Alla inlägg av Rikard

Man, född -69, gift, två döttrar f. -92 och -98, doktorand på Linköpings universitet, tidigare nationell samordnare för Skolfam, psykolog, tidigare politiskt aktiv, tidigare officer, undersköterska, produktspecialist ortopedi, projektledare/säljchef IT.

Säkra upp för sjuka enmansföretagare och få in nytt blod på köpet

Jag läser en debattartikel av egenföretagaren Mats Eriksson på Expressen https://www.expressen.se/debatt/stoppa-hetsjakten-pa-oss-smaforetagare/ och funderar på hur man skulle kunna bygga ett system för att stötta enmansföretagare som blir sjuka.

För mig framstår det som att företagsamhet är en av de viktigaste nycklarna för framtidens arbetsmarknad och i förlängningen välfärden, så det är en angelägen utmaning att försöka öka såväl trygghet som tillväxt. Enmansföretagen i Sverige utgör enligt Mats Eriksson 73 % av alla företag och är 825 000 till antalet. Skulle de i snitt växa med en enda anställd vardera, vore arbetslöshet en historisk parentes.

De betalar samma skatter som anställda och bidrar minst lika mycket till välfärden som alla andra, men får inte del av välfärdens frukter när de behöver. Alla förlorar på den obalansen, inte minst vi skattebetalare som inte är företagare, eftersom företag som går omkull när de istället skulle kunna utvecklas blir en allmän förlust för hela samhället.

Tänk om man skulle skapa ett entreprenörprogram på gymnasiet? En utbildningslinje med grundläggande företagsekonomi, bokföring och marknadsföring som kärnämnen, och ett branschämne som valbart ämne för gymnasister och nysvenskar. Vid examen har man grundläggande kunskaper som behövs för att starta en egen firma, eller i väntan på rätt förutsättningar gå in och hjälpa en sjukskriven egenföretagare?

De som tar examen blir antingen egenföretagare direkt, eller jobbar som anställda ”företagssamariter” i en bemanningspool, finansierad av sjukförsäkringsmedel som redan har betalats via skattsedeln. Den egenföretagare som blir sjukskriven mer än två veckor, får tillgång till en matchad person i den gruppen, med ungefär samma branschintresse under sjukskrivningen.

Som minimum kommer bokföringen, faktureringen och leveranser av produkter att tas om hand av inhopparen. Bara det skulle vara till stor hjälp och kanske rädda några företag. Men om matchningen är bra och viljan är god, kanske även produktion kan upprätthållas, tjänster kan levereras och verksamheten utvecklas? Då uppstår ett spännande läge när egenföretagaren ska komma tillbaka från sin sjukskrivning. Ytterligare en person kan verksamheten och har i bästa fall ökat kundbasen, som upplever säkrare leveranser och en stabil marknadspartner. Kanske har omsättning och vinst i företaget ökat så pass att det finns utrymme att gå från enmansföretag till småföretag med anställd? Inte alltid, men händer det nån gång ibland vore det en stor vinst för alla.

Egentligen borde alla yrkesprogram på gymnasiet vara uppbyggda på det viset. I första hand utbilda för entreprenörskap med fackkunskaper i ett yrke, i andra hand använda bara yrkeskunskaperna för att gå ut som anställbara yrkesproffs om egenföretagande inte lockar. Då skulle vi se fler växande företag och de som redan finns skulle kunna få en bättre trygghet.

S och M skjuter upp ångesten

Nog är det väl märkligt med allt snack om L och C i fråga om regeringsbildning?

Sedan valet har ett antal faktum stått fullständigt klart:

  1. Inget av de tidigare blocken av partier kan få egen majoritet
  2. Alla övriga partier önskar hålla V och SD utan inflytande i den kommande regeringens arbete
  3. Enda sättet att lyckas hålla V och SD utanför inflytande är en majoritetsregering. Man kan visserligen bilda en regering med kombination av minoritetsunderlag och nedlagda röster, men den regeringen blir helt beroende av förhandlingar vid varje omröstning, vilket i sin tur innebär att SD och V får utrymme att påverka.
  4. Enda möjligheten att bilda en majoritetsregering (utan SD eller V) är om både S och M ingår där, tillsammans med minst ett ytterligare parti.

