Integration är viktigare än migration

Vi har under hösten 2015 sett den största folkvandringen in i Europa och Sverige sedan andra världskriget. Människor flyr från militanta islamister i Afghanistan, norra Afrika och mellanöstern. Och här hemma pratas det om migration, om att nu räcker det, vi har fullt, stäng Öresundsbron och inför ID kontroll. Inskränkningar i asylrätten diskuteras lika öppet som om det hade gällt någon skatt eller annan tämligen trivial fråga. ”Signalpolitik” med syftet att få människor på flykt att välja bort Sverige är nu fullt legitimt att diskutera även utanför SD. Jag skäms som svensk över dumheterna.

Ingen pratar om vad som faktiskt borde göras för att förvandla alla människor som kommer till vårt land till en resurs istället för en belastning. Ingen vågar tänka att vi kanske ska integrera människor för VÅR skull, inte bara ta hand om dem för DERAS skull. För det är ju det som är utmaningen. Tar vi emot människor och sätter dem i en barack, utan målsättning och sysselsättning, i väntan på besked om de upptas i gemenskapen i det land de nu befinner sig, och förbjuder dem att plugga och jobba, så får vi problem, big time! Vi förvandlar dessa människor till passiva och ofta sjuka vårdobjekt och skapar en effektiv uppdelning av ”vi och dom”. Det är inhumant, ineffektivt, och skapar massor av onödigt lidande.

Men tänk om vi istället skulle ta emot människor och ge dem uppehålls-, arbets-, och studietillstånd direkt vid ankomst, bara de uppger sin identitet och ursprungsland? Låt Migrationsverket ha ett asylkontor på alla internationella flygplatser, hamnar med linjer till andra länder, eller tåg/vägförbindelse över gränsen. Vi visar på en karta i vilka kommuner det finns bostäder och plats på integrationsskola, frågar på vilket sätt de vill bidra till Sverige, och ger dem en biljett till sin nya hemkommun. Hela mottagandet får ta max tre timmar, innan de är på väg med en adress och en 18 månaders obligatorisk integrationsplan i fickan. Trötta, kanske hungriga och lite vilsna, men i säkerhet och trygghet med en framtidsplan!

CSN betalar uppehälle under de 18 månaderna som börjar med 6 månader 100 % skola, fokuserad på svenska och engelska, men också samhällskunskap inriktad på Sverige och EU. Därefter 6 månader med 1/3 arbetspraktik eller högskoleförberedande studier och resten skola. Sista 6 månaderna är det 1/3 studier i sv/en/sam och 2/3 yrkesintroduktion eller högskoleförberedande studier. De 18 månaderna avslutas med en examen och vägval framåt: Jobb, Ålderspension, Högre studier, Starta företag eller Återvändarplan till hemland eller grannland till hemlandet. Naturligtvis inte tvångsdeportering till länder där de riskerar hälsa och säkerhet, men kanske ett grannland eller en del av hemlandet där det är säkert och man är mer bekant med språk och kultur.

För de som inte lyckas på examen efter 18 månader återstår bara alternativen återvändarplan eller ålderspension (om man är 60 år eller äldre). Vill man stanna har man ytterligare 18 månader på sig att klara examen, medan återvändarplanen förbereds. 36 månader efter ankomst blir man medborgare om man har fortsatt studera, eller är i arbete som man kan försörja sig på.

Tuffa krav? Ja, kanske, men inte tuffare än 18 månader i Migrationsverkets asylboenden eller sysslo- och hopplöshet i förorterna från miljonprogrammet. ”Signalpolitiken” blir att ”Till Sverige är alla välkomna, men kommer du hit förväntas du bidra till samhället och slita hårt med studier och arbete, som alla andra”.

Ska vi reglera flyktingtrycket mot det svenska samhället på något sätt, är det mer rationellt att göra det med höjda förväntningar på integration, snarare än med inskränkningar i migrationspolitiken.