Kategoriarkiv: Livsfrågor

Funderingar om livet i stort

Teknik och filosofi för en bättre framtid

Jag har alltid varit intresserad av teknik, inte som ingenjörer som gillar att räkna och pilla handgripligt med prylar, utan mer som en filosof som funderar över hur mänsklighetens utmaningar kan lösas med tekniska lösningar som kanske inte ens finns i prototyp ännu.

Utmaningar för mänskligheten saknas inte. Vi har klimatförändringar som hotar att höja havsytan tiotals meter och förvandla stora städer och odlingsbar mark till hav. Vi har ett växande antal människor, som förvisso kommer att plana ut på runt 12 miljarder, men som behöver mat, välfärd och sysselsättning.

Den tekniska utvecklingen är också ett potentiellt hot i sig själv, när maskiner kommer att utföra det mesta av det arbete människor gör idag, och som vårt gemensamma välstånd bygger på, vad ska vi då leva av, och för? När vi inte längre behöver lagra information i våra egna hjärnors minnen, kommer vårt minne att förändras? När vi möter varandra över nätet istället för fysiskt, hur påverkar det vår sociala förmåga? Vår ickeverbala kommunikation? Vår förmåga att avläsa sinnesstämning och anpassa vår egen?

Så jag har påbörjat en skiss till en bok. Man skulle kunna kalla det en Science Fiction utopi, baserad på fakta och tekniska idéer från vår samtid, men utan apokalyptiska katastrofer, maskiners revolutioner eller total klimatkollaps. En berättelse om en möjlig framtida vardag där mänskligheten har fortsatt att utvecklas positivt, hänsynsfullt och tagit ansvar för varandra med politiska, humanitära, ekonomiska och såklart tekniska reformer. Inte problemfritt, men ändå med tänkbara lösningar på de utmaningar som ligger högst på agendan nu 2018.

I boken har jag tänkt att huvudpersonens vardagsliv ska få illustrera en tillvaro år 2055 som ser lika annorlunda ut mot dagens samhälle, som hur det såg ut 1935. Eftersom utvecklingen snarare är exponentiell än linjär, alltså går fortare och fortare, tror jag att ett skutt bakåt på 80 år motsvarar ett hopp framåt på ca 35-40 år. Jag vill också ta ut svängarna och beskriva möjligheter ”utanför boxen” av sådant vi tar för givet idag. Så huvudpersonen Jolina jobbar med att ersätta vägar med ett annat system för transporter, hon har ett jobb, men de flesta lever på medborgarlön och egen företagsamhet som säljer människa-människaservice, som snart är det enda arbete maskiner inte gör bättre.

”Arbetskontraktet”, alltså ”Gör din plikt-kräv din rätt” finns inte längre. Välfärden finansieras som 2018 genom skatt på konsumtion och arbete, men med det tillägget att även maskinellt robotarbete beskattas. Miljöskatter är också en bas för välfärden, där klimat-/miljöskadliga utsläpp beskattas hårt. Virtuell verklighet och verklig verklighet är sömlöst integrerad. Mobiltelefoner har ersatts av tunna, lätta och snyggt designade headset med bildvisande glasögon och gest- eller röststyrda funktioner. Alla har möjligheten att vara online hela tiden var som helst och de flesta är det, men det finns även de som väljer att gå offline och inte ens bär klocka på sin fritid.

Afrikas kontinent leder tillväxt och utveckling, det är dit man åker för att lära sig nya saker, där finns möjligheterna och framåtandan som har sjunkit i de andra världsdelarna som har fastnat lite i välfärdsdekadens. Äldre tiders religioner har tappat sin roll, det finns fortfarande religiösa människor, men de normer som tidigare religioner låtit prägla regler och lagar i samhället, finns inte längre. På gott och ont. Humanism, valfrihet och hedonism är de nygamla normerna som råder. Vi väljer själva om vi vill vara produktiva, sociala, materiellt välbeställda, avsluta livet själva, eller inte.

Det som förr kallades ”psykisk ohälsa” är fortfarande ett stort, faktiskt ännu större, problem. Uppdelningen av människan i kropp och själ är det bara de få religiösa som fortfarande gör, men de flesta brottas med existentiella frågor om meningen med livet, att hitta sin roll i samhället, att vara nyttig för sig själv och andra, eller lider av stress och sömnsvårigheter. Precis som för tusentals år sedan hanterar människor det med hjälp av kemiska substanser som alkohol, nikotin, träningsendorfin, risktagaradrenalin och diverse läkemedel. För hjärnan är det samma dopamin i alla fall. Men också en ny våg av droger. Såväl rent syntetiska preparat, som biosubstanser producerade av växter och  svampar, precis som alkohol, men med nya molekyler som påverkar oss på fler sätt.

