För er som inte såg Kalla Fakta, kan jag avslöja att det handlade om hur illa det kan gå när familjehemsvården inte fungerar i Sverige. Som exempel på detta tog man två fall, ett där en tonårsflicka placerades i ett konsulentstött, icke utrett familjehem utan uppföljning. Flickan fick körtelfeber och en lunginflammation, som till slut orsakade hennes död. Det andra fallet var en tonårsflicka som placerades i ännu ett icke utrett familjehem där hon fick arbeta på gården och blev slagen när hon vägrade utföra arbetet. Hon vågade inte anmäla av rädsla för repressalier.
Visst kan man ha synpunkter på att den här typen av reportage ofta blir hårt vinklade och med en obehaglig känsla av att det finns mycket som inte kommer fram, men det blir respektlöst mot barn som utsätts för dålig omsorg om vi skulle avfärda berättelserna bara för att media ger en vinklad bild av svamlande politiker och långsamma kameraglidningar över tomma gravstenar. Faktum kvarstår: Barn vanvårdas i Svensk familjehemsvård idag. Barn placeras i bristfälligt utredda familjer. Barn misstror vuxna och vågar inte anmäla missförhållanden. Det behövs ingen särskild kompetens för att driva näringsverksamhet med placerade barn. Vissa familjehem borde inte vara familjehem och väldigt många familjer borde bli familjehem. Det finns tyvärr lycksökare och det finns tyvärr också väldigt många som drabbas av en allmän svartmålning av familjehem, trots att de räddar liv varje dag.
Sveriges nya barnminister, Åsa Regnér, kommenterade och sa att staten måste bli bättre på att utöva tillsyn över att kommunerna följer de regler som finns för att skydda utsatta barn. Det måste dessutom bli skärpta krav på alla företag som är verksamma i branschen. Jag håller med om bägge hennes förslag till åtgärder. Tyvärr tror jag inte att det räcker.
Placerade barn har väldigt ofta en bristande tillit. De vågar inte lita på sina föräldrar, på sina jämnåriga, på lärare och inte heller på socialtjänsten eller samhället i stort. Många har blivit svikna så många gånger och många har upplevt att det bara blivit värre om de har påtalat brister eller egna behov. Sådant leder till åtminstone två saker: stress för att man saknar inflytande över sin egen situation, och ett kommunikationshinder. Stressen kan förklara en del av de effekter vi ser på gruppnivå när vi undersöker sådant som arbetsminne, färdigheter och skolresultat. Kommunikationshindret består i att placerade barn inte tar initiativ till en dialog lika mycket som andra, fast de kanske skulle behöva det mer. De räcker inte upp handen och frågar läraren om de inte förstår, de ringer inte sin socialsekreterare, de ringer inte BRIS eller 112 om de får stryk, som Göteborgsflickan i Kalla Fakta. De ringer inte själva efter ambulansen när de är så sjuka att de dör…
Så vi måste skapa en kommunikationskanal som funkar. En som barnet är så väl förtrogen med, att de vågar rapportera när något är fel eller när de har något behov. För att göra det måste det byggas upp en vana att använda denna kanal även när det inte är något som är på tok. Och vi vuxna måste ge respons. Vi måste träna in ett kommunikationsbeteende i såväl våra placerade barn som i våra egna rutiner som omsorgsgivare. Det gör vi genom att barnen vinner på att kommunicera, varje gång. Även om det bara är en klagan på att ärtsoppan är äcklig, så ska barnen uppleva att vi lyssnar och bryr oss om deras synpunkt, även om vi inte alltid gör som de vill.
Med placerade barn är det ytterligare en aspekt som måste beaktas. ”Samhället” har tagit över ansvaret för att till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling. Det finns inte en förälder som har makten att agera i, och bevaka barnets intresse. Det är formellt sett socialnämnden i barnets föräldrars folkbokföringskommun som har övertagit det ansvaret. Så vem ska barnet vända sig till om något är fel? Vem är barnets självklara ombud om det inte är tryggt i familjehemmet? Socialsekreteraren som placerade barnet? Socialnämndens ordförande?
