Kategoriarkiv: Okategoriserade

Reflektioner efter ”Kalla Fakta” 14 oktober

För er som inte såg Kalla Fakta, kan jag avslöja att det handlade om hur illa det kan gå när familjehemsvården inte fungerar i Sverige. Som exempel på detta tog man två fall, ett där en tonårsflicka placerades i ett konsulentstött, icke utrett familjehem utan uppföljning. Flickan fick körtelfeber och en lunginflammation, som till slut orsakade hennes död. Det andra fallet var en tonårsflicka som placerades i ännu ett icke utrett familjehem där hon fick arbeta på gården och blev slagen när hon vägrade utföra arbetet. Hon vågade inte anmäla av rädsla för repressalier.

Visst kan man ha synpunkter på att den här typen av reportage ofta blir hårt vinklade och med en obehaglig känsla av att det finns mycket som inte kommer fram, men det blir respektlöst mot barn som utsätts för dålig omsorg om vi skulle avfärda berättelserna bara för att media ger en vinklad bild av svamlande politiker och långsamma kameraglidningar över tomma gravstenar. Faktum kvarstår: Barn vanvårdas i Svensk familjehemsvård idag. Barn placeras i bristfälligt utredda familjer. Barn misstror vuxna och vågar inte anmäla missförhållanden. Det behövs ingen särskild kompetens för att driva näringsverksamhet med placerade barn. Vissa familjehem borde inte vara familjehem och väldigt många familjer borde bli familjehem. Det finns tyvärr lycksökare och det finns tyvärr också väldigt många som drabbas av en allmän svartmålning av familjehem, trots att de räddar liv varje dag.

Sveriges nya barnminister, Åsa Regnér, kommenterade och sa att staten måste bli bättre på att utöva tillsyn över att kommunerna följer de regler som finns för att skydda utsatta barn. Det måste dessutom bli skärpta krav på alla företag som är verksamma i branschen. Jag håller med om bägge hennes förslag till åtgärder. Tyvärr tror jag inte att det räcker.

Placerade barn har väldigt ofta en bristande tillit. De vågar inte lita på sina föräldrar, på sina jämnåriga, på lärare och inte heller på socialtjänsten eller samhället i stort. Många har blivit svikna så många gånger och många har upplevt att det bara blivit värre om de har påtalat brister eller egna behov. Sådant leder till åtminstone två saker: stress för att man saknar inflytande över sin egen situation, och ett kommunikationshinder. Stressen kan förklara en del av de effekter vi ser på gruppnivå när vi undersöker sådant som arbetsminne, färdigheter och skolresultat. Kommunikationshindret består i att placerade barn inte tar initiativ till en dialog lika mycket som andra, fast de kanske skulle behöva det mer. De räcker inte upp handen och frågar läraren om de inte förstår, de ringer inte sin socialsekreterare, de ringer inte BRIS eller 112 om de får stryk, som Göteborgsflickan i Kalla Fakta. De ringer inte själva efter ambulansen när de är så sjuka att de dör…

Så vi måste skapa en kommunikationskanal som funkar. En som barnet är så väl förtrogen med, att de vågar rapportera när något är fel eller när de har något behov. För att göra det måste det byggas upp en vana att använda denna kanal även när det inte är något som är på tok. Och vi vuxna måste ge respons. Vi måste träna in ett kommunikationsbeteende i såväl våra placerade barn som i våra egna rutiner som omsorgsgivare. Det gör vi genom att barnen vinner på att kommunicera, varje gång. Även om det bara är en klagan på att ärtsoppan är äcklig, så ska barnen uppleva att vi lyssnar och bryr oss om deras synpunkt, även om vi inte alltid gör som de vill.

Med placerade barn är det ytterligare en aspekt som måste beaktas. ”Samhället” har tagit över ansvaret för att till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling. Det finns inte en förälder som har makten att agera i, och bevaka barnets intresse. Det är formellt sett socialnämnden i barnets föräldrars folkbokföringskommun som har övertagit det ansvaret. Så vem ska barnet vända sig till om något är fel? Vem är barnets självklara ombud om det inte är tryggt i familjehemmet? Socialsekreteraren som placerade barnet? Socialnämndens ordförande?

I verkligheten blir det ofta den vuxne som faktiskt lyssnar så att det märks. En lärare som frågar hur det är, en granne som stannar och pratar lite, en kompis förälder. Ibland händer det att barn anförtror sig till de som vi vuxna formellt har utsett som samhällsförälderns öron: skolans kurator, barnsekreteraren, psykologen, barnläkaren eller ganska ofta skolsköterskan med ett mer eller mindre påtagligt somatiskt bekymmer som förevändning. Men ofta är det just den vuxna person som råkar vara så närvarande och lyssnande att barnet väljer honom eller henne som kanal. Oavsett om man har socialnämndens välsignelse eller inte.

Sen är det betydelsefullt HUR man kommunicerar också. Det spelar roll om man pratar eller skriver, om man har ögonkontakt och tillgång till kroppsspråk eller inte, om man är på en trygg eller en otrygg plats, om man står i beroende till den man kommunicerar med, hur väl man känner till den andre och om det sker på en tid när det passar eller inte. Det som många ser som gynnsamt kan verka skrämmande för andra, tänk bara på skillnaden mellan att sitta sida vid sida och prata med en tonåring i en bil, och att ha samma samtal mitt emot varandra på två stolar. Visst är det mer otvunget och lättsamt i bilen jämfört med direktförhöret på pinnstolen?