Maten är inte syntetiskt producerad i labb, även om sådan föda finns tillgänglig. Människor i allmänhet vill hellre äta ”naturlig” mat, mest varianter av fisk och skaldjur och en hel del vegetabilier som olika former av biogenetiskt utvecklade linser och bönor, med i princip valfri smak. Även insekter är en viktig råvara för livsmedel, även om de alltid processas i livsmedelsindustrin innan de tillreds. Kött från däggdjur är mer sällsynt och mycket dyrt.

Energi finns det gott om och den är alltid klimatneutral eller ”klimatpositiv”, vilket innebär att den produceras på ett sätt som binder kol och växthusgaser mer än vad som släpps ut. Afrikas öknar är stora producenter av solenergi och grödor som växer i halvskuggan under panelerna, som de exporterar till Europa. Skandinavien producerar stora mängder vind- och vattenenergi. Kärnkraft finns fortfarande, men produceras i moderna reaktorer med smält bly som omger härden, och drivs oftast med restavfall från tidigare generationers kärnenergi. Det visade sig helt enkelt vara den enklaste lösningen för att ta hand om gammalt kärnavfall, även om kärnkraftsproduktion som sådan fortfarande uppfattas som ”ett nödvändigt ont” av de flesta.

I denna värld vill jag beskriva hur Joline och en del andra karaktärer i boken formas och formar sin samtid 2055. Hur de samspelar med varandra, vad de retar sig på och vad de kryddar tillvaron och skapar mening av, på liknande eller helt andra sätt än 2018.

Det behövs såklart en intrig också. Kanske en olaglig verksamhet där karaktärerna, och därmed läsaren, ställs inför etiska dilemman. Är det här rätt eller fel? Varför tycker jag så? Ska jag anmäla en vän till myndigheterna eller inte? Väger lojalitet mot vännen eller samhället tyngst? Är det alltid fel att ta livet av sin far? Kan sex vara frikopplat från kön och läggning, dynamiskt och föränderligt? Behöver en kärleksrelation vara monogam? Sådana etiska utmaningar vill jag låta intrigen gestalta, och ta med läsaren i tänket.

Hoppas att jag kan få tid att skriva den boken någon gång.

Varför jag inte kan hitta ett parti att rösta på

Den mänskliga hjärnan är bra på att förenkla och kategorisera. Det är så vi har utvecklat en förmåga att direkt, utan att ”tänka igenom” hela bilden av all information, kan fatta snabba beslut. Vi säger att vi reagerar ”instinktivt” på något som skulle kunna vara farligt exempelvis. Den här förmågan gör racerförare skickliga i att styra, gasa och bromsa i exakt rätt avvägd mängd för att köra fortare än andra på gränsen av bilens/båtens/hojens förmåga. Nobelpristagaren (i ekonomi) Daniel Kahneman, beskriver att vi har liksom två system att tänka med, ett snabbt, kategoriskt och energisnålt som bland annat baseras på tidigare erfarenheter om hur det brukar vara, och ett långsamt analytiskt och energikrävande tänk som väger samman massor av info och löser problem systematiskt.

Det snabba, energisnåla och kategoriska sättet att tänka kan dessutom vara en förklaring till att vår hjärnas medelvolym tragiskt nog har minskat från 1500 till 1350 kubikcentimeter de senaste 30.000 åren, enligt Kathleen McAuliffe. Det är ungefär en tennisbolls storlek av vävnad som vi har tappat, om du undrar. Vi behöver snabbare hjärnor som tänker mindre själva, gör mer i grupp och lyder andra bättre idag, jämfört med för 30.000 år sedan. Tydligen har vi tappat delar som har betydelse för att hävda oss, att vara aggressiva och strida för vår överlevnad. I det utvecklade samhället överlever vi ändå och den som gör det med minst energi och mest följsamhet vinner. Därför, tror jag, har vi en politik som avspeglar denna platta, onyanserade och kategoriska syn på samhället.

