Jag ger bort min röst

Mitt förtroende för det politiska systemet som vi har i Sverige är inte särskilt stort. Demokratin är så begränsad att den knappast går att kalla demokrati. En gång vart fjärde år får man som myndig medborgare rösta på något politiskt parti. Ett politiskt parti har i slutna rum eller i omröstningar bland enbart dess medlemmar, kommit fram till en rangordnad lista av människor som de tycker representerar deras vilja bäst (eller är kusin med eller tillhör samma fiskeklubb). Denna lista av namn är det som bildar valsedeln, som är det enda uttrycket för demokrati som vi väljare kan tillämpa. Alltså att välja mellan i förväg uppgjorda listor av politiska företrädare. Vi kan naturligtvis använda oss av vapnet att kryssa ett namn på listan, och därmed i någon mån uttrycka vår vilja att ändra rangordningen bland de namn som redan finns på listan, men där tar det slut. Vårt inflytande stannar vid att välja vilka politiker som ska styra. I sakfrågorna har vi ingen möjlighet till inflytande alls.

Nåväl. Är det inte bra att vi kan påverka politiken genom att välja in ledamöter som vi vet tänker nytt? Sådana som ger uttryck för ett fräscht nytänk i valrörelsen? Tyvärr sätter då en annan rejält demokratihämmande process igång som motvikt. Det kallas ”partilinje” på finspråk, ”partipiska” hos kritiker, ”kohesionsprocess” på vetenskapligt språk och ”grupptryck” på vanlig svenska. För i de frågor som verkligen spelar roll, alltså där riktiga politiska beslut ska fattas, får det inte förekomma störningsmoment i form av demokrati. Då är inte ledamöterna längre suveräna, med eget ansvar och egen politisk agenda, utan de lyder under sina respektive gruppledare. Ställer man det på sin spets, så tvingas politiker som vill hävda sin egen linje till att antingen svika förtroendet från sina väljare, eller svika förtroendet från de partikamrater som har satt deras namn högt på valsedeln. Obehagligt, brukar det bli, men oj vad nyttigt och vitaliserande för demokratin! Tänk på Fredrik Federley, Birgitta Ohlsson och Karl Sigfrids vånda inför omröstningen om FRA-lagen. Grupptrycket vann som vanligt i det exemplet också, vilket reducerar enskilda ledamöters roll till slavar. Det hade sett likadant ut om varje gruppledare hade en omröstningsknapp, laddad med sitt partis alla mandat. Så vad ska vi med övriga ledamöter till? Nej, att välja in nya ledamöter leder inte till att sakfrågorna påverkas. Ett direktdemokratiskt system hade varit att föredra, tycker jag.

Jag hade bestämt mig för att protestera. Att inte ställa min röst till politikernas förfogande. Att inte sanktionera ett system som bara är ett skal, utan istället aktivt demonstrera mitt avståndstagande från den representativa demokratin genom att inte använda min röst. Men min fru gillade inte det. Hon argumenterade framgångsrikt att jag måste använda min röst i ett aversivt syfte. Mot Sverigedemokraterna, snarare än för något annat. Det har hon onekligen en poäng i. Sofflockande bidrar till att ge SD´s motståndare mindre stöd. Samtidigt vill jag vara rebell. Jag vill bryta mot systemets konventioner med flit och redlighet. Så jag ger bort min röst till min dotter, som jag vet inte kommer att använda rösten för att ge SD stöd. Hon fyller 18 i oktober och ”missar” valet med tre veckor, trots att hon läser samhällskunskap i tredje året på gymnasiet och har högre politisk kompetens än medelsvensson. Där ser man hur snett en absolut åldersgräns slår. Rent praktiskt kommer det att gå till så att hon får lägga ner valsedlarna i kuverten och jag lägger ner kuverten i valurnan. Det är säkert förbjudet att göra så, och den regeln ser jag med glädje fram emot att bryta.