Visst spelar förtrolighet och sekretess roll, men ibland är det viktigare att det blir en förändring, än att allt hålls hemligt inom lagstiftningens gränser. För vad händer när vi värderar ”samhällsförälderns” behov av sekretess högre än barnets behov av att bli hört? När vi gömmer oss bakom frasen ”jag kan inte gå in på det på grund av sekretessen”. Det är då man i desperation vänder sig till media med sin berättelse. Uppdrag granskning, Kalla Fakta, Expressen och Janne Josefsson lyssnar gärna på en berättelse som berör sina tittare och läsare, i samhällsförälderns ställe. Vi har sett det otaliga gånger när sjukvården, socialtjänsten och Migrationsverket inte är beredda att ge sina klienters berättelse luft. Det blir aldrig bra när media berättar en utsatt människas berättelse på medias villkor.

Så jag föreslår att vi bygger upp en kanal som fungerar som placerade barns mikrofon, brevvän, insändarsida, podcast och galleri. En kanal där barnet använder sin smartphone, surfplatta, dator, kamera eller annat digitalt medium för att kommunicera med sin samhällsförälder. Där rutinfrågor likaväl som vanliga sociala dialoger genomförs regelbundet av barnets barnhandläggare för att skapa förtrolighet och bygga tillit, så att barnet vågar rapportera om något är på tok, där barnet kan välja att ta med fler vuxna som man vill ska ta del av informationen. En kanal där informationen inte filtreras eller kontrolleras av familjehem, handläggare eller socialnämnd, utan där barnet avgör hur långt informationen ska gå, hela vägen till IVO, BO och Barnministern om han eller hon upplever att det behövs. En kanal där barnets röst garanteras och där vi vuxna tvingas anpassa oss till barnens val för var, hur, när och med vem det ska kommuniceras. Där barnets rättssäkerhet går före förälderns, familjehemmets, socialnämndens eller skolans behov av tystnad.

I ett digitalt system går det dessutom att bygga in en massa bra funktioner som medför ökad säkerhet och ger barnet en stärkt roll. Uppföljningsrutiner för frågor där barnet behöver besked eller annan återkoppling, säkerhetslarm om barnet rapporterar akuta saker när handläggaren har semester. Loggar för vem som tar del av informationen, kvittenser så man kan spåra om någon INTE har tagit del av information. I ett digitalt system finns också möjligheten att fritt uttrycka sig i text, tal, bilder eller film precis enligt barnets egna preferenser.

Det finns sådana system i Skottland, Kanada, Australien och Sydafrika. Dags för Sverige att uppgradera barnperspektivet! Jag hoppas få möjligheten att vara en del av detta.

Hur fungerar informationstjänsten på SJ egentligen?

Ett företag med sådana enorma svårigheter med sin kärnverksamhet som SJ, måste vara riktigt duktiga på information. För utan vettig information i rätt tid blir kunderna besvikna och tappar tilltron till att SJ kan leverera sin kärnverksamhet, resor. Vi vet att de problem som SJ har med tillförlitlighet och redundans i mycket hög utsträckning beror på eftersatt underhåll och politisk försummelse, det är ett särskilt problem som jag inte diskuterar här. Icke desto mindre måste SJ hantera läget med tusentals kunder som blir försenade och står och väntar på kalla perronger på tåg som inte kommer när de ska. Oavsett vems felet är. Vi kunder kan stå ut med mycket, men inte otillräcklig eller ologisk information. Så här illa fungerade det när jag reste från Linköping till Göteborg den 27 november 2013:

Tåget avgick som planerat från Linköping mot Katrineholm i tid 18.09. Vi fick vänta några minuter innan ankomst Katrineholm, för det var något annat tåg som skulle korsa spåren, men det informerades omedelbart av föraren. Det fanns tio minuters marginal innan tåget skulle avgå vidare mot Göteborg 19.10, så det gjorde inget. Väl framme i Katrineholm möts jag av informationsskyltar som förkunnar att beräknad avgångstid är 19.53 på grund av en olycka söder om Stockholm. Jag är luttrad, så jag går och provar hur en kopp thé smakar på det lokala caféet medan jag väntar, och läser en tidning. Appen ”min resa” kommer att tala om det blir någon ny försening, så skönt! Och precis när jag ska lämna det varma caféet kollar jag med appen en gång och då är beräknad avgång framflyttad 15 minuter till 20.08. Så jag väntar lite till innan jag lämnar caféet.

Låt oss nu stanna upp och titta på mina tankar när jag får informationen om den uppskjutna avgången: Jag vet att det har skett en olycka och att tåget inte har passerat den olyckan när jag ankommer till Katrineholm. Men man beräknar uppenbarligen att det ska vara klart för passage 43 minuter senare än beräknat. När man sedan skjuter upp tidpunkten 15 minuter drar jag slutsatsen att man har passerat hindret, men det tog 15 minuter längre än beräknat. Alltså går jag till den kalla perrongen och inväntar tågets ankomst. Logiskt, eller? För om tåget inte hade passerat hindret söder om Stockholm så hade väl den informationen skickats ut?

