Jag är en periodare när det gäller träning. Större delen av mitt vuxna liv har jag INTE tränat regelbundet. Men ibland får jag ett ryck och tar en period av konditionsuppbyggnad. Nu har jag beslutat mig för att ta en sådan period och jag har tränat ungefär tre pass i veckan under ungefär en femveckorsperiod. Ingen speciell diet och inget särskilt träningsprogram.
Tyvärr har jag inte någon möjlighet att känna endorfinkickar av träning, så jag behöver en extern motivation för att bli förstärkt. Alltså gör jag det klassiskt manliga: skapar statistik och skaffar elektroniska grunkor. En pulsklocka håller koll på tiden och att hjärtat hela tiden jobbar på gränsen till flimmer. En smartphone med appen endomondo håller koll på var i värden jag är och låter mig tävla mot mig själv som jag sprang förra träningspasset. Varje kilometer får jag höra ”You are thirteen seconds ahead of target” eller vad det nu är för fart jag har fått upp. Undrar vad hon säger om jag ligger efter? ”Get those lazy legs moving, you maggot! You are thirteen seconds behind everyone else!”
Fast det kanske inte är en trevlig damröst då? Måhända är det den elaka sergeanten från ”Full metal jacket?” Han som ger en ett nytt namn som ”Gomer Pile” och öser ur sig förolämpningar som ligger på gränsen mellan kränkning och skrattanfall.
Jag bara skojar, jag har faktiskt sprungit långsammare än senast vid ett par tillfällen och det är lika neutralt då. Men det är kusligt vad en sådan grunka, ihop med tävlingsinstinkt och klent omdöme kan få mig att plåga min kropp. Pulsen är i snitt 90 % av maxpulsen och det händer att saliven är rosa och smakar järn efter spurtkilometern. När jag springer gör jag det alltid på fastande mage, för att slippa kräkas ute på kommunens cykelbana. Det skulle ta för mycket tid… Tunnelseende och pleurahosta hör inte till ovanligheterna.
Sen för jag träningsdagbok i ett kalkylprogram såklart. Datum, distans, sluttid, genomsnittshastighet, medelpuls, maxpuls, vikt och fettprocent loggas för att jag ska kunna känna motivationen att fortsätta. Distanserna blir allt längre. Jag började med 4,3 kilometer och ska nu börja löpa på distansen 7 kilometer. Alltid på platt cykelbana av asfalt.
Det fina är att jag mår mycket bättre av träningen. Ingen stressrelaterad problematik med sömn eller koncentration längre, mer kreativitet och initiativkraft, djupare vila när jag vilar, effektivare jobb när jag jobbar. Och så kommer det lite kul fysiologiska responser: Byxorna sitter lösare fast vikten hålls konstant, fettandelen har minskat med två procent, samt andningsfrekvensen och vilopulsen har sjunkit. Konditionen har gått från runt 6 minuter per kilometer på 4-kilometerspass, till 5,2 minuter per kilometer på 7-kilometerspass. På fem veckor. Jag är riktigt nöjd!
Så nu ska jag börja varva konditionsspäkning av gubbkropp med muskeltuktan i Ekholmens nya gym tänkte jag, och anpassa kosten lite. Sluta med sockerberikad Proviva och börja med proteintillskott, här skall byggas överkropp! -Så länge muskelfästena håller…