Att sluta tro

Jag kommer från en frikyrklig släkt och kan vara den förste i släkten som släpper trons sköld fullt ut, även om jag nog inte har vågat erkänna det för mig själv förrän nu. Hela min barndom tillbringade jag i Filadelfiakyrkan, på diverse möten och andra sammankomster. Under en av ungdomsresorna till Åre ett sportlov beslöt jag mig för att kalla mig frälst och lämna över rodret över min vilja i guds händer. Två veckor senare döptes jag och nu började en väldigt intensiv period med killarnas bönegrupp, ungdomskör, vuxenkör, tältmöten, ”missionsresor” till andra församlingar och jag var till och med involverad i en ”andlig strid” mot ett möte där en hippie försökte etablera någon new agegrupp som hette ”Summit lighthouse”. Mellan 14 och 18 års ålder var jag helt absorberad av det kristna livet. Radikal och övertygad sjöng jag med kören på torget på fredagskvällarna, pratade med klasskamrater med bibeln i hand på festerna, och planerade en framtid som radikal förkunnare för ännu onådda folkslag, så att Jesus kunde komma tillbaka. Tron tog all min tid och hela hjärnan i anspråk. Jag försummade skolan och fick hoppa av naturvetenskaplig linje med ettor (IG) i matte, kemi och c-språk. Det var inte viktigt för mig, för mitt liv låg ju i guds händer och jag var bara naivt nyfiken på vart gud ledde mig härnäst.

Fast självförtroendet rasade i botten. Det visade sig att jag var fruktansvärt dålig på att höra guds röst. Dessutom hade djävulen fyllt mig med en massa syndig köttslig åtrå, men som tur var ett fult utseende, så jag fick inte möjlighet att synda på riktigt i alla fall. Som en frimodig Quasimodo gick jag ut i livet för att göra guds vilja. Jag kallade mig kristen, men inte religiös, för att slippa ta ansvar för alla dumheter som kyrkan har gjort genom åren. Gud var ofelbar, men vi människor klantade till det bland.

Första knäcken kom när jag valde att göra värnplikten ”på riktigt”, med vapen i hand. Det var inte populärt bland pastorer och vänner. Jag lovade att inte döda någon under min tid i Kustartilleriet och försökte argumentera för att där om någonstans behövs det ju kristna killar. För mig var det lite av samma sak att under stora vedermödor och med livet som insats predika för ett oupptäckt folk i Papua Nya Guinea, som att under samma svåra umbäranden predika för lika tjockhudade hedningar i Försvaret.

Men under tiden i lumpen började jag ta in influenser från världen utanför. Jag testade nikotin och alkohol, och testade också att leva ut fysisk kärlek. Mina soldatkamrater och jag hade många existentiella samtal och jag började inse att bibeln nog var en ihoprafsad antologi med kyrkopolitiker som redaktörer på ett kyrkomöte ett halvt millennium efter kristus. Skapelsen och Skaparen fortsatte jag att tro på. Mitt resonemang var att den kristna tron är en hypotes lika god som en vetenskaplig hypotes, och det finns inga entydiga bevis för någon av dem, så då kan väl tron få fylla i tomrummet där inte vetenskapen kan ge entydiga svar. Ungefär så.

Jag fastnade i både snus och försvaret, blev officer, pappa, bostadsrättsägare och högst sporadisk kyrkobesökare. Tron låg på is i ett decennium. Det enda jag saknade var körsången. När familjen flyttade tillbaka till min hemstad 1998 började vi gå till Johanneskyrkan, som alla mina och fruns vänner nu hade startat som en slags avknoppning från Fillan. De hade en annan gudstjänstordning och en liberal alkoholsyn som tilltalade mig. Dessutom byggde församlingslivet på små grupper med matchade medlemmar som kunde tänkas ha utbyte av varandra socialt. Jag gillade upplägget. Det enda jag saknade var körsången, men min gamla kör i Filadelfia, nu Ryttargårdskyrkan, var inte så knussliga med medlemskapet i församlingen, så jag sjöng där.