Det kommer inget tåg. Infotavlan släcks runt 20.20. Alla på perrongen fryser, men ingen vågar lämna den ifall tåget plötsligt skulle dyka upp. Till slut kommer ny information: Ny beräknad avgång 21:08. Då händer två saker i mitt huvud: För det första bestämmer jag mig för att gå och söka upp värme och dricka ett glas vin. Så brukar jag trösta mig när det är tågförseningar. Det andra som händer i mitt huvud är att det börjar byggas upp ilska. 21:08 råkar vara exakt en timme efter den förra tidsangivelsen. Så nu är det uppenbart att SJ bara chansar och skjuter upp en timme på måfå, men utan att medge att man faktiskt inte har en aning om när tåget kan passera hindret söder om Stockholm. Men man anger en udda tid som ger sken av att vara beräknad på riktigt med utgångspunkt i ett tåg som faktiskt har passerat hindret och är på väg med en känd restid fram till Katrineholm. Det är detta som gör mig ilsken. Inte förseningen i sig, utan att SJ informerar godtyckligt på ett sätt som inte minskar lidandet för mig som kund.

21.00 lämnar jag Harrys pub för att gå ut till perrongen och kliva på tåget. När jag kommer ut till perrongen står ny beräknad avgångstid 21.40. och ett gäng fotbollsgrabbar har tagit min plats på Harrys pub. Jag sjunker ner i väntsalen på en hård träbänk och börjar skriva av mig. 21.40 står jag igen på perrongen och denna gång kommer faktiskt tåget, bara ett par minuter efter angiven avresetid. Två och en halv timme försenad lämnar jag Katrineholm. Men funderingarna över vilka strategier som ligger bakom SJ´s information till sina kunder lämnar inte min hjärna.

  • Varför ger man en ny beräknad avgångstid utan att ny fakta har tillkommit?
  • Varför har man inte en strategi som går ut på att istället meddela när hindret i Stockholm är undanröjt och man har en chans att beräkna ankomsttid?
  • Varför uppdaterar man inte information i så god tid att väntande resenärer inte behöver lämna sina vänthallar, caféer och barer för att på perrongen 5 minuter innan beräknad avgångstid få beskedet att avgången ligger en timme fram i tiden? När man vet att tåget står still en timmas restid bort, vet man ju också att det tar minst en timme innan det är fysiskt möjligt för det att vara framme, så varför vänta in i det sista innan info uppdateras?

Man skulle kunna ha TV-skärmar som ger en förenklad version av samma schematiska järnvägsnätkarta som trafikledningen har. Där all information om tågens position och banans kondition framgår i realtid. Då skulle resenärer själva kunna bedöma om man vill fortsätta vänta eller avbryta resan.

Nu är jag trött på att SJ bara informerar om orsaken till förseningarna, utan att analysera värdet av informationen för sina kunder. Vet man att ett tåg befinner sig en timme från en perrong där kunder står och väntar, informerar man om att tåget fortfarande är minst en timme bort via de kanaler man har, exempelvis app och infotavlor. Att underlåta den typen av information, är kundförakt.

Det behöver bli betydligt bättre!

Adjö LinkedIn!

Två gånger den senaste veckan har LinkedIn gjort bort mig inför alla jag någonsin har haft en privat mejlkontakt med. Det har gått till så att jag har fått en ”connect-förfrågan” från någon som jag nyligen har haft kontakt med, helt i sin ordning. När jag sedan har accepterat denna nya vänförfrågan så har en ny ruta poppat upp, där det står en fråga om jag vill att LinkedIn kan gå in på mitt G-mailkonto och leta efter nya potentiella connections till mitt nätverk. De skriver dessutom förrädiskt att ”dina gmail-kontakter är säkra med oss, vi skickar dem inte vidare”. Det fanns inte en ”No thanks” knapp att klicka på, bara en ”Yes”. Så jag har klickat på krysset uppe i högra hörnet för att stänga dialogrutan.

Kan ni föreställa er klumpen i magen när man sedan ser ytterligare en dialogruta som glatt förkunnar att ”80 invitations were sent” och mobilen börjar plinga av alla som frågar vad de ska göra med alla inviter från mig? Tänk er sedan att detta händer ytterligare en gång inom en vecka! Jag inser nu att jag är paria på nätet, en virtuell spetälsk one-way communicator som tjatar på folk att låtsas tycka om mig. Förmodligen spärrad i de flestas FB-konton och kandidat till någon stor global spamdatabas. Ni som har professionella spamfilter lär slippa mejl från mig för all framtid. Tack för det LinkedIn!

Nu ska jag gå in i mörkret, bli persona incognito. Det finns inte längre någon telefonsladd att rycka ur väggen, men om jag stänger av mobilen och datorn, låser och drar ner rullgardinen, aldrig visar mig ute utom när jag absolut måste proviantera och då alltid med en huva över huvudet, utgår från att alla vill mig illa och vägrar svara på brev. Då kanske livet börjar spira igen! Åh ljuva frihet!

Öde stad, helt i onödan

Vi var i Göteborg i helgen, jag, min fru och ett par bekanta. Vi såg Robbie Williams, lånade svågerns och svägerskans lägenhet och hade det riktigt trevligt. I Göteborg pågick finalen till Gothia Cup (runt 60 000 besökare totalt) och Robbie drog in ytterligare 60 000 besökare. Alla hotellrum var uthyrda och staden var knökfull av glada semesterfirare som spenderade pengar på krogar, i glassbarer och olika former av evenemang. Liseberg och Universeum pumpade på för fullt såklart, precis som de flesta attraktioner i Göteborg. Trots det soliga vädret var det packat med folk inne i Nordstans alla butiker. Hundratusen turister minst, tömde en hel del av semesterkassorna denna helg. Grattis Göteborg!