Vi tenderar att dela upp människor i kategorier och grupper och i sin mest enkla form lägger vi dessutom in denna världsbild i ett system av två motsatta poler, med en tänkt konflikt dem emellan. Oavsett om det är ett rimligt sätt att beskriva världen eller inte. Ond mot god, kapital mot arbetare, kvinnor mot män, ”invandrare” mot ”svenskar”, fritt ägande mot kollektivt ägande, bilar mot bussar etcetera. Hade vi tvingat oss själva att tänka med det långsamma tänket, hade vi kommit till helt andra sätt att förstå vårt samhälle.

Råder det verkligen en motsättning mellan arbetare och kapital, idén som socialismen bygger på? Är det inte snarare så att bägge behövs för att det ska bli något producerat? Och är det kanske inte mer rimligt att beskriva förhållandet mellan kvinnor och män som symbios snarare än ”könsmaktsordning”? Varför försöker vi alltid placera in politiska grupper i en höger-vänsterskala? Kan det ha att göra med vår lata ovana att kategorisera? Ibland blir det nästan komiskt utan att vi tänker på det, när vi kallar nationalsocialism för ”extremhöger” exempelvis.

Så vad finns det kvar att rösta på för en människa som beskriver samhället utifrån ett holistiskt perspektiv? Som inser att socialism och feminism bara är två kvistar på samma gren? Vad ska man rösta på om man tror på ett samhälle som behöver hålla exploatering av naturresurser och människor i schack, men ändå låta människor utvecklas fritt i sin fulla potential? En som vägrar att sätta bilen och kollektivtrafiken mot varandra i en påhittad konflikt? Vi som inte tror på att straff förändrar brottslingars beteenden eller att det finns någon manlig konspiration för att hålla tillbaka kvinnor? Vem vill vara en röst till en som vill avskaffa landstingen, gränserna och religionerna? Var finns det ett parti som pratar om det idealsamhälle de vill skapa, hellre än att prata illa om sina politiska motståndare?

Nej, jag är nog för smart för att rösta överhuvudtaget…

Kathleen McAuliffe´s forskning

Kondition

Jag är en periodare när det gäller träning. Större delen av mitt vuxna liv har jag INTE tränat regelbundet. Men ibland får jag ett ryck och tar en period av konditionsuppbyggnad. Nu har jag beslutat mig för att ta en sådan period och jag har tränat ungefär tre pass i veckan under ungefär en femveckorsperiod. Ingen speciell diet och inget särskilt träningsprogram.

Tyvärr har jag inte någon möjlighet att känna endorfinkickar av träning, så jag behöver en extern motivation för att bli förstärkt. Alltså gör jag det klassiskt manliga: skapar statistik och skaffar elektroniska grunkor. En pulsklocka håller koll på tiden och att hjärtat hela tiden jobbar på gränsen till flimmer. En smartphone med appen endomondo håller koll på var i värden jag är och låter mig tävla mot mig själv som jag sprang förra träningspasset. Varje kilometer får jag höra ”You are thirteen seconds ahead of target” eller vad det nu är för fart jag har fått upp. Undrar vad hon säger om jag ligger efter? ”Get those lazy legs moving, you maggot! You are thirteen seconds behind everyone else!”

Fast det kanske inte är en trevlig damröst då? Måhända är det den elaka sergeanten från ”Full metal jacket?” Han som ger en ett nytt namn som ”Gomer Pile” och öser ur sig förolämpningar som ligger på gränsen mellan kränkning och skrattanfall.

Jag bara skojar, jag har faktiskt sprungit långsammare än senast vid ett par tillfällen och det är lika neutralt då. Men det är kusligt vad en sådan grunka, ihop med tävlingsinstinkt och klent omdöme kan få mig att plåga min kropp. Pulsen är i snitt 90 % av maxpulsen och det händer att saliven är rosa och smakar järn efter spurtkilometern. När jag springer gör jag det alltid på fastande mage, för att slippa kräkas ute på kommunens cykelbana. Det skulle ta för mycket tid… Tunnelseende och pleurahosta hör inte till ovanligheterna.

Sen för jag träningsdagbok i ett kalkylprogram såklart. Datum, distans, sluttid, genomsnittshastighet, medelpuls, maxpuls, vikt och fettprocent loggas för att jag ska kunna känna motivationen att fortsätta. Distanserna blir allt längre. Jag började med 4,3 kilometer och ska nu börja löpa på distansen 7 kilometer. Alltid på platt cykelbana av asfalt.