I verkligheten blir det ofta den vuxne som faktiskt lyssnar så att det märks. En lärare som frågar hur det är, en granne som stannar och pratar lite, en kompis förälder. Ibland händer det att barn anförtror sig till de som vi vuxna formellt har utsett som samhällsförälderns öron: skolans kurator, barnsekreteraren, psykologen, barnläkaren eller ganska ofta skolsköterskan med ett mer eller mindre påtagligt somatiskt bekymmer som förevändning. Men ofta är det just den vuxna person som råkar vara så närvarande och lyssnande att barnet väljer honom eller henne som kanal. Oavsett om man har socialnämndens välsignelse eller inte.
Sen är det betydelsefullt HUR man kommunicerar också. Det spelar roll om man pratar eller skriver, om man har ögonkontakt och tillgång till kroppsspråk eller inte, om man är på en trygg eller en otrygg plats, om man står i beroende till den man kommunicerar med, hur väl man känner till den andre och om det sker på en tid när det passar eller inte. Det som många ser som gynnsamt kan verka skrämmande för andra, tänk bara på skillnaden mellan att sitta sida vid sida och prata med en tonåring i en bil, och att ha samma samtal mitt emot varandra på två stolar. Visst är det mer otvunget och lättsamt i bilen jämfört med direktförhöret på pinnstolen?
Visst spelar förtrolighet och sekretess roll, men ibland är det viktigare att det blir en förändring, än att allt hålls hemligt inom lagstiftningens gränser. För vad händer när vi värderar ”samhällsförälderns” behov av sekretess högre än barnets behov av att bli hört? När vi gömmer oss bakom frasen ”jag kan inte gå in på det på grund av sekretessen”. Det är då man i desperation vänder sig till media med sin berättelse. Uppdrag granskning, Kalla Fakta, Expressen och Janne Josefsson lyssnar gärna på en berättelse som berör sina tittare och läsare, i samhällsförälderns ställe. Vi har sett det otaliga gånger när sjukvården, socialtjänsten och Migrationsverket inte är beredda att ge sina klienters berättelse luft. Det blir aldrig bra när media berättar en utsatt människas berättelse på medias villkor.
Så jag föreslår att vi bygger upp en kanal som fungerar som placerade barns mikrofon, brevvän, insändarsida, podcast och galleri. En kanal där barnet använder sin smartphone, surfplatta, dator, kamera eller annat digitalt medium för att kommunicera med sin samhällsförälder. Där rutinfrågor likaväl som vanliga sociala dialoger genomförs regelbundet av barnets barnhandläggare för att skapa förtrolighet och bygga tillit, så att barnet vågar rapportera om något är på tok, där barnet kan välja att ta med fler vuxna som man vill ska ta del av informationen. En kanal där informationen inte filtreras eller kontrolleras av familjehem, handläggare eller socialnämnd, utan där barnet avgör hur långt informationen ska gå, hela vägen till IVO, BO och Barnministern om han eller hon upplever att det behövs. En kanal där barnets röst garanteras och där vi vuxna tvingas anpassa oss till barnens val för var, hur, när och med vem det ska kommuniceras. Där barnets rättssäkerhet går före förälderns, familjehemmets, socialnämndens eller skolans behov av tystnad.
I ett digitalt system går det dessutom att bygga in en massa bra funktioner som medför ökad säkerhet och ger barnet en stärkt roll. Uppföljningsrutiner för frågor där barnet behöver besked eller annan återkoppling, säkerhetslarm om barnet rapporterar akuta saker när handläggaren har semester. Loggar för vem som tar del av informationen, kvittenser så man kan spåra om någon INTE har tagit del av information. I ett digitalt system finns också möjligheten att fritt uttrycka sig i text, tal, bilder eller film precis enligt barnets egna preferenser.
Det finns sådana system i Skottland, Kanada, Australien och Sydafrika. Dags för Sverige att uppgradera barnperspektivet! Jag hoppas få möjligheten att vara en del av detta.