På söndag eftermiddag styrde jag in bilen i Linköping på väg hem och slogs av hur öde Linköping är i semestertider. Det kändes som om jag och frun var de enda överlevande efter ett kärnvapenkrig. Tomt på vägarna, tomt på parkeringarna vid alla affärer i Tornby, tomt i centrum. Kontrasten mot myllret i Göteborg var slående och intrycket jag fick var att folk från Linköping precis som vi, åker till Göteborg på sommaren, inte tvärtom. När skolorna börjar för hösten berättar barnen från de hyfsat bemedlade familjerna om allt de upplevde i Göteborg, Stockholm, Öland eller utomlands. Få har några spännande upplevelser från Linköping att dela med sig av. Så synd! Tänk om turistströmmen gått till oss istället för från oss? Vi har egentligen fantastiska förutsättningar.

Den största motorvägen i Skandinavien passerar vår kommun, med hundratusentals rastsugna resenärer efter att ha åkt 20 mil från Stockholm eller 15 från Jönköping. En stambana i järnvägssystemet passerar några hundra meter från centrum. En vacker Stångå med gröna omgivningar och en spännande historia rinner genom staden och mynnar i den svårt underutnyttjade Roxen. Göta Kanal passerar och det slussigaste stället på hela kanalen är i Berg. Det finns gott om oexploaterad mark runt om staden för att bygga anläggningar som tål lite flygbuller. Vi har en världsledande aktör inom flyg och rymdteknik, Saab, och dessutom ett Flygvapenmuseum. Två flygplatser, ett kreativt och utvecklingsinriktat universitet, en godisfabrik och snart ett spektakulärt vertikalt växthus, fullkryddat av miljövänlig utveckling och framtidstro. Skulle vi vilja anordna stora konserter och sportturneringar så finns det flera arenor och ett konserthus inom staden att tillgå.

Historiskt har vi i Linköping och i Östergötland vågat oss på att förverkliga stora visioner som inte alls verkade förnuftiga, nyttiga eller nödvändiga när de genomfördes. Att flyga flygmaskin på Malmen, vilket stolleprov! Att gräva en kanal tvärs genom hela landet för pengar som inte finns, tokerier! Att låta invandrare starta godisfabrik i Ljungsbro, så onödigt! Men utan dessa vågade initiativ och stora visioner hade vi inte haft Göta Kanal, Motala Verkstad (den svenska industrialiseringens vagga), Ericsson, Saab. Flygvapnet hade startat någon annanstans, Bröderna Cloetta hade flyttat chokladfabriken från Malmö någon annanstans. Men på senare år är det mer tunnsått med storslagna projekt. Vi har väntat på att banverket ska få pengar till Ostlänken innan vi flyttar resecentrum, vi skyller byggstiltje på Naturvårdsverkets bullerkrav och väntar på att regeringen ska ta dem i örat. Har vi tappat stinget?

Vad sägs om att vi bygger upp lite spännande turistattraktioner och gör något av våra förutsättningar? Varför inte bygga ett nöjesfält i Berg, på marken mellan gamla Vretagymnasiet, Roxen och kanalen? Utnyttja den naturliga sluttningen, vattnet, den kulturella kopplingen till slussarna och Saab. Gör spännande attraktioner med vatten, flyg och rymden som tema. Kanske en marina vid Stångåmynningen, med kajer, bryggor och strandcaféer dit Göta Kanalresenärerna och förbipasserande på E4 kan ta en avstickare? Kanske lite vattensportsattraktioner med segling, kitesurfing, vattenskidor eller liknande?

Man behöver bygga något unikt, något spektakulärt och spännande som bara kan upplevas här i Linköping. Få väljer att åka någonstans för att uppleva samma sak som man kan göra hemmavid. Det är inte H&M på Oxford street som lockar oss till London, utan de butiker och upplevelser som inte finns hemma. Eiffeltornet finns bara i Paris. Colosseum ligger i Rom, de andra amfiteatrarna är kopior som vi besöker om vi ändå är där, inte annars. Vi behöver alltså något eget och värt resan för att uppleva, som inte finns på andra ställen.

Man skulle kunna knyta ihop befolkningstäta områden i Linköping med Bergs slussar (och nöjesfält), Flygvapenmuseet, Universitetet, Nya resecentrum, Flygplatsen, Mörtlösa shopping, Stångåmynningens marina och Tornby shopping, centrum och större arbetsplatser. Väljer man tekniken med en snabb spårtaxiskyttel fem-tio meter upp i luften vinner vi många fördelar. Inspirerad av ett snabbt flygplan som susar fram tyst på låg höjd färdas några personer i en hängande gondol under en diskret stålbalk över vackra delar av vår kommun, kanske vid Stångåns och Tinnerbäckens sträckningar? Den typen av anläggningar är tillräckligt spektakulära för att dra turister och skulle dessutom fylla ett vardagligt transportbehov mellan stora knutpunkter i staden och på så vis göra det möjligt att resa individuellt anpassat när man behöver det och alltså på allvar utgöra ett alternativ till bilen. Linköping skulle kunna gå i bräschen för innovativ teknik inom miljövänlig och effektiv transport och resor. Vågar vi leva upp till devisen ”Linköping – där idéer blir verklighet”?

Individuella skor och kläder, en affärsplan för dig!