Det fina är att jag mår mycket bättre av träningen. Ingen stressrelaterad problematik med sömn eller koncentration längre, mer kreativitet och initiativkraft, djupare vila när jag vilar, effektivare jobb när jag jobbar. Och så kommer det lite kul fysiologiska responser: Byxorna sitter lösare fast vikten hålls konstant, fettandelen har minskat med två procent, samt andningsfrekvensen och vilopulsen har sjunkit. Konditionen har gått från runt 6 minuter per kilometer på 4-kilometerspass, till 5,2 minuter per kilometer på 7-kilometerspass. På fem veckor. Jag är riktigt nöjd!

Så nu ska jag börja varva konditionsspäkning av gubbkropp med muskeltuktan i Ekholmens nya gym tänkte jag, och anpassa kosten lite. Sluta med sockerberikad Proviva och börja med proteintillskott, här skall byggas överkropp! -Så länge muskelfästena håller…

Ett debattinlägg som gör familjer osäkra

I Göteborgsposten 28 mars öser Annica Dahlström ur sig ett debattinlägg som gör mig mycket upprörd. Hon argumenterar för att dagens ökade suicidförsök bland unga flickor och ökade (menar hon) förskrivning av antidepressiv medicin, skulle vara orsakat av en störd anknytning till följd av att samhället låter barn gå på förskola redan från 12 månaders ålder. Det, eller hennes alternativhypotes att flickor tydligen förväntas bete sig som pojkar, skulle förklara ohälsan när barnen nu går in i vuxenlivet tjugo år senare.

Jag har några reflektioner med anledning av denna politiskt färgade reformerta dynga:
1. Du antyder att män och kvinnor inte skulle ha identiska förutsättningar att ta hand om barn. Syftar du då på att vi män har svårare att amma, eller har vi någon annan omsorgsdefekt?

2. Annica, du antyder vidare att föräldrar idag skulle ha 1,5 timmar mindre i vaken umgängestid med sina barn per dag. Om vi antar att dina källor stämmer, var någonstans finns bevis på att anknytningen är relaterad till tid under samma tak? Är umgängestid överhuvudtaget en faktor? Är det inte anknytningsbeteenden som avgör om det blir anknytning eller inte? Du är professorn, förklara är du snäll!

3. Du beskriver att barn som gråter vid lämning på förskolan känner sig övergivna och genom en skicklig formulering där du blandar in en gammal oprövad teori om att barn saknar tidsbegrepp, skapar du illusionen om att detta tröstlösa övergivna tillstånd håller i sig hela dagen. Alla som någon gång lämnat ett barn på förskolan vet att barn ibland gråter i det ögonblick de ser föräldern gå, men vilken förskolepersonal som helst kan förklara för dig att den gråten så gott som alltid upphör när föräldern är utom synhåll. Visst är det jobbigt att som förälder ha minnesbilden av ett gråtande barn på näthinnan, men det är ingen särskilt representativ bild av verkligheten.

4. Åter till könsskillnaderna. Du menar att det är evolutionärt utvecklade, stora skillnader i våra hjärnor som på något sätt skulle ha menlig inverkan på mäns förmåga att ta hand om barn. Jag gillar när man tänker evolutionspsykologiskt och biologiskt, men inte när man använder biologin och evolutionen för att rättfärdiga sin politiska agenda. Hur såg tillvaron ut ur ett anknytningsperspektiv för tiotusen år sedan tror du? Hur var vardagen för barnen då? Ingen av oss vet med säkerhet, men jag skulle tro att tillvaron i en grupp stenåldersmänniskor mer liknade en förskolemiljö än en kärnfamilj enligt amerikanskt 50-talsideal. En grupp vuxna människor vid en stor gemensam koja som tillsammans gav tillsyn och knöt an till klanens alla barn, medan några andra jagade, fiskade eller plockade ätliga växter i omgivningen. Precis som vilket friluftsdagis som helst. Där har du den evolutionära miljön som du refererar till, Annica.

5. De ekonomiska argumenten som du, eller din ekonomiske medskribent beskriver, lämnar jag därhän. Det är utanför mitt kompetensområde. Men ditt avslutande resonemang är helt horribelt. Du skriver ”politiken bedrivs i strid mot våra evolutionära förutsättningar och mot barnens intressen. Den drivs helt av vuxnas snävt personliga intresse för materiell välfärd och statens behov av tillväxt.” Som om evolution och tillväxt skulle vara två motpoler! Det är enligt min mening precis tvärtom.