Ibland kan man som förälder behöva lära sina barn/ungdomar att egen övertygelse i vissa fall kan motivera regelbrott. Detta för att inskärpa vårt personliga ansvar för vårt handlande. Brott mot vallagen kan således vara motiverat, om ändamålet är att synliggöra bristerna i det system som vallagen är satt att skydda, och konsekvenserna inte blir destruktiva för någon annan.

Jag blir den som ropar att kejsaren är naken, trots att väldigt många regler och konventioner vill få mig att hålla tyst.

Drogtest av politiker?

Idag kablas nyheten ut att Thomas Bodström backade ur ett drogtest som Sveriges Radios reportrar ville låta honom genomföra. Jag tänker inte sälla mig till dem som hånar honom för det, han är i sin fulla rätt att neka drogtest. Precis som skolungdomar är i sin fulla rätt att neka drogtest. Däremot tänkte jag problematisera lite vad det är för ”frivillighet” som såväl skolelever och vår exjustitieminister egentligen har. I grund och botten är det ju samma gruppsykologiska processer som drabbar alla som bryter mot normen. Det blir väldigt obekvämt. I det här konkreta fallet innebär ju en vägran att testas, att man utsätter sig för alla andras osäkerhet om ens skäl till att inte vilja drogtestas. Vi vet att Beatrice Ask inte har använt droger den senaste tiden, men vi kan inte veta detta om Thomas Bodström, vilket naturligtvis startar en våg av mer eller mindre insinuanta spekulationer i en valrörelse. Precis likadant är det ju för en skolelev. Den som vägrar test, betraktas som potentiell narkoman. En som man inte riktigt kan lita på. Så då ställer jag frågan: Vad fyller frivilligheten för funktion? Är den inte mest ett retoriskt knep för att ta udden av något som i grunden är ett ingrepp i den personliga friheten?

Ska man ha drogtester så ska de vara obligatoriska på riktigt, tycker jag. Både för skolelever och för kandidater till politisk makt. Syftena med testerna skulle vara olika i de bägge fallen. Skolelever ska testas för att så tidigt som möjligt upptäcka och kunna förhålla sig till behandling eller miljöbyte för ungdomen som använder förbjudna substanser. Syftet med att drogtesta personer som aspirerar på politisk makt, skulle vara ett rent säkerhetssyfte. En politiker med makt ska ha så få hållhakar för utpressning som möjligt. Och sen är det naturligtvis bra om de kan fatta nyktra beslut.

Ska en människa som lämnar ett positivt drogtest kunna anförtros politisk makt? Ja, i en representativ demokrati är det fullt i sin ordning, om väljarna har fått möjlighet att ta ställning till den drogade politikern i förväg. Problemet blir ju om en politiker testar droger i skymundan under pågående förtroendeuppdrag, utan att vara öppen med det. Gör man det öppet är det inga större problem, eftersom andra då kan förhålla sig till vilket förtroende denne politiker kan axla. Men vad gör man med någon som använder droger i hemlighet och som är beredd att tulla med sin politiska integritet och ansvar för att fortsätta hålla det hemligt? Där skulle obligatoriska drogtester fylla en funktion.

Jag har inga moraliska skäl för mitt ställningstagande. Det är inte drogerna i sig som diskvalificerar en människa för maktutövning. Det är de tänkbara konsekvenserna av droganvändningen som är problemet. Omdömeslöshet under rus, eller sårbarhet för politisk utpressning. Att någon har rökt cannabis eller snortat kokain för flera år sedan behöver inte vara ett bekymmer om vederbörande är öppen med det. Men själv skulle jag ha svårt att känna ett förtroende för en politiker som under pågående uppdrag antingen använder narkotika, eller inte är beredd att få sina vätskor synade. Att inneha ett förtroendeuppdrag borde också innebära att man ska tåla offentlig syn. Eller?