Jag har ännu en gång köpt skor som kändes okej i butiken, men som klämmer rejält när jag går någon kilometer (använda skor får inte bytas). Det är så tröstlöst! Mina fötter behöver storlek 42 i bredd och 39 i längd. Ett sätt att försöka hantera det är att doppa skorna i ljummet vatten och sedan gå i dem några kilometer för att töja lädret när det är blött och mjukt. Det funkar ibland och gör alltid ont. Eller köpa 42:or och stå ut med alla skavsår och blåsor. Faktum är att jag har inte har upplevt ett par nya klämfria skor sedan 1984 när jag köpte ett par ovanligt breda Adidas TrimTrab, och då ska ni veta att jag har köpt väldigt många kängor och skor genom åren. Nu har jag artros i tålederna, så jag blir bara knöligare på fötterna och får svårare och svårare att hitta skor ju mer sjukdomen framskrider. Så jag skulle vilja se en butikskedja som säljer individanpassade skor. Skor som inte ser ut som landstingets standard ortopeddesign m/1973 och som kostar under 3000 spänn paret. Det finns nog inte, så här kommer tidernas affärsplan till den som känner sig hugad:

En butikskedja med små centralt belägna servicemottagningar som kör kundernas fötter (och kanske hela kroppar) i laserscanners. En dator skapar en exakt digital 3D-modell över kundens alla mått och knölar. Den modellen kopplas till kundens unika kundnummer.

På webben har butiken tusentals olika skodesigner. Allt från vandringskängor till italienska promenadskor. Alla ska kunna hitta just sin design där. Kunden loggar in med sitt unika nummer, väljer en design och lägger en order på webben. Nu kopplas ordern ihop med kundens 3D-modell och skickas via nätet till skofabriken varsomhelst i världen. I fabriken kan man antingen printa ut en fysisk 3D-modell som en skicklig skomakare har för att tillverka skon på. Eller så matar man bara en datorstyrd robot med 3D-modellen och designen, så skär den ut rätt läderbitar, läst och alla delar som skon består av. Delarna sätts samman precis som i dagens fabriker. Sen skickas skorna direkt till kundens hemadress.

Kunden får en exakt tillpassad sko, butikskedjan får en hållhake på kunden (3D-modellen) och kundens pengar, samt den arbetslösa skomakaren i Bangladesh får jobb. Inga lagerkostnader, inget svinn som kostar grymt stora marginaler i skobranschen. Dessutom behöver man inte offra flera helgdagar på att leta efter en sko som är ”acceptabel” som bäst.

Sen går det att utvidga till mer än skor såklart. En perfekt 3D-modell av min kropp går ju att använda till att tillverka byxor som inte behöver läggas upp eller skjortor som passar över axlarna utan att man behöver vika upp manschetterna. Med ens skulle hela konfektyrbranschen förändras i grunden. Tekniken som behövs finns redan. Det är bara tillämpningen kvar.

Eller har jag tänkt fel nånstans?

Ersätt, inte bara avskaffa, nämndemännen!

Att döma i en rättegång är på samma gång ansvarsfyllt och oerhört krävande. Den som utför detta måste därför ha såväl samhällets förtroende som en tillräcklig kompetens att göra bedömanden, först enskilt och sedan under överläggningen, i grupp.

För hundra år sedan var kanske politiker de som kunde uppbära ansvaret att ha samhällets förtroende, men idag är det definitivt historia. Tvärtom är politiker idag betraktade av oss andra som drivna av egennytta, ideologi, populistisk taktik eller andra värden som direkt står i motsats till egenskaper som skulle kunna skapa förtroende.

Den andra viktiga egenskapen rör kompetens i bedömande. Det är ingen slump att symbolen för juridiken består av en kvinna med förbundna ögon som håller en våg i sin hand. Idealet är att dömandet ska vara ”blint” för domarens egna fördomar, fritt från hänsynstaganden till kön, ålder, etnicitet, socioekonomisk tillhörighet eller annat som direkt påverkar oss om vi inte har en medveten ”ögonbindel” av objektivitet på oss. Vi lyckas aldrig bli helt objektiva, men i dömandet bör det åtminstone vara vår strävan. Dessutom ska man kunna hantera vågen och hela tiden balansera bevis, utsagor, olika vittnens aspekter, trovärdighet och flera olika juridiska lagrum och konventioner.

Den första nödvändiga egenskapen, att ha samhällets förtroende, diskvalificerar i realiteten politiker från uppdraget att döma andra människor juridiskt. Men det är också här som behovet av en balanserande funktion till yrkesdomarna kommer in. Yrkesdomarna själva har inte med självklarhet det förtroende från samhället som de skulle behöva ha.

Den andra nödvändiga egenskapen, bedömarkompetensen, diskvalificerar i realiteten allmänheten, så som det fungerar i den anglosaxiska rättstraditionen med jurytjänst som en medborgerlig plikt. Människor som dömer måste ha kompetens att göra objektiva bedömanden, vilket innebär att det behövs någon form av urval och kunskapsbas. Kanske skulle ”bedömarkompetens” kunna ses lite mer generellt och inte nödvändigtvis vara juridiskt grundad? Jurister som uttalar sig i den aktuella debatten anser sig ha monopol på bedömarkompetens och vill ta över dömandet helt själva, men där tror jag det finns en fara för destruktiva inomgruppsprocesser i en sluten yrkeskår.