Ändå har man sedan talmannen valdes helt fokuserat på att skapa en minoritetsregering, ledd av antingen S eller M, med stöd av C och L (samt MP och KD beroende av röd eller blå statsminister). Fokus i spekulationerna har helt hamnat på Annie Lööf och Jan Björklund om vilken statsminister de ska luta sig mot, som om det spelade all roll i världen. I verkligheten är det ju helt ointressant hur de ställer sig, eftersom de ändå inte kan bidra till en majoritetsregering utan att det första villkoret är uppnått, att S och M kommer överens om en gemensam plan för att regera ihop. Först när det är klart kan det bli intressant vad C och L har att säga om att ingå eller inte i en sådan samlingsregering.

Men Löfvén och Kristersson skjuter bara det oundvikliga framför sig hela tiden och försöker undvika den ångest som det kommer innebära att tvingas börja förhandla om hur en gemensam regering skulle se ut och vilken politik som skulle kunna genomföras. Man borde låsa in dem i Harpsund ihop med ett gäng skickliga beteendeterapeuter som ger en svidande kurs i hur man står ut med begäret efter att undvika ångest genom att skjuta upp och skylla ifrån sig.

För det spelar roll att vi inte har en regering med möjlighet att reformera. Som läget är nu bibehåller vi inte ens status Q, eftersom beslut som borde tagits inte tas, med följd att redan befintlig verksamhet ligger på is eller läggs ner, oavsett om den är samhällsnyttig eller inte. Precis som när vi monterade ner försvaret i slutet på -90 talet. Det gick snabbt att avveckla på några få år, men tar flera decennier och enorma resurser att bygga upp nu när vi insett att vi behöver ett territoriellt försvar igen. Nu händer samma sak i de flesta andra verksamhetsområden också, som sjukvård, integration, skola, miljö- och klimatarbete för att nämna några områden där lagar behöver uppdateras och budgetar revideras.

Det kommer förmodligen bli extra val som ett resultat av denna cirkus av beslutsvånda och tafatta avsaknad av handlingskraft. Vad det kommer visa är skrivet i stjärnorna, men inte lär det bli ett lättare läge för oss som vill hålla extremisterna utan inflytande. Min gissning är att resultatet av ett extra val blir ännu mer polariserat. På ena kanten vinner V röster, på andra SD. Sen blir det små förändringar på mandaten till S och M/KD och de stora förlorarna blir C, L och MP. I slutändan kan det i värsta fall leda till att de enda möjliga regeringsalternativen inkluderar antingen V eller SD, vilket var precis det som en majoritet av väljare och partier ville undvika till varje pris.

Tips till Andreas Norlén

Birgitta Dahl har kommit med förslaget till talmannen att låta några önskeregeringar falla i riksdagen för att stimulera kompromissvilja. Det tycker jag är ett onödigt tidsfördriv och ökar risken för nyval. Bättre att talmannen är lite proaktiv och använder sin makt i syfte att motverka partitaktisk förhalning.

Egentligen finns det bara tre utgångspunkter om man eftersträvar en stabil majoritetsregering, vilket en förkrossande majoritet av väljarna vill se:
1. M och S ihop är en bas som kan regera med stöd av vilket annat parti som helst.
2. Andra lösningar kräver koalitioner, även dessa över blockgränserna, och alla dessa spräcker alliansen.
3. Ingen lösning fungerar utan att S ingår, om inte SD ingår, vilket är politiskt helt osannolikt eftersom SD är ”allas fiende”.

Mitt förslag är en koalitionsregering som består av S + Alliansen. Statsrådsplatser (24) fördelas efter inbördes andel av mandat.
S=10, KD=2, L=2, C=3, M=7

Börja med att med milt tvång skapa en skuggregering och vänta med statsministern. Statsminister blir den som kan tålas av flest statsråd.