Sen kom skilsmässan från min fru 2002. Helt plötsligt uppfattade jag mig själv som ett hot mot tjejer i församlingen och det kändes som att min församling blev mer avvaktande till mig. Jag var välkommen, men inte riktigt med öppna armar på något vis. Förmodligen var det här bara en högst subjektiv upplevelse, kanske rentav inbillning från min sida, men den fick mig att sluta gå till Johanneskyrkan. Jag träffade en ny kvinna, som inte var kristen, men som jobbade i Svenska kyrkan. Hon bodde långt bort och jag ville inte flytta och såg egentligen ingen framtid i förhållandet, men det var himla gött att inte vara ensam…

Jag fick stallorder från min pastor att avsluta det förhållandet, eftersom det inte fanns en teologisk möjlighet för mig att gifta mig igen, enligt församlingens då rådande version av bibeltolkning. Eftersom det sammanföll med min egen analys om att förhållandet saknade bärighet, tog jag pastorns order som förevändning att bryta. Och så bröt jag även med församlingen, när jag ändå var i farten.

Hela 2002 var en enda lång livskris. Jag fick en utmattningsdepression, blev av med jobbet, beslöt mig för skilsmässa, sålde hus och bil, bestämde mig för att bli psykolog, och det kändes som en ”general life reset”. Det enda som låg kvar på samma oförändrade sparlåga var min tro. Jag tyckte att jag hade en lagom nivå av troende, där jag hade tagit bort bibel, övernaturliga under, bön, gudstjänster och församlingsliv. Jag träffade en ny kvinna, kristen, men på samma lagomnivå som mig. Vi gifte oss och älskar varandra sedan dess.

Under psykologprogrammet 2003 till 2008 fick jag gott om utmaningar att fundera. Främst grunnade jag på förekomsten av en icke-materiell komponent av människan, en själ. Jag förkastade själen efter att ha läst en tegelsten av Steven Pinker som heter ”Ett oskrivet blad”, och en bisarr studie från förra sekelskiftet om en läkare som försökte bevisa själen genom att väga patienter i dödsögonblicket. Han kom fram till att medelvikten på själen var sju gram vill jag minnas. Fast jag fortsatte att sjunga i kör under den här tiden, även om det nu blev en kör i Svenska kyrkan, där min frus (och nu också mina) kompisar sjöng. Nu är jag färdig psyko-log, utan att tro på psyche i dess ursprungliga betydelse…

När jag skaffade facebookkonto för något halvår sedan, började jag tänka till. Man skulle fylla i en ruta för vilken religion man tillhörde och jag började fråga mig om jag verkligen kunde fortsätta att kalla mig kristen, efter att jag har slutat att tro på bibel, bön, själ och ande, ett evigt liv, skapelsen och en gud som styr min och andras utveckling.

En del kristna släktingar och vänner brukar se lite sorgsna ut när min avsaknad av tro kommer på tal, så det händer inte så ofta. Andra, som inte vet att jag numera är en avfälling tar för givet att jag delar den kristna övertygelsen och berättar om fantastiska predikningar eller kristna events de åker till. Det känns lite knepigt. Antingen talar jag om att Torpkonferensen eller Löttorp inte betyder något längre och står ut med att de kan bli ledsna, eller så nickar jag lite lagom intetsägande och står ut med att inte riktigt vara öppen och ärlig. 

Jag ser framtiden an med tillförsikt. Det enda jag vet är att jag inte vill ersätta den kristna tron med något annat. Jag vill inte göra någon slags statement över att jag kvalar in som ateist och jag vill inte bli någon missionär mot kristen eller annan tro.

Men attans vad jag saknar att sjunga i kör! Varför kan det inte finnas några sköna profana körer med samma goa gung som en gospelkör, eller samma innerlighet som en riktigt fin Bachmässa?

Läxor -en utslagsfråga

Så länge det har bedrivits undervisning i någon form av skola, har det funnits läxor. Traditionen att låta elever utföra någon form av lärande arbete efter den organiserade skoltiden är mycket stark. Så stark att vi för det mesta inte ifrågasätter den. Läxor har blivit en självklarhet. Låt oss fundera en stund över syftet med läxor? Kan det vara att överinlära kunskaper till en högre färdighetsnivå, för att bättre befästa kunskaper? Eller kan det vara för att lära elever att planera och ta eget ansvar utan att få direkt hjälp av vuxna som ger dem påminnelser och hjälp att dela upp uppgifter i mindre delar? Kanske finns det fler syften, men låt oss ta dessa två till en början.