Nämndemannasystemet bör avskaffas, men att ersätta det med enbart jurister tror jag är en farlig väg. Vi behöver ersätta nämndemännen med något bättre, vassare, mer objektivt och mer kompetent. För yrkesdomaren själv bör inte döma med bara en vågskål.

Efterlysning: Idékuvös på nätet

Olika människor har olika kvalitéer och förmågor. Somliga är rejält bra på att spåna fram nya idéer. De blir sådant som konstnärer, författare, arkitekter, kompositörer, reklamfolk eller tekniska konstruktörer. Andra är bra på att uttrycka idéer, egna eller andras. De brukar bli bra på arbeten som säljare, journalister, politiker eller religiösa förkunnare. Sen finns det de som är bra på att förvalta eller utveckla sådant som andra har skapat. De brukar bli framgångsrika företagare, jordbrukare, lärare eller andra jobb som kräver uthållighet och målmedvetenhet. Sen finns det tyvärr sådana som hämmar, bromsar och avvecklar goda idéer eller verksamheter, men några utsagor om vilka jobb vi hittar dessa personer i tänker jag inte göra. Då skulle jag ju sänka en massa folk själv, och det vill jag verkligen inte ha som eftermäle.

Kruxet är att det är få människor som har alla funktioner. Det gör att det behövs någon form av länk mellan kreativa idésprutor, andra som formulerar nyttan med idéerna för allmänheten, och ytterligare människor som kan driva och förvalta förverkligandet av idésprutornas drömmar och visioner långt efter att uppfinnarjockarna har börjat med nya spännande projekt. Det behövs i regel också en riskvillig kapitalägare som ser till att produkten eller tjänsten får luft under vingarna.

Nätet skulle kunna erbjuda den där länkande funktionen. Nätet är tillgängligt för alla, alltid öppet och globalt. Om en kreativ tonårstjej i Zimbabwe kommer på en vagt formulerad, men riktigt god idé, kan en nybliven pensionärsfarbror i Chile snappa upp idén och sitta uppe en natt och formulera en plan för förverkligandet. En 30-årig entreprenör i Japan kan förverkliga själva produktionen med finansiering från Vladimir Antonov i Ryssland. Det finns redan något som heter ”wikideas” som försöker fylla en sådan funktion, men det verkar inte vara något vidare drag under galoscherna där.

Själv gillar jag att koppla ihop olika innovationer, idéströmningar och behov och försöka hitta synergieffekter när man plockar ihop dem till nya helheter. Jag är som sådan varken uppfinnarjocke eller förvaltare.

Ett sådant koncept är en elhybridbil som förenar olika spännande tekniker som navmototer integrerade i fälgarna i bilens hjul, ultrakapacitorer för höga tillfälliga energibehov, vanliga litium-polymerbatterier för mer långsiktig lagring/energileverans och en bränslecell som kan ladda batterierna medan bilen står parkerad och jag är på kontoret och jobbar, eller göra det möjligt att köra femtiomilaresor till fjällen utan att behöva hyra en annan bil. Ingen av dessa tekniker är ny, men lägger man ihop dem kan man få en bil som kan vara en riktig racer med överlägsen fartprestanda, alltid CO2-neutral, för det mesta tankad med en sladd i garaget över natten, men vid behov en kontinentkryssare med plats för en familj på bilsemester.

En annan idé är enkla, billiga fysiologiska sensorer som pratar med en smartphone via bluetooth. När vi motionerar vill många av oss ha koll på pulsen, så därför finns pulsklockor eller pulshandtag på gymmens löpband. Hemma har vi termometrar för att mäta kroppstemperatur. Några har blodtrycksmanchetter och badrumsvågar, som inte bara säger oss hur tunga vi är, utan också hur mycket av det tunga som är fett eller vatten. Inom sjukvården har man länge använt olika sensorer för att mäta syremättnad i blodet, andningsfrekvens, koldioxid i utandningsluft, hjärnaktivitet med EEG, och hundratals andra mätbara kroppsliga signaler om hur vi egentligen mår, objektivt sett. Hur individen själv upplever detta subjektivt är inte mätbart, men brukar i regel överensstämma ganska bra med det objektiva måendet.

Jag skulle vilja se ett standardiserat kommunikationsprotokoll för att kontinuerligt kommunicera fysiologiska värden via bluetooth till en mottagare, som sedan kan sammanställa och analysera individens aktuella tillstånd. Sen skulle jag vilja ha fler sensorer som mäter kroppens fysiologi och biokemi. Hormonhalter i saliv, muskeltonus, hudens elektrokonduktivitet, pupillstorlek och ögonrörelser exempelvis. Tanken är att man ska kunna mäta fysiologiska responser på stress eller andra tillstånd, dels direkt i stunden och dels sammanställt över tid. Man skulle inom företagshälsan kunna hänga på en anställd några sensorer och en smartphone för att få en bild av hur den anställdes stress byggs upp och klingar av under dagen. Inom psykologisk behandling skulle man kunna göra exponeringar där psykologen direkt i sin smartphone kan se hur höga halter av adrenalin eller kortisol som klienten har och sedan kunna utvärdera hur det upplevda obehaget klingar av för att förstärka inlärningen av att fobin går att träna bort.

