Varför jag inte kan hitta ett parti att rösta på

Den mänskliga hjärnan är bra på att förenkla och kategorisera. Det är så vi har utvecklat en förmåga att direkt, utan att ”tänka igenom” hela bilden av all information, kan fatta snabba beslut. Vi säger att vi reagerar ”instinktivt” på något som skulle kunna vara farligt exempelvis. Den här förmågan gör racerförare skickliga i att styra, gasa och bromsa i exakt rätt avvägd mängd för att köra fortare än andra på gränsen av bilens/båtens/hojens förmåga. Nobelpristagaren (i ekonomi) Daniel Kahneman, beskriver att vi har liksom två system att tänka med, ett snabbt, kategoriskt och energisnålt som bland annat baseras på tidigare erfarenheter om hur det brukar vara, och ett långsamt analytiskt och energikrävande tänk som väger samman massor av info och löser problem systematiskt.

Det snabba, energisnåla och kategoriska sättet att tänka kan dessutom vara en förklaring till att vår hjärnas medelvolym tragiskt nog har minskat från 1500 till 1350 kubikcentimeter de senaste 30.000 åren, enligt Kathleen McAuliffe. Det är ungefär en tennisbolls storlek av vävnad som vi har tappat, om du undrar. Vi behöver snabbare hjärnor som tänker mindre själva, gör mer i grupp och lyder andra bättre idag, jämfört med för 30.000 år sedan. Tydligen har vi tappat delar som har betydelse för att hävda oss, att vara aggressiva och strida för vår överlevnad. I det utvecklade samhället överlever vi ändå och den som gör det med minst energi och mest följsamhet vinner. Därför, tror jag, har vi en politik som avspeglar denna platta, onyanserade och kategoriska syn på samhället.

Vi tenderar att dela upp människor i kategorier och grupper och i sin mest enkla form lägger vi dessutom in denna världsbild i ett system av två motsatta poler, med en tänkt konflikt dem emellan. Oavsett om det är ett rimligt sätt att beskriva världen eller inte. Ond mot god, kapital mot arbetare, kvinnor mot män, ”invandrare” mot ”svenskar”, fritt ägande mot kollektivt ägande, bilar mot bussar etcetera. Hade vi tvingat oss själva att tänka med det långsamma tänket, hade vi kommit till helt andra sätt att förstå vårt samhälle.

Råder det verkligen en motsättning mellan arbetare och kapital, idén som socialismen bygger på? Är det inte snarare så att bägge behövs för att det ska bli något producerat? Och är det kanske inte mer rimligt att beskriva förhållandet mellan kvinnor och män som symbios snarare än ”könsmaktsordning”? Varför försöker vi alltid placera in politiska grupper i en höger-vänsterskala? Kan det ha att göra med vår lata ovana att kategorisera? Ibland blir det nästan komiskt utan att vi tänker på det, när vi kallar nationalsocialism för ”extremhöger” exempelvis.

Så vad finns det kvar att rösta på för en människa som beskriver samhället utifrån ett holistiskt perspektiv? Som inser att socialism och feminism bara är två kvistar på samma gren? Vad ska man rösta på om man tror på ett samhälle som behöver hålla exploatering av naturresurser och människor i schack, men ändå låta människor utvecklas fritt i sin fulla potential? En som vägrar att sätta bilen och kollektivtrafiken mot varandra i en påhittad konflikt? Vi som inte tror på att straff förändrar brottslingars beteenden eller att det finns någon manlig konspiration för att hålla tillbaka kvinnor? Vem vill vara en röst till en som vill avskaffa landstingen, gränserna och religionerna? Var finns det ett parti som pratar om det idealsamhälle de vill skapa, hellre än att prata illa om sina politiska motståndare?

