Erkänn inga barnäktenskap

Nu pågår en twitterstorm angående en broschyr som Socialstyrelsen givit ut med titeln ”Information till dig som är gift med ett barn”. Politiker från alla läger förfasar sig över att den har kommit till och att formuleringarna är för oskarpa eller att ordet ”fängelse” inte nämns. Men fakta är att:

  • Socialstyrelsen måste följa Svensk lag som den ser ut nu. Och lagen tillåter idag att människor som gift sig i annat land, fortsatt betraktas som gifta i Sverige.
  • Att ingå äktenskap med någon under 18 är förbjudet i Sverige sedan 1 juli 2014, då möjligheten till dispens togs bort. Då skärptes också reglerna så att barnäktenskap som ingåtts under tvång i annat land eller om någon part hade anknytning till Sverige när äktenskapet ingicks, inte skulle erkännas.
  • En utredning om ytterligare skärpning av lagen pågår, (SOU 2017:96).

Utredningens huvudförslag som det ser ut nu vid delbetänkandet är att lagen (IÄL från 1904) ska skärpas lite till, så att erkännande av barnäktenskap inte ska medges om någon av parterna är under 18 år när de kommer till Sverige. Man föreslår också att det fortsatt ska vara möjligt att erkänna barnäktenskap som ingåtts i andra länder vid synnerliga skäl. Om du alltså är gift som 16-åring i annat land, men är 18 när du kommer till Sverige, ska du betraktas som lagligt gift även i Sverige, menar utredningen.

Enligt min mening är det inte Socialstyrelsen som har gjort fel, det har däremot våra politiker och i viss mån även utredare gjort. De framstår som rädda för att ta steget fullt ut och  inte erkänna äktenskap som ingåtts under 18 års ålder, oavsett anknytning till Sverige eller ålder när man först satte foten på svensk mark.

I vårt grannland Tyskland upphävs barnäktenskap som ingåtts innan 16 års ålder automatiskt, utan någon särskild prövning och utan undantag. Förvisso lite märkligt med 16 års gräns istället för 18 kan jag tycka.

Den enda rimliga lagändringen är att konsekvent upphäva alla äktenskap som ingåtts där endera parten varit under 18, utan undantag. De som är gifta sedan barnaår ska betraktas som ogifta fram till de ingår äktenskap enligt svensk rättsordning som myndiga. Det är en politisk fråga, ingenting för vare sig Socialstyrelsen eller andra myndigheter att råda över. Ansvaret vilar helt på våra 349 ledamöter i riksdagen. Och på de som väljer dem.

Konsekvensen med en entydig lag blir att par som vill fortsätta att vara gifta som vuxna helt enkelt får acceptera omaket att gifta sig igen som vuxna. Konsekvensen med en lag som fortsätter att göra undantag beroende av ålder på de som kommer hit och dessutom har utrymme för undantag vid synnerliga skäl, blir att de som vill slippa vara gifta tvingas begära äktenskapsskillnad. Det är ingen lätt sak för någon och i synnerhet inte om man lever i en hederskultur, vilket de flesta som gift sig som barn, gör.

Minareter och kyrkklockor

I Växjö har en muslimsk församling begärt tillstånd att göra böneutrop inför fredagsbönen. En debatt om detta har startat i medier och vissa tycker att det inte ska vara tillåtet, andra att det är upp till respektive kommun att besluta och andra försöker sig på att argumentera för att kyrkklockor är OK medan böneutrop inte är det, på grund av att det senare skulle vara ett uttryck för religiös offensiv och påträngande proklamation, medan detta inte skulle vara fallet med kyrkklockor…

För den som tillhör någon av religionerna islam eller kristendom är naturligtvis ljudet av den egna religiösa kulturen något som skapar trygghet och upplevelse av samhörighet. Och ljudet av andra religioner upplevs som ett hot och ger känslan av olust i värsta fall. Det är inget konstigt, utan tvärtom fullt naturligt. Vi har haft kyrkklockor i Sverige längre än någon har levt, så är man uppväxt här och sympatiserar med den religion klockorna representerar, kan det upplevas som ett traditionellt och rentav nationellt signum.

För den som är uppväxt i ett land som har haft minareter och böneutrop längre än någon har levt, och sympatiserar med islamsk kultur, är det precis på samma sätt.

Men ska man skapa regelverk för detta, behöver man lägga in fler aspekter i analysen:

  • Oönskat ljud är buller och skapar olägenhet eller i värsta fall ohälsa. Därför finns regler om exempelvis bebyggelse nära flygplatser eller motorvägar. Eller hörselskydd vid bullrande arbete.
  • Ett visst mått av oljud och buller är oundvikligt för att samhället ska fungera. Byggen, flygplatser, trafikleder och järnväg låter och måste få låta, även om vi ska sträva efter att dämpa där det går.
  • Lagar och regler ska vara allmänna och blinda för religion, kön, socioekonomi, ålder eller andra grupptillhörigheter.
  • Lagar och regler är och ska inte vara fria från värderingar. Men de värden som lagar bygger på måste vara allmänt erkända av de människor som omfattas. Respekt för humana värden, jämställdhet, solidaritet, frihet, tolerans för olikheter och liknande värden måste utgöra den grund varpå lagar och regler bygger. Men tolerans för religion innebär inte att religion kan tillåtas kränka andra värden.

Följaktligen ska vi då behandla ljudet från kyrkklockor, böneutrop, startande flygplan, sommarens utomhuskonsert eller nöjesanläggningar lika. Vi ska helt neutralt och objektivt mäta decibel, frekvens och närhet till människor som kan störas, oavsett vad det är för ljud, och skriva våra ramar för vad som kan tillåtas utifrån sådana objektiva värden. Det har och ska inte ha någonting med religionsfrihet att göra.

Så var landar jag någonstans i sakfrågan om böneutrop från minareter? Ungefär så här:
1. Förbjud störande oljud som en sanitär olägenhet om det är för starkt, för ofta, eller för nära människor i deras vardag hemma eller på jobbet. Oavsett om det är kyrkklockor eller böneutrop.

2. Tillåt kyrkklockor, böneutrop, utomhuskonserter och nöjesparker om ljudet inte är för starkt, inte sker för ofta, inte stör nattsömnen eller arbete för människor i närheten.