År 2002 var jag stressjuk under våren. Jag kom till rätta med det genom att (väldigt förenklat) ta bort de faktorer som byggde upp den ihållande destruktiva stressen, och med lågintensiv motion förbränna mitt uppbyggda lager av stresshormoner. Det gick att göra på fem veckor, för mig den gången. Ofta har jag tänkt tillbaka på den perioden och varit nyfiken på vad det var som hände i min kropp under de fem veckorna. Hur höga var adrenalinhalterna i snitt när jag var som sämst? Och hur snabbt sjönk de? Var det mina snabba långpromenader med lite packning som gjorde jobbet, eller något annat? Tänk om jag hade haft en smartphone med lite biokem- och fysiologisensorer då, vad spännade det hade varit för mig, och vilken oerhörd hjälp det hade varit för den läkare som skulle följa upp behandlingen. Jag har också, som så många andra, testat GI-diet under några månader, och subjektivt upplevt en förändring som rimligtvis borde synas objektivt i biokemin.

Varken elhybridbilen eller de fysiologiska sensorerna är något nytt, men kanske att kombinera de olika teknikerna i elhybridbilen på det sätt jag tänker mig, är en faktor som bidrar till något bra? Eller tanken att använda objektiva mätvärden från kroppen i psykologisk behandling är något nytt? Fick jag hjälp att kunna läsa av hur andra människor reagerar på olika stimuli, så kanske jag skulle kunna jobba framgångsrikt med behandling. Eller varför inte forska genom att mäta stressen i eleverna i en skolklass under en mattelektion som innehåller ett läxförhör? Ni skulle bli förvånade över vilken stress som elever i skolan utstår. Kanske är det förklaringen till att några av dem inte lär sig så mycket?

Vad tror ni? Kan vi hitta några kluriga ingenjörer som vill utveckla bilar och sensorer, och någon som vill finansiera det, och någon som kan göra det till affärsverksamhet, så lovar jag att sy ihop det till en enhet som hela tiden fortsätter att utvecklas.

Balkongrökning

I måndags var jag på föreningsstämma i vår bostadsrättsförening. Jag brukar inte gå på sådana tillställningar, mest för att det bara brukar vara formalia, men också för att jag har svårt att hålla mig från att själv bli engagerad i styrelser när jag har synpunkter på hur de sköter sitt uppdrag. Men nu fanns det en motion, där förslaget var att förbjuda rökning på balkongerna i föreningen. Röken går nämligen in i andra lägenheter via ventilationsfönster och öppna balkongdörrar eftersom vi har frånluftventilation. Luften sugs alltså ut genom köksfläkt och badrum, och flödar in genom ventilationsöppningar i sovrum och vardagsrum. Jag tycker förslaget är bra. Vill man röka kan man göra det inomhus i sin egen lägenhet, så att man inte inskränker andras boende med sin rökning, tycker jag. Eftersom en stor del av de 470 hushållen innehåller rökare, och styrelsens motförslag var att avslå motionen, beslöt jag mig för att yttra mig till stöd för motionen. Jag förberedde mig genom att skriva ner argumenten, för när man väl står där inför nästan 200 människor som inte vill ändra på något alls, gäller det att inte svamla.

Så här såg argumenten ut:
1. Det är orätt att en grupp bland föreningens medlemmar har rätt att begränsa en annan grupps nyttjande av sin bostad. Vi har exempelvis inte kunnat nyttja vår balkong, eller ha dörren öppen under den tid vi bott här.
2. Styrelsen tyckte i sitt yttrande att den som blir störd ska påtala det för den rökande grannen. Jag ifrågasätter att principen för just rökning ska vara att den störda bär ansvaret att påtala störningen, när det för andra störningar, exempelvis planerade högljudda fester eller bullriga renoveringar, gäller att den störande informerar grannarna i förväg.
3. Det måste finnas en regel av något slag som säger att det inte är OK att röka på balkongen, om den som blir störd ska kunna klaga. Annars kan ju den rökande bara rycka på axlarna och kalla klagomålet för meningslöst gnäll. Är det så kommer ingen att vilja klaga. Det kommer ju då bara att leda till osämja.

Jag yttrade mig, men föreningens ordförande menade att ett förbud förmodligen skulle vara olagligt, eftersom hans son någon gång hade sagt något om att balkongen i rättslig mening är en del av lägenheten och att bostadsrättsföreningar inte har rätten att bestämma vad människor gör i sina lägenheter. Det vore då ett brott mot den personliga integriteten och ett rökförbud skulle då vara någon form av olaga tvång. Han hänvisade inte till några källor, men lyckades få deltagarna att tro att om de röstade mot styrelsens förslag, deltog de i något olagligt. Alltså skrek ett hundratal gubbar NEJ! när mötesordföranden lade fram propositionen för beslut genom acklamation. Styrelsens förslag möttes av ett rungande bifall. Ingen större idé att begära votering i det läget.

Tänk att demokrati kan manipuleras så enkelt. Eller beror det här på att rökarna är i majoritet på riktigt och att de på allvar menar att deras rätt att röka var som helst, väger tyngre än ickerökarnas rätt till en rökfri bostad? Hursomhelst, jag går inte på några mer föreningsstämmor i bostadsrättsföreningen. Men jag funderar på att hälla ut surströmmingsspad på balkongmattan och tejpa igen fönster och dörr ut dit. Det är väl upp till mig om jag blaskar med rutten fisk på min balkong? Det är väl till och med något som lagen ska skydda som ett yttryck för min personliga integritet, eller?