Nej, jag är nog för smart för att rösta överhuvudtaget…

Kathleen McAuliffe´s forskning

Reflektioner efter ”Kalla Fakta” 14 oktober

För er som inte såg Kalla Fakta, kan jag avslöja att det handlade om hur illa det kan gå när familjehemsvården inte fungerar i Sverige. Som exempel på detta tog man två fall, ett där en tonårsflicka placerades i ett konsulentstött, icke utrett familjehem utan uppföljning. Flickan fick körtelfeber och en lunginflammation, som till slut orsakade hennes död. Det andra fallet var en tonårsflicka som placerades i ännu ett icke utrett familjehem där hon fick arbeta på gården och blev slagen när hon vägrade utföra arbetet. Hon vågade inte anmäla av rädsla för repressalier.

Visst kan man ha synpunkter på att den här typen av reportage ofta blir hårt vinklade och med en obehaglig känsla av att det finns mycket som inte kommer fram, men det blir respektlöst mot barn som utsätts för dålig omsorg om vi skulle avfärda berättelserna bara för att media ger en vinklad bild av svamlande politiker och långsamma kameraglidningar över tomma gravstenar. Faktum kvarstår: Barn vanvårdas i Svensk familjehemsvård idag. Barn placeras i bristfälligt utredda familjer. Barn misstror vuxna och vågar inte anmäla missförhållanden. Det behövs ingen särskild kompetens för att driva näringsverksamhet med placerade barn. Vissa familjehem borde inte vara familjehem och väldigt många familjer borde bli familjehem. Det finns tyvärr lycksökare och det finns tyvärr också väldigt många som drabbas av en allmän svartmålning av familjehem, trots att de räddar liv varje dag.

Sveriges nya barnminister, Åsa Regnér, kommenterade och sa att staten måste bli bättre på att utöva tillsyn över att kommunerna följer de regler som finns för att skydda utsatta barn. Det måste dessutom bli skärpta krav på alla företag som är verksamma i branschen. Jag håller med om bägge hennes förslag till åtgärder. Tyvärr tror jag inte att det räcker.

Placerade barn har väldigt ofta en bristande tillit. De vågar inte lita på sina föräldrar, på sina jämnåriga, på lärare och inte heller på socialtjänsten eller samhället i stort. Många har blivit svikna så många gånger och många har upplevt att det bara blivit värre om de har påtalat brister eller egna behov. Sådant leder till åtminstone två saker: stress för att man saknar inflytande över sin egen situation, och ett kommunikationshinder. Stressen kan förklara en del av de effekter vi ser på gruppnivå när vi undersöker sådant som arbetsminne, färdigheter och skolresultat. Kommunikationshindret består i att placerade barn inte tar initiativ till en dialog lika mycket som andra, fast de kanske skulle behöva det mer. De räcker inte upp handen och frågar läraren om de inte förstår, de ringer inte sin socialsekreterare, de ringer inte BRIS eller 112 om de får stryk, som Göteborgsflickan i Kalla Fakta. De ringer inte själva efter ambulansen när de är så sjuka att de dör…

Så vi måste skapa en kommunikationskanal som funkar. En som barnet är så väl förtrogen med, att de vågar rapportera när något är fel eller när de har något behov. För att göra det måste det byggas upp en vana att använda denna kanal även när det inte är något som är på tok. Och vi vuxna måste ge respons. Vi måste träna in ett kommunikationsbeteende i såväl våra placerade barn som i våra egna rutiner som omsorgsgivare. Det gör vi genom att barnen vinner på att kommunicera, varje gång. Även om det bara är en klagan på att ärtsoppan är äcklig, så ska barnen uppleva att vi lyssnar och bryr oss om deras synpunkt, även om vi inte alltid gör som de vill.

Med placerade barn är det ytterligare en aspekt som måste beaktas. ”Samhället” har tagit över ansvaret för att till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling. Det finns inte en förälder som har makten att agera i, och bevaka barnets intresse. Det är formellt sett socialnämnden i barnets föräldrars folkbokföringskommun som har övertagit det ansvaret. Så vem ska barnet vända sig till om något är fel? Vem är barnets självklara ombud om det inte är tryggt i familjehemmet? Socialsekreteraren som placerade barnet? Socialnämndens ordförande?

