Efterlysning: Idékuvös på nätet

Olika människor har olika kvalitéer och förmågor. Somliga är rejält bra på att spåna fram nya idéer. De blir sådant som konstnärer, författare, arkitekter, kompositörer, reklamfolk eller tekniska konstruktörer. Andra är bra på att uttrycka idéer, egna eller andras. De brukar bli bra på arbeten som säljare, journalister, politiker eller religiösa förkunnare. Sen finns det de som är bra på att förvalta eller utveckla sådant som andra har skapat. De brukar bli framgångsrika företagare, jordbrukare, lärare eller andra jobb som kräver uthållighet och målmedvetenhet. Sen finns det tyvärr sådana som hämmar, bromsar och avvecklar goda idéer eller verksamheter, men några utsagor om vilka jobb vi hittar dessa personer i tänker jag inte göra. Då skulle jag ju sänka en massa folk själv, och det vill jag verkligen inte ha som eftermäle.

Kruxet är att det är få människor som har alla funktioner. Det gör att det behövs någon form av länk mellan kreativa idésprutor, andra som formulerar nyttan med idéerna för allmänheten, och ytterligare människor som kan driva och förvalta förverkligandet av idésprutornas drömmar och visioner långt efter att uppfinnarjockarna har börjat med nya spännande projekt. Det behövs i regel också en riskvillig kapitalägare som ser till att produkten eller tjänsten får luft under vingarna.

Nätet skulle kunna erbjuda den där länkande funktionen. Nätet är tillgängligt för alla, alltid öppet och globalt. Om en kreativ tonårstjej i Zimbabwe kommer på en vagt formulerad, men riktigt god idé, kan en nybliven pensionärsfarbror i Chile snappa upp idén och sitta uppe en natt och formulera en plan för förverkligandet. En 30-årig entreprenör i Japan kan förverkliga själva produktionen med finansiering från Vladimir Antonov i Ryssland. Det finns redan något som heter ”wikideas” som försöker fylla en sådan funktion, men det verkar inte vara något vidare drag under galoscherna där.

Själv gillar jag att koppla ihop olika innovationer, idéströmningar och behov och försöka hitta synergieffekter när man plockar ihop dem till nya helheter. Jag är som sådan varken uppfinnarjocke eller förvaltare.

Ett sådant koncept är en elhybridbil som förenar olika spännande tekniker som navmototer integrerade i fälgarna i bilens hjul, ultrakapacitorer för höga tillfälliga energibehov, vanliga litium-polymerbatterier för mer långsiktig lagring/energileverans och en bränslecell som kan ladda batterierna medan bilen står parkerad och jag är på kontoret och jobbar, eller göra det möjligt att köra femtiomilaresor till fjällen utan att behöva hyra en annan bil. Ingen av dessa tekniker är ny, men lägger man ihop dem kan man få en bil som kan vara en riktig racer med överlägsen fartprestanda, alltid CO2-neutral, för det mesta tankad med en sladd i garaget över natten, men vid behov en kontinentkryssare med plats för en familj på bilsemester.

En annan idé är enkla, billiga fysiologiska sensorer som pratar med en smartphone via bluetooth. När vi motionerar vill många av oss ha koll på pulsen, så därför finns pulsklockor eller pulshandtag på gymmens löpband. Hemma har vi termometrar för att mäta kroppstemperatur. Några har blodtrycksmanchetter och badrumsvågar, som inte bara säger oss hur tunga vi är, utan också hur mycket av det tunga som är fett eller vatten. Inom sjukvården har man länge använt olika sensorer för att mäta syremättnad i blodet, andningsfrekvens, koldioxid i utandningsluft, hjärnaktivitet med EEG, och hundratals andra mätbara kroppsliga signaler om hur vi egentligen mår, objektivt sett. Hur individen själv upplever detta subjektivt är inte mätbart, men brukar i regel överensstämma ganska bra med det objektiva måendet.

Jag skulle vilja se ett standardiserat kommunikationsprotokoll för att kontinuerligt kommunicera fysiologiska värden via bluetooth till en mottagare, som sedan kan sammanställa och analysera individens aktuella tillstånd. Sen skulle jag vilja ha fler sensorer som mäter kroppens fysiologi och biokemi. Hormonhalter i saliv, muskeltonus, hudens elektrokonduktivitet, pupillstorlek och ögonrörelser exempelvis. Tanken är att man ska kunna mäta fysiologiska responser på stress eller andra tillstånd, dels direkt i stunden och dels sammanställt över tid. Man skulle inom företagshälsan kunna hänga på en anställd några sensorer och en smartphone för att få en bild av hur den anställdes stress byggs upp och klingar av under dagen. Inom psykologisk behandling skulle man kunna göra exponeringar där psykologen direkt i sin smartphone kan se hur höga halter av adrenalin eller kortisol som klienten har och sedan kunna utvärdera hur det upplevda obehaget klingar av för att förstärka inlärningen av att fobin går att träna bort.

År 2002 var jag stressjuk under våren. Jag kom till rätta med det genom att (väldigt förenklat) ta bort de faktorer som byggde upp den ihållande destruktiva stressen, och med lågintensiv motion förbränna mitt uppbyggda lager av stresshormoner. Det gick att göra på fem veckor, för mig den gången. Ofta har jag tänkt tillbaka på den perioden och varit nyfiken på vad det var som hände i min kropp under de fem veckorna. Hur höga var adrenalinhalterna i snitt när jag var som sämst? Och hur snabbt sjönk de? Var det mina snabba långpromenader med lite packning som gjorde jobbet, eller något annat? Tänk om jag hade haft en smartphone med lite biokem- och fysiologisensorer då, vad spännade det hade varit för mig, och vilken oerhörd hjälp det hade varit för den läkare som skulle följa upp behandlingen. Jag har också, som så många andra, testat GI-diet under några månader, och subjektivt upplevt en förändring som rimligtvis borde synas objektivt i biokemin.

Varken elhybridbilen eller de fysiologiska sensorerna är något nytt, men kanske att kombinera de olika teknikerna i elhybridbilen på det sätt jag tänker mig, är en faktor som bidrar till något bra? Eller tanken att använda objektiva mätvärden från kroppen i psykologisk behandling är något nytt? Fick jag hjälp att kunna läsa av hur andra människor reagerar på olika stimuli, så kanske jag skulle kunna jobba framgångsrikt med behandling. Eller varför inte forska genom att mäta stressen i eleverna i en skolklass under en mattelektion som innehåller ett läxförhör? Ni skulle bli förvånade över vilken stress som elever i skolan utstår. Kanske är det förklaringen till att några av dem inte lär sig så mycket?

Vad tror ni? Kan vi hitta några kluriga ingenjörer som vill utveckla bilar och sensorer, och någon som vill finansiera det, och någon som kan göra det till affärsverksamhet, så lovar jag att sy ihop det till en enhet som hela tiden fortsätter att utvecklas.