För tiotusen år sedan var tillväxt och materiell välfärd det samma som en bättre koja än den gamla eller ett bättre ljuster att fiska med. Bättre skydd och bättre föda ger bättre överlevnad och mer genetisk spridning. Den med finaste huset, största skafferiet och bästa chanserna att skydda avkomman, får fortplanta sig. Det är inte kortsiktig cynisk nationalekonomi. -Det är evolution.

Annica, du drar orimliga slutsatser och du redovisar inte hur du har kommit fram till dem. Det är under en professors värdighet att göra så! Du bidrar till ökad stress och ger upphov till dåligt samvete helt i onödan med dina grundlösa beskyllningar. Barn far inte illa av förskolan i sig, de får inte sämre anknytning i förskolan än hemma och evolutionen går längre tillbaka än kärnfamiljsidealet. Män är lika viktiga för barnens uppväxt som kvinnor, idag precis som på stenåldern!

Att sluta tro

Jag kommer från en frikyrklig släkt och kan vara den förste i släkten som släpper trons sköld fullt ut, även om jag nog inte har vågat erkänna det för mig själv förrän nu. Hela min barndom tillbringade jag i Filadelfiakyrkan, på diverse möten och andra sammankomster. Under en av ungdomsresorna till Åre ett sportlov beslöt jag mig för att kalla mig frälst och lämna över rodret över min vilja i guds händer. Två veckor senare döptes jag och nu började en väldigt intensiv period med killarnas bönegrupp, ungdomskör, vuxenkör, tältmöten, ”missionsresor” till andra församlingar och jag var till och med involverad i en ”andlig strid” mot ett möte där en hippie försökte etablera någon new agegrupp som hette ”Summit lighthouse”. Mellan 14 och 18 års ålder var jag helt absorberad av det kristna livet. Radikal och övertygad sjöng jag med kören på torget på fredagskvällarna, pratade med klasskamrater med bibeln i hand på festerna, och planerade en framtid som radikal förkunnare för ännu onådda folkslag, så att Jesus kunde komma tillbaka. Tron tog all min tid och hela hjärnan i anspråk. Jag försummade skolan och fick hoppa av naturvetenskaplig linje med ettor (IG) i matte, kemi och c-språk. Det var inte viktigt för mig, för mitt liv låg ju i guds händer och jag var bara naivt nyfiken på vart gud ledde mig härnäst.

Fast självförtroendet rasade i botten. Det visade sig att jag var fruktansvärt dålig på att höra guds röst. Dessutom hade djävulen fyllt mig med en massa syndig köttslig åtrå, men som tur var ett fult utseende, så jag fick inte möjlighet att synda på riktigt i alla fall. Som en frimodig Quasimodo gick jag ut i livet för att göra guds vilja. Jag kallade mig kristen, men inte religiös, för att slippa ta ansvar för alla dumheter som kyrkan har gjort genom åren. Gud var ofelbar, men vi människor klantade till det bland.

Första knäcken kom när jag valde att göra värnplikten ”på riktigt”, med vapen i hand. Det var inte populärt bland pastorer och vänner. Jag lovade att inte döda någon under min tid i Kustartilleriet och försökte argumentera för att där om någonstans behövs det ju kristna killar. För mig var det lite av samma sak att under stora vedermödor och med livet som insats predika för ett oupptäckt folk i Papua Nya Guinea, som att under samma svåra umbäranden predika för lika tjockhudade hedningar i Försvaret.

Men under tiden i lumpen började jag ta in influenser från världen utanför. Jag testade nikotin och alkohol, och testade också att leva ut fysisk kärlek. Mina soldatkamrater och jag hade många existentiella samtal och jag började inse att bibeln nog var en ihoprafsad antologi med kyrkopolitiker som redaktörer på ett kyrkomöte ett halvt millennium efter kristus. Skapelsen och Skaparen fortsatte jag att tro på. Mitt resonemang var att den kristna tron är en hypotes lika god som en vetenskaplig hypotes, och det finns inga entydiga bevis för någon av dem, så då kan väl tron få fylla i tomrummet där inte vetenskapen kan ge entydiga svar. Ungefär så.