I verkligheten blir det ofta den vuxne som faktiskt lyssnar så att det märks. En lärare som frågar hur det är, en granne som stannar och pratar lite, en kompis förälder. Ibland händer det att barn anförtror sig till de som vi vuxna formellt har utsett som samhällsförälderns öron: skolans kurator, barnsekreteraren, psykologen, barnläkaren eller ganska ofta skolsköterskan med ett mer eller mindre påtagligt somatiskt bekymmer som förevändning. Men ofta är det just den vuxna person som råkar vara så närvarande och lyssnande att barnet väljer honom eller henne som kanal. Oavsett om man har socialnämndens välsignelse eller inte.

Sen är det betydelsefullt HUR man kommunicerar också. Det spelar roll om man pratar eller skriver, om man har ögonkontakt och tillgång till kroppsspråk eller inte, om man är på en trygg eller en otrygg plats, om man står i beroende till den man kommunicerar med, hur väl man känner till den andre och om det sker på en tid när det passar eller inte. Det som många ser som gynnsamt kan verka skrämmande för andra, tänk bara på skillnaden mellan att sitta sida vid sida och prata med en tonåring i en bil, och att ha samma samtal mitt emot varandra på två stolar. Visst är det mer otvunget och lättsamt i bilen jämfört med direktförhöret på pinnstolen?

Visst spelar förtrolighet och sekretess roll, men ibland är det viktigare att det blir en förändring, än att allt hålls hemligt inom lagstiftningens gränser. För vad händer när vi värderar ”samhällsförälderns” behov av sekretess högre än barnets behov av att bli hört? När vi gömmer oss bakom frasen ”jag kan inte gå in på det på grund av sekretessen”. Det är då man i desperation vänder sig till media med sin berättelse. Uppdrag granskning, Kalla Fakta, Expressen och Janne Josefsson lyssnar gärna på en berättelse som berör sina tittare och läsare, i samhällsförälderns ställe. Vi har sett det otaliga gånger när sjukvården, socialtjänsten och Migrationsverket inte är beredda att ge sina klienters berättelse luft. Det blir aldrig bra när media berättar en utsatt människas berättelse på medias villkor.

Så jag föreslår att vi bygger upp en kanal som fungerar som placerade barns mikrofon, brevvän, insändarsida, podcast och galleri. En kanal där barnet använder sin smartphone, surfplatta, dator, kamera eller annat digitalt medium för att kommunicera med sin samhällsförälder. Där rutinfrågor likaväl som vanliga sociala dialoger genomförs regelbundet av barnets barnhandläggare för att skapa förtrolighet och bygga tillit, så att barnet vågar rapportera om något är på tok, där barnet kan välja att ta med fler vuxna som man vill ska ta del av informationen. En kanal där informationen inte filtreras eller kontrolleras av familjehem, handläggare eller socialnämnd, utan där barnet avgör hur långt informationen ska gå, hela vägen till IVO, BO och Barnministern om han eller hon upplever att det behövs. En kanal där barnets röst garanteras och där vi vuxna tvingas anpassa oss till barnens val för var, hur, när och med vem det ska kommuniceras. Där barnets rättssäkerhet går före förälderns, familjehemmets, socialnämndens eller skolans behov av tystnad.

I ett digitalt system går det dessutom att bygga in en massa bra funktioner som medför ökad säkerhet och ger barnet en stärkt roll. Uppföljningsrutiner för frågor där barnet behöver besked eller annan återkoppling, säkerhetslarm om barnet rapporterar akuta saker när handläggaren har semester. Loggar för vem som tar del av informationen, kvittenser så man kan spåra om någon INTE har tagit del av information. I ett digitalt system finns också möjligheten att fritt uttrycka sig i text, tal, bilder eller film precis enligt barnets egna preferenser.

Det finns sådana system i Skottland, Kanada, Australien och Sydafrika. Dags för Sverige att uppgradera barnperspektivet! Jag hoppas få möjligheten att vara en del av detta.