månadsarkiv: oktober 2011

Livsfrågor

Kondition

Jag är en periodare när det gäller träning. Större delen av mitt vuxna liv har jag INTE tränat regelbundet. Men ibland får jag ett ryck och tar en period av konditionsuppbyggnad. Nu har jag beslutat mig för att ta en sådan period och jag har tränat ungefär tre pass i veckan under ungefär en femveckorsperiod. Ingen speciell diet och inget särskilt träningsprogram.

Tyvärr har jag inte någon möjlighet att känna endorfinkickar av träning, så jag behöver en extern motivation för att bli förstärkt. Alltså gör jag det klassiskt manliga: skapar statistik och skaffar elektroniska grunkor. En pulsklocka håller koll på tiden och att hjärtat hela tiden jobbar på gränsen till flimmer. En smartphone med appen endomondo håller koll på var i värden jag är och låter mig tävla mot mig själv som jag sprang förra träningspasset. Varje kilometer får jag höra ”You are thirteen seconds ahead of target” eller vad det nu är för fart jag har fått upp. Undrar vad hon säger om jag ligger efter? ”Get those lazy legs moving, you maggot! You are thirteen seconds behind everyone else!”

Fast det kanske inte är en trevlig damröst då? Måhända är det den elaka sergeanten från ”Full metal jacket?” Han som ger en ett nytt namn som ”Gomer Pile” och öser ur sig förolämpningar som ligger på gränsen mellan kränkning och skrattanfall.

Jag bara skojar, jag har faktiskt sprungit långsammare än senast vid ett par tillfällen och det är lika neutralt då. Men det är kusligt vad en sådan grunka, ihop med tävlingsinstinkt och klent omdöme kan få mig att plåga min kropp. Pulsen är i snitt 90 % av maxpulsen och det händer att saliven är rosa och smakar järn efter spurtkilometern. När jag springer gör jag det alltid på fastande mage, för att slippa kräkas ute på kommunens cykelbana. Det skulle ta för mycket tid… Tunnelseende och pleurahosta hör inte till ovanligheterna.

Sen för jag träningsdagbok i ett kalkylprogram såklart. Datum, distans, sluttid, genomsnittshastighet, medelpuls, maxpuls, vikt och fettprocent loggas för att jag ska kunna känna motivationen att fortsätta. Distanserna blir allt längre. Jag började med 4,3 kilometer och ska nu börja löpa på distansen 7 kilometer. Alltid på platt cykelbana av asfalt.

Det fina är att jag mår mycket bättre av träningen. Ingen stressrelaterad problematik med sömn eller koncentration längre, mer kreativitet och initiativkraft, djupare vila när jag vilar, effektivare jobb när jag jobbar. Och så kommer det lite kul fysiologiska responser: Byxorna sitter lösare fast vikten hålls konstant, fettandelen har minskat med två procent, samt andningsfrekvensen och vilopulsen har sjunkit. Konditionen har gått från runt 6 minuter per kilometer på 4-kilometerspass, till 5,2 minuter per kilometer på 7-kilometerspass. På fem veckor. Jag är riktigt nöjd!

Så nu ska jag börja varva konditionsspäkning av gubbkropp med muskeltuktan i Ekholmens nya gym tänkte jag, och anpassa kosten lite. Sluta med sockerberikad Proviva och börja med proteintillskott, här skall byggas överkropp! -Så länge muskelfästena håller…

Politik

Politik eller religion -bestäm er!

Nu rasar striden om partiledarposten i Kristdemokraterna. Bara partiets egna medlemmar (några av dem) tror på fullaste allvar att man får fler röster genom att plocka in Mats Odell. Jag har hört kommentarer om att hans långa erfarenhet av politik skulle vara en tillgång, och själv pratar han om att ha en tuffare attityd i förhandlingarna med övriga allianspartier. Hur tänker man då? En farbror som hela sitt yrkesliv levt i en slags superskyddad verkstad, utan att behöva oroa sig för att leva på A-kassa om han skulle få sparken, eller tvingas till fas 3-tidsfördriv om han inte fixar nytt jobb tillräckligt snabbt. Hur kan han representera ”verklighetens folk”? Är inte en lång politikerkarriär snarare en belastning?

Och varför idiotförklarar man väljare genom att kräva att partier (inte bara KD) ska profilera sig? Tror man inte att vanligt hyggligt folk begriper att regeringsallianser måste förhandla, ge och ta, och enas om en minsta gemensam nämnare? Orimliga krav på en majoritetsallians från partier som representerar mindre än var 20:e väljare skadar betydligt mer än man vinner för de propositioner som förhandlas fram. Politik ska inte vara en tävling, det ska vara strategin för det goda samhället. Oavsett vem som kom med de goda förslagen eller vilka som råkar ha rätten att bestämma just nu.

En gång i mitt förflutna var jag själv kristdemokrat. Jag tilltalades av fräscha idéer inom miljöpolitiken, av idén om att fatta besluten på den mest ändamålsenliga nivån, det starka sociala patoset för barn, sjuka, funktionshindrade eller andra grupper som inte lika lätt kan ta för sig i samhället. Och så gillade jag att de inte fanns på höger – vänsterskalan, för den hämmar politiken mer än något annat påfund. Jag gick in aktivt i partiet och började med att försöka lyssna in och känna av vad det var de pysslade med egentligen. Längre kom jag inte.

Det var bara en massa ordformuleringar i en kommunal handlingsplan som diskuterades. Inte ett enda konkret förslag eller ideologisk diskussion fördes. Bara hur partiet har förhållit sig till olika frågor tidigare och därför måste hålla samma linje igen, eller den eviga balansgången mellan alliansens gemensamma vilja och denna strävan efter profilering. I de informella fikarumssamtalen däremot, möttes jag av en strid ström av religiösa idéer (homosexuellas ”onaturliga synd”, respekten för embryonalt ”liv”, kvinnans särställning som förälder) eller opposition mot dessa religiösa idéer. Så det enda som avhandlades, var just de frågor som smetat kring partiets ben som giftalger och kvävt all annan diskussion. För eller emot. Alltid informellt, aldrig öppet.

Så jag backade ur. Lite för långsamt och lite för försiktigt kan jag tycka i efterhand. Jag möter fortfarande människor som förknippar mig med KD och de ”giftalger” till religiösa idéer som jag inte har stått bakom sedan jag själv var religiös extremist i tonåren, och helst vill glömma idag.

Nu har jag ett förslag: Dela KD och ge övriga partier ansvaret att skapa utrymme för de sekulära kristdemokraterna i sina partier. För de har massor att tillföra! Låt sedan de konfessionella, religiösa medlemmarna fortsätta renodla sin religion. Ingen kommer att vilja ha dem i någon allians, de kommer inte att få något politiskt inflytande i Sverige någonsin, och de kan få vara precis så kompromisslösa de själva vill. Win-win solution!