Jag fastnade i både snus och försvaret, blev officer, pappa, bostadsrättsägare och högst sporadisk kyrkobesökare. Tron låg på is i ett decennium. Det enda jag saknade var körsången. När familjen flyttade tillbaka till min hemstad 1998 började vi gå till Johanneskyrkan, som alla mina och fruns vänner nu hade startat som en slags avknoppning från Fillan. De hade en annan gudstjänstordning och en liberal alkoholsyn som tilltalade mig. Dessutom byggde församlingslivet på små grupper med matchade medlemmar som kunde tänkas ha utbyte av varandra socialt. Jag gillade upplägget. Det enda jag saknade var körsången, men min gamla kör i Filadelfia, nu Ryttargårdskyrkan, var inte så knussliga med medlemskapet i församlingen, så jag sjöng där.

Sen kom skilsmässan från min fru 2002. Helt plötsligt uppfattade jag mig själv som ett hot mot tjejer i församlingen och det kändes som att min församling blev mer avvaktande till mig. Jag var välkommen, men inte riktigt med öppna armar på något vis. Förmodligen var det här bara en högst subjektiv upplevelse, kanske rentav inbillning från min sida, men den fick mig att sluta gå till Johanneskyrkan. Jag träffade en ny kvinna, som inte var kristen, men som jobbade i Svenska kyrkan. Hon bodde långt bort och jag ville inte flytta och såg egentligen ingen framtid i förhållandet, men det var himla gött att inte vara ensam…

Jag fick stallorder från min pastor att avsluta det förhållandet, eftersom det inte fanns en teologisk möjlighet för mig att gifta mig igen, enligt församlingens då rådande version av bibeltolkning. Eftersom det sammanföll med min egen analys om att förhållandet saknade bärighet, tog jag pastorns order som förevändning att bryta. Och så bröt jag även med församlingen, när jag ändå var i farten.

Hela 2002 var en enda lång livskris. Jag fick en utmattningsdepression, blev av med jobbet, beslöt mig för skilsmässa, sålde hus och bil, bestämde mig för att bli psykolog, och det kändes som en ”general life reset”. Det enda som låg kvar på samma oförändrade sparlåga var min tro. Jag tyckte att jag hade en lagom nivå av troende, där jag hade tagit bort bibel, övernaturliga under, bön, gudstjänster och församlingsliv. Jag träffade en ny kvinna, kristen, men på samma lagomnivå som mig. Vi gifte oss och älskar varandra sedan dess.

Under psykologprogrammet 2003 till 2008 fick jag gott om utmaningar att fundera. Främst grunnade jag på förekomsten av en icke-materiell komponent av människan, en själ. Jag förkastade själen efter att ha läst en tegelsten av Steven Pinker som heter ”Ett oskrivet blad”, och en bisarr studie från förra sekelskiftet om en läkare som försökte bevisa själen genom att väga patienter i dödsögonblicket. Han kom fram till att medelvikten på själen var sju gram vill jag minnas. Fast jag fortsatte att sjunga i kör under den här tiden, även om det nu blev en kör i Svenska kyrkan, där min frus (och nu också mina) kompisar sjöng. Nu är jag färdig psyko-log, utan att tro på psyche i dess ursprungliga betydelse…

När jag skaffade facebookkonto för något halvår sedan, började jag tänka till. Man skulle fylla i en ruta för vilken religion man tillhörde och jag började fråga mig om jag verkligen kunde fortsätta att kalla mig kristen, efter att jag har slutat att tro på bibel, bön, själ och ande, ett evigt liv, skapelsen och en gud som styr min och andras utveckling.

En del kristna släktingar och vänner brukar se lite sorgsna ut när min avsaknad av tro kommer på tal, så det händer inte så ofta. Andra, som inte vet att jag numera är en avfälling tar för givet att jag delar den kristna övertygelsen och berättar om fantastiska predikningar eller kristna events de åker till. Det känns lite knepigt. Antingen talar jag om att Torpkonferensen eller Löttorp inte betyder något längre och står ut med att de kan bli ledsna, eller så nickar jag lite lagom intetsägande och står ut med att inte riktigt vara öppen och ärlig. 

Jag ser framtiden an med tillförsikt. Det enda jag vet är att jag inte vill ersätta den kristna tron med något annat. Jag vill inte göra någon slags statement över att jag kvalar in som ateist och jag vill inte bli någon missionär mot kristen eller annan tro.

Men attans vad jag saknar att sjunga i kör! Varför kan det inte finnas några sköna profana körer med samma goa gung som en gospelkör, eller samma innerlighet som en riktigt fin Bachmässa?