Syfte överinlärning: Ett ganska relevant syfte, om det fungerar. Vi behöver repetera tankebanor flera gånger för att befästa en kunskap, eller för att uttrycka det neurologiskt, fyra av samma neurala nätverk flera gånger för att kunna etablera en associationsbana som vi på ett kognitivt plan känner igen som återkallande av ett minne. Ska vi lära oss en sura i Koranen eller ett stycke ur Luthers katekes utantill är det helt nödvändigt för oss att repetera samma verser, textstycken, multiplikationstabeller, huvudstäder eller vad det nu vara månde, flera gånger. De som gör detta i en pedagogiskt gynnsam miljö, med mellanmål i magen, lugn och ro och tillgång till en vuxen som kan uppmuntra och förstärka arbetet, kommer att lyckas med sitt arbete och därmed ha större sannolikhet att kunna framkalla informationen ur hjärnbarkens skrymslen och vrår. Det lär vi oss av vanlig enkel inlärningspsykologi som varit känd i åtminstone 50 år. Den som har sämre pedagogisk miljö att plugga i, med störande ljud, lågt blodsocker, ingen förstärkning från en stödjande vuxen, eller kanske neuropsykologisk funktionsstörning, kommer att ha sämre förutsättning att plugga in informationen så att den går att återkalla vid behov.

Förutsättningarna för att kunna överinlära effektivt är gynnsamma på förmiddagen, i en studieanpassad miljö, och med fullt vuxenstöd, individanpassat till just den elevens förutsättningar. Förutsättningarna för att misslyckas maximalt är sent på eftermiddagen eller kvällen, i en icke studieanpassad miljö, som ett kök under pågående matlagning, eller i ett vardagsrum där TV´n är på. Har man då dessutom neuropsykologiska svårigheter att tillgodogöra sig informationen i den form som den ska pluggas in, ja då misslyckas man ofta, vilket i sin tur bygger negativ självbild. Man lär sig att man är tröglärd, har svårt att fatta, eller rent av ser sig som dum i huvudet.

Syfte ansvarstillväxt: Ja, de flesta barn börjar kunna planera eget arbete i 11-13 årsåldern. Innan dess har man inte de kognitiva förutsättningarna att tänka framåt, att teoretiskt kunna föreställa sig och beräkna ett tänkt utfall av att göra en del av läxan nu eller att lämna den till en annan dag. Så syftet att lära sig ta ansvar och planera är relevant för de flesta barn från högstadiet och uppåt. Men en mindre andel barn har svårt med detta en god bit in i tonåren. De misslyckas ideligen med läxorna och lär in en negativ självbild genom dessa upprepade misslyckanden.

Men hur ser det ut i skolan? Jo, man delar ut läxor redan från lågstadiet och drar sig inte för att ge betingläxor och eget planerat arbete redan från 10-årsåldern. Och det funkar för de som har rätt förutsättningar hemma. De barn vars föräldrar kan hjälpa barnen med den planering de själva inte klarar, förstår vikten av att barnen lyckas, prioriterar barnens skolgång framför alla andra aktiviteter i hemmet eller eget socialt liv, och om barnen inte råkar ha koncentrationsproblem, lågt blodsocker eller är trötta på kvällen. De barnen lyckas. Andra ungar är dömda att misslyckas. ”EN skola för ALLA” -ja tjena…

Varför kan vi inte skapa en skola som bygger på grundidén att låta elever lyckas i sitt lärande? En skola där man anpassar utbildningen till elevernas individuella förutsättningar? En skola som bygger på vetenskap om hur barn utvecklas och hur de lär sig. Ska det vara så himla svårt att utgå från barnens bästa och bedriva utbildningen i skolan istället för att låta vissa barn slås ut ur samhället steg för steg vid varje läxförhör eller skriftlig inlämning?

För det kan väl inte vara så att vi som är röststarka medelklassföräldrar med kapacitet att ge våra egna barn konkurrenskraft, inte bryr oss om de andras ungar? Eller att lärarkårens behov av elevfri tid på eftermiddagarna styr skoldagen?

Nej. Skapa istället en skola som sköter färdighetsträningen på lektionstid och som låter barnen lyckas med sitt lärande varje lektion. Låt skoldagen hålla på till 16 om det behövs och fyll tiden med individanpassad och inspirerande utbildning som barnen ser fram emot och lyckas med.