Att fatta beslut

Vi fattar dagligen hundratals beslut och vi använder flera olika metoder för att göra det. Du har säkert någon gång låtit slumpen avgöra genom att flippa ett mynt. Andra beslut innebär att lista plus och minus med olika alternativ (Platons metod), att försöka gissa det mest sannolika utfallet, att välja det med störst möjliga nytta för flest människor (utilitarism) eller låta beslutet följa en etisk princip. Andra kan välja det först godtagbara alternativ som dyker upp (mannen som ombeds tycka till när partnern provar kläder i en butik), eller anta rådet från en expert, eller gud, eller spelkort. Metoderna är många och utgör i sig en hel vetenskap inom logik, företagsekonomi, juridik, samhällsvetenskap och psykologi.

I den här texten ska jag försöka jämföra två principer som kan vara aktuella i diskussionen om direktdemokrati. Att fatta beslut demokratiskt, jämfört med att fatta beslut hierarkiskt. De flesta av oss gillar spontant den demokratiska principen. Likaså ryggar de flesta av oss inför den hierarkiska principen. Inte så konstigt egentligen, eftersom vi i fred och frihet, i marknivå, ofta har betydligt fler exempel på lyckade demokratiska beslut, och bittra erfarenheter av (andras) hierarkiska beslut.

Men frågar man människor som ofta tvingas fatta mycket snabba beslut, eller mycket viktiga beslut med ett komplicerat flervalsunderlag och osäkert utfall, är det inte längre lika självklart att den demokratiska principen är det smartaste alternativet. Räddningsledaren fattar en rad hierarkiska beslut om hur branden ska släckas och alternativet att rösta om hur insatsen ska genomföras, är knappast aktuell. Pappan bestämmer hierarkiskt att barnet inte får godiset i affären på onsdagseftermiddagen, och barnet måste finna sig i att vänta till fredagsmyset. Att ta upp en omröstning bland kunderna på Konsum eller ICA är inte heller aktuellt.

Kan det vara så att vissa beslut med fördel fattas hierarkiskt, och andra demokratiskt? Och hur ska vi i sådana fall lista ut när rätt princip ska användas? Jag gör inte anspråk på att ha ett fullständigt svar, men jag tänkte i alla fall slänga in ett förslag:

  • När ett beslut går att fatta med en demokratisk princip, gör det.
  • När ett beslut måste fattas så snabbt att man inte hinner ta in fleras synpunkter, fatta ett hierarkiskt beslut inom ramen för ditt ansvar.
  • När ett beslut är så komplicerat att det inte går att förenkla eller göra begripligt för andra, fatta ett hierarkiskt beslut, och dokumentera den logiska beslutsgången.
  • Eftersträva att göra beslutsunderlaget så enkelt som möjligt, för att om möjligt kunna fatta beslutet demokratiskt.

I en strikt representativ demokrati, eller en diktatur, är det här inget synligt problem, eftersom alla politiska beslut fattas hierarkiskt, av folkets ombud. Men en vanlig invändning mot direktdemokrati är att allmänheten inte är tillräckligt insatt för att kunna besluta direktdemokratiskt om så komplicerade saker som landets, regionens eller kommunens ledning. Tankefelen man gör då, är att utgå ifrån att stora och viktiga beslut är komplicerade och kräver en särskild kompetens, eller att allmänheten drivs av egenintresse i större grad än politiker. I verkligheten har politiker samma kompetensbegränsningar som du och jag och de är inte mer altruistiska än andra.

Alltså fattar de fel beslut ibland, precis som alla andra. Det är inget fel att fatta fel beslut. Att inte fatta beslut alls får ofta värre konsekvenser.

Hur definierar man då ett ”demokratiskt” beslut? Räcker det att statsministern gör en omröstning bland närvarande statsråd i regeringen för att beslutet ska vara ”demokratiskt”? Nej, knappast. Visserligen har alla statsråd utsetts i allmänna demokratiska val, men det har alla 349 riksdagsledamöter gjort. Regeringen är ett urval människor, handplockade av statsministern, som inte representerar folket i stort utan snarare sitt parti, sin valkrets och sannolikt tyngst vägande: regeringen själv. Demokrati betyder folkstyre och då behöver folket få ett direkt inflytande över beslutet, för att det ska kunna kallas demokratiskt.

