, eftersom de ändå inte kan bidra till en majoritetsregering utan att det första villkoret är uppnått, att S och M kommer överens om en gemensam plan för att regera ihop. Först när det är klart kan det bli intressant vad C och L har att säga om att ingå eller inte i en sådan samlingsregering.

Men Löfvén och Kristersson skjuter bara det oundvikliga framför sig hela tiden och försöker undvika den ångest som det kommer innebära att tvingas börja förhandla om hur en gemensam regering skulle se ut och vilken politik som skulle kunna genomföras. Man borde låsa in dem i Harpsund ihop med ett gäng skickliga beteendeterapeuter som ger en svidande kurs i hur man står ut med begäret efter att undvika ångest genom att skjuta upp och skylla ifrån sig.

För det spelar roll att vi inte har en regering med möjlighet att reformera. Som läget är nu bibehåller vi inte ens status Q, eftersom beslut som borde tagits inte tas, med följd att redan befintlig verksamhet ligger på is eller läggs ner, oavsett om den är samhällsnyttig eller inte. Precis som när vi monterade ner försvaret i slutet på -90 talet. Det gick snabbt att avveckla på några få år, men tar flera decennier och enorma resurser att bygga upp nu när vi insett att vi behöver ett territoriellt försvar igen. Nu händer samma sak i de flesta andra verksamhetsområden också, som sjukvård, integration, skola, miljö- och klimatarbete för att nämna några områden där lagar behöver uppdateras och budgetar revideras.

Det kommer förmodligen bli extra val som ett resultat av denna cirkus av beslutsvånda och tafatta avsaknad av handlingskraft. Vad det kommer visa är skrivet i stjärnorna, men inte lär det bli ett lättare läge för oss som vill hålla extremisterna utan inflytande. Min gissning är att resultatet av ett extra val blir ännu mer polariserat. På ena kanten vinner V röster, på andra SD. Sen blir det små förändringar på mandaten till S och M/KD och de stora förlorarna blir C, L och MP. I slutändan kan det i värsta fall leda till att de enda möjliga regeringsalternativen inkluderar antingen V eller SD, vilket var precis det som en majoritet av väljare och partier ville undvika till varje pris.