Ett debattinlägg som gör familjer osäkra

I Göteborgsposten 28 mars öser Annica Dahlström ur sig ett debattinlägg som gör mig mycket upprörd. Hon argumenterar för att dagens ökade suicidförsök bland unga flickor och ökade (menar hon) förskrivning av antidepressiv medicin, skulle vara orsakat av en störd anknytning till följd av att samhället låter barn gå på förskola redan från 12 månaders ålder. Det, eller hennes alternativhypotes att flickor tydligen förväntas bete sig som pojkar, skulle förklara ohälsan när barnen nu går in i vuxenlivet tjugo år senare.

Jag har några reflektioner med anledning av denna politiskt färgade reformerta dynga:
1. Du antyder att män och kvinnor inte skulle ha identiska förutsättningar att ta hand om barn. Syftar du då på att vi män har svårare att amma, eller har vi någon annan omsorgsdefekt?

2. Annica, du antyder vidare att föräldrar idag skulle ha 1,5 timmar mindre i vaken umgängestid med sina barn per dag. Om vi antar att dina källor stämmer, var någonstans finns bevis på att anknytningen är relaterad till tid under samma tak? Är umgängestid överhuvudtaget en faktor? Är det inte anknytningsbeteenden som avgör om det blir anknytning eller inte? Du är professorn, förklara är du snäll!

3. Du beskriver att barn som gråter vid lämning på förskolan känner sig övergivna och genom en skicklig formulering där du blandar in en gammal oprövad teori om att barn saknar tidsbegrepp, skapar du illusionen om att detta tröstlösa övergivna tillstånd håller i sig hela dagen. Alla som någon gång lämnat ett barn på förskolan vet att barn ibland gråter i det ögonblick de ser föräldern gå, men vilken förskolepersonal som helst kan förklara för dig att den gråten så gott som alltid upphör när föräldern är utom synhåll. Visst är det jobbigt att som förälder ha minnesbilden av ett gråtande barn på näthinnan, men det är ingen särskilt representativ bild av verkligheten.

4. Åter till könsskillnaderna. Du menar att det är evolutionärt utvecklade, stora skillnader i våra hjärnor som på något sätt skulle ha menlig inverkan på mäns förmåga att ta hand om barn. Jag gillar när man tänker evolutionspsykologiskt och biologiskt, men inte när man använder biologin och evolutionen för att rättfärdiga sin politiska agenda. Hur såg tillvaron ut ur ett anknytningsperspektiv för tiotusen år sedan tror du? Hur var vardagen för barnen då? Ingen av oss vet med säkerhet, men jag skulle tro att tillvaron i en grupp stenåldersmänniskor mer liknade en förskolemiljö än en kärnfamilj enligt amerikanskt 50-talsideal. En grupp vuxna människor vid en stor gemensam koja som tillsammans gav tillsyn och knöt an till klanens alla barn, medan några andra jagade, fiskade eller plockade ätliga växter i omgivningen. Precis som vilket friluftsdagis som helst. Där har du den evolutionära miljön som du refererar till, Annica.

5. De ekonomiska argumenten som du, eller din ekonomiske medskribent beskriver, lämnar jag därhän. Det är utanför mitt kompetensområde. Men ditt avslutande resonemang är helt horribelt. Du skriver ”politiken bedrivs i strid mot våra evolutionära förutsättningar och mot barnens intressen. Den drivs helt av vuxnas snävt personliga intresse för materiell välfärd och statens behov av tillväxt.” Som om evolution och tillväxt skulle vara två motpoler! Det är enligt min mening precis tvärtom.

För tiotusen år sedan var tillväxt och materiell välfärd det samma som en bättre koja än den gamla eller ett bättre ljuster att fiska med. Bättre skydd och bättre föda ger bättre överlevnad och mer genetisk spridning. Den med finaste huset, största skafferiet och bästa chanserna att skydda avkomman, får fortplanta sig. Det är inte kortsiktig cynisk nationalekonomi. -Det är evolution.

Annica, du drar orimliga slutsatser och du redovisar inte hur du har kommit fram till dem. Det är under en professors värdighet att göra så! Du bidrar till ökad stress och ger upphov till dåligt samvete helt i onödan med dina grundlösa beskyllningar. Barn far inte illa av förskolan i sig, de får inte sämre anknytning i förskolan än hemma och evolutionen går längre tillbaka än kärnfamiljsidealet. Män är lika viktiga för barnens uppväxt som kvinnor, idag precis som på stenåldern!