DNA-register, en fråga om integritet eller öppenhet

Juristen Måns Cederberg vid länsstyrelsen i Södermanland sticker ut hakan och föreslår ett DNA-register för samtliga män, med syfte att lättare kunna identifiera våldtäktsmän. Kritiken i bloggosfären har naturligtvis varit massiv, men intressant nog har omröstningen som Aftonbladet ordnat på webben en ganska jämn fördelning mellan ja och nej till ett nationellt register över mäns DNA. Jag ska inte avslöja hur jag röstade ännu, men jag tänkte problematisera frågan lite. Jag brukar dra ut frågorna till sin spets för att tydliggöra vari de etiska problemen består när jag gör sådant här tankearbete.

Modell 1 är att vi DNA-testar alla vid födseln och vi som redan är födda får göra det på polisstationen. Vår unika DNA-sträng läggs upp på webben ihop med vårt personnummer, helt öppet och sökbart, fritt att använda för vem som helst i vilket som helst syfte. Det är alltså en modell som maximerar öppenhet och helt bortser från krav på personlig integritet.

Mot det ställer vi modell 2, som maximerar personlig integritet och minimerar samhällets behov av öppenhet. Den går ut på att vi förbjuder varje form av insamling av genetiskt material, eller ”metainformation” av genetisk kod. Vi sparar inte några fingeravtryck och suddar alla förekomster av personuppgifter i register så fort de inte behövs i direkt operativ verksamhet längre. Passregister och skatteverkets register tillåts fortsätta, men helt stängda för all insyn utom efter särskilt domstolsbeslut om att utdrag får tas fram. Ingen får ta någon bild av någon utan personligt medgivande och varken lagra eller publicera personuppgifter utan tillstånd från den vars personuppgifter avses publiceras.

Okej, där var ytterligheterna. Helt klart är ju att vi behöver tulla lite på den personliga integriteten för att skapa öppenheten som ett tryggt samhälle kräver. Och att vi behöver tulla på öppenheten för att garantera den personliga integriteten fullt ut. Så långt neutralt problembeskrivande, nu blir jag personligt åsiktsbelastad:

Varför ska respekten för personlig integritet värnas så himla högt? Vi är flockdjur allesammans, vi delar samma vatten, luft och försöker samsas om vår gemensamma näring. Under kläderna är vi förbluffande lika varandra och väldigt få av oss väljer att frivilligt leva i enskildhet och oberoende. Homo sapiens verkar vara en social art, som av någon anledning har asociala ideal. Det går inte ihop! Som jag ser det kan jag inte komma fram till annat än att gruppens gemensamma bästa, måste vara överordnat individens behov av integritet. En individs behov av att kunna skada andra individer i samma flock, och sedan hänvisa till ett socialt konstruerat behov av ”privatliv” för att slippa ta sitt ansvar, kan inte vara rätt.

Men konkret när det gäller Måns Cederbergs förslag har jag ett par allvarliga invändningar. För det första kan jag inte se poängen med att könssegregera en bestämmelse. Alla tvingande regler bör vara könsneutrala. Alltså bör DNA-registret omfatta såväl kvinnor som män. För det andra kan jag inte heller förstå varför det ska vara det stigmatiserande syftet ”våldtäktsutredning” som ska vara den enda giltiga. Finns materialet, vore det väl ypperligt om det kunde användas till medicinsk och genetisk forskning,  generell identifiering av individer vid inpassering, verifikationer eller liknande.

Kanske är jag osedvanligt korkad, men jag ser inte vari kränkningen består om metadata om mitt unika DNA fanns tillgängligt för professionella i olika roller? Kanske behöver man tänka till lite när det blir fråga om att tillämpa möjligheten att samköra kyrkoboksbaserad släktforskning med genetisk dito. Annars kanske det blir många som oombett får nya halvsyskon i efterhand. Det kan nog upplevas som en smula kränkande intrång i familjehemligheter, även om det vore nyttigt. Och den som begår ett brott mot en annan individ, bör anses ha förbrukat sin rätt till att hålla sitt brott hemligt tycker jag nog. Han eller hon bör hjälpas att axla sitt ansvar genom ett allmänt DNA-register. Jag lutar åt att förespråka min modell 1, men med betoning på allmänt, inte publikt DNA-register. Vad är det som talar emot?

Under egen flagg!

Så har jag då äntligen en egen blogg, en egen sida där jag kan dela med mig av mina kommentarer om aktualiteter och reflektioner om tidlösa frågor. Du som väljer att följa den här bloggen kommer att få läsa om allt från demokrati i valet 2010, om energi, om varför jag inte finns på facebook, psykologi, själlöshet och kanske rentav lite teologi. Det blir en rejäl blandning! Dina synpunkter på det jag skriver är något jag värdesätter mycket. Jag må ha lärt mig mycket genom åren, men den viktigaste lärdomen är den, att det alltid finns något nytt att lära. Därför är dina reflektioner på det du läser här viktiga.

Lite om mig: Född våren –69 i Linköping, uppväxt på landet, utbildad till undersköterska på 80-talet, officer på 90-talet och psykolog på 00-talet. Som om inte den brokigheten skulle räcka, har jag även jobbat som produktspecialist för ortopediska implantat och som säljansvarig på ett IT-företag som pysslade med produkter och tjänster baserade på öppen källkod.

Idag jobbar jag som psykolog åt Norrköpings kommun i ett utvecklingsprojekt som heter SkolFam 2. Jag är gift med hon som alla andra skulle önska att de var gifta med och har två härliga döttrar, som alltid gör mig stolt. En härlig terrier med temperament, Mira, ser till att jag och min fru får lite motion.