Demokrati har ofta missförståtts och övertolkats. Långt färre beslut än vad vi tror fattas demokratiskt. Bara för att ett beslut fattas i grupp behöver det inte vara demokratiskt. Det är möjligheten till allmänt inflytande som gör det demokratiskt. Således är inte partistyrelsens beslut fattade i demokratisk ordning. Inte heller företagsstyrelsens, eller skolans klassråds beslut, är demokratiska. I en mer inkluderande definition kanske man skulle kunna säga att ”folket” betyder de som berörs av beslutet. Då skulle åtminstone familjerådets och klassrådets beslut bli ”demokratiska”, om alla fått samma inflytande över beslutet.

Och omvänt, hierarkiska beslut har också missförståtts och övertolkats. Det är inte med självklarhet förtryck, eller diktatur, att fatta snabba hierarkiska beslut. Ibland kan sådana beslut vara en officer som pekar med hela handen och ger order. Vi kallar det att leda genom ”befäl”. Det kan upplevas som förtryck för den soldaten som inte håller med om beslutet, men det kan vara en del i en demokratiskt beslutad operation. Allmänheten har i det läget demokratiskt bemyndigat Försvaret att tillåta somliga människor att bestämma över andra, under vissa betingelser. Det är fortfarande demokrati. Det är likadant med socialtjänst, tvångsvård i sjukvården, polisen, skolan och många andra delar av samhället. Demokratiska beslut ligger till grund för organisation, urval och lagar som faktiskt medger att vissa bestämmer över andra.

Många väljer att tycka om direktdemokrati just för att man vill ha ett större inflytande över politiska beslut, för att det blir mer rättvist så. Men det behöver inte vara det enda skälet att tycka om direktdemokrati. Det kan räcka med att man helt enkelt tror att politiska beslut kommer att hålla en högre kvalité om de fattas av allmänheten direkt, än i hierarkiska beslut i demokratins förklädnad.

Själv gillar jag direktdemokratin just för att man använder rätt beslutsmetod i rätt sammanhang och låtsas inte att det är demokrati när det inte är det. Däremot har jag en farhåga om att många människor vill ha direktdemokrati, även inom områden där hierarkiska beslut kanske är mer ändamålsenliga. Då kan det bli ett läge där landet präglas av att beslut inte tas eller tar för lång tid att fatta, vilket vore olyckligt. Eller vad tror du?

Under egen flagg!

Så har jag då äntligen en egen blogg, en egen sida där jag kan dela med mig av mina kommentarer om aktualiteter och reflektioner om tidlösa frågor. Du som väljer att följa den här bloggen kommer att få läsa om allt från demokrati i valet 2010, om energi, om varför jag inte finns på facebook, psykologi, själlöshet och kanske rentav lite teologi. Det blir en rejäl blandning! Dina synpunkter på det jag skriver är något jag värdesätter mycket. Jag må ha lärt mig mycket genom åren, men den viktigaste lärdomen är den, att det alltid finns något nytt att lära. Därför är dina reflektioner på det du läser här viktiga.

Lite om mig: Född våren –69 i Linköping, uppväxt på landet, utbildad till undersköterska på 80-talet, officer på 90-talet och psykolog på 00-talet. Som om inte den brokigheten skulle räcka, har jag även jobbat som produktspecialist för ortopediska implantat och som säljansvarig på ett IT-företag som pysslade med produkter och tjänster baserade på öppen källkod.

Idag jobbar jag som psykolog åt Norrköpings kommun i ett utvecklingsprojekt som heter SkolFam 2. Jag är gift med hon som alla andra skulle önska att de var gifta med och har två härliga döttrar, som alltid gör mig stolt. En härlig terrier med temperament, Mira, ser till att jag och min fru får lite motion.