Konkret:
1. Talmannen uppdrar åt de fem partiledarna att i samråd utse statsråd ur respektive parti, förutom statsministerposten. Fördelning enligt inbördes andel av  mandat enligt ovan.

2. När talmannen får de 24 namnen gör han en lista med dessa namn och en ruta vid varje namn. Den listan skrivs ut i 24 exemplar. Talmannen ordnar också 24 kuvert.

2. Statsråden genomför en sluten omröstning om vilka av de 24 de kan acceptera som statsminister. Accepterar ett statsråd alla 24, avger denne 24 röster genom att kryssa alla 24 rutor. Accepterar ett statsråd bara en, exempelvis sig själv, avger statsrådet bara denna enda röst, ett kryss för sitt eget namn i sådana fall.
Detta förfarande stimulerar acceptans och motverkar intolerans genom att varje statsråd får fler röster i proportion till hur mycket acceptans de visar för sina kollegor.

3. Talmannen räknar rösterna. Det statsråd som får flest röster utses av talmannen som hans förslag till statsminister och regeringsbildare.

4. Den av statsråden utsedde statministern har nu möjlighet att i samråd med övriga regeringen putsa på fördelningen av ansvarsområden, under tiden som talmannen kallar riksdagen till omröstning om statsministerförslaget.

5. Riksdagen tar sedan ställning till talmannens förslag i enlighet med författningen.

Regeringsalternativ

Just nu svämmar media över av olika utspel och spekulationer om vem som tar vem i regeringsfrågan. Nästan alla saknar grund. Det handlar inte om vem som vill vad, utan är till största delen vanlig grundskolematte. Så här funkar det:

En regering ska för det första ”tålas” av minst 175 av riksdagens ledamöter. Annars kan den inte inte ens tillträda. Har man inte ett eller flera partier som tillsammans har 175 mandat med sig är det alltså inget alternativ, utan då måste man söka stöd från partier man inte vill ha med i sin regering, men är beredd att vara beroende av ändå, (SD, V, MP). Därmed faller alternativen Alliansen (M+L+C+KD), Rödgrön (S+MP+V), ”Mitten” (C+L+S+MP), Tvåpartikoalition (M+S), samt ”Rödgrön mitt” (S+MP+C). Även alternativet Nationalistregering (SD+KD+M) faller som väl är på att de får mer än 175 mandat emot sig.

För det andra ska en regering hålla över första budgetpropositionen. Det är det de förhandlar om i sina hemliga fikamöten nu. Förra valet resulterade det i det som kom att kallas ”Decemberöverenskommelsen”, vilket var en bisarr idé om att politiska motståndare lovar att inte rösta mot varandra bara för att inte låta SD få möjlighet att fälla regeringen. Lovvärt syfte visserligen, men en helt hopplös metod för att nå det.

Här stupar egentligen alla så kallade minoritetsregeringar, alltså där regeringen visserligen tåls av de flesta i riksdagen, men där regeringen hela tiden tvingas till eftergifter till de partier som står utanför regeringen men ger den sitt passiva stöd. Så har det exempelvis varit nuvarande mandatperiod, där S+MP har regerat, men V fått stort inflytande i utbyte mot passivt stöd i budgetomröstningarna. Precis likadant skulle det vara med en Alliansregering som är beroende av passivt stöd från SD. Det kommer aldrig gratis och det är därför alla har tjatat så mycket om SD under valrörelsen. Alla vill hålla extrempartierna SD och V utanför inflytande.

Så vilka regeringsalternativ finns det då kvar, om det ska vara regeringar som dels tåls av riksdagen, dels får igenom sin budget så de faktiskt kan regera, och inte är tagna gisslan av ett extremparti?

En trepartilösning med M+S+L skulle funka rent matematiskt. En annan skulle vara en slags mittenkoalition C+L+KD+MP+S. Bägge alternativen skulle få majoritet i riksdagen och inget beroende av vare sig V eller SD. Men det är inte sannolikt att någon av dem blir verklighet i alla fall. Anledningen är att väljare straffar stödpartier i regering till nästa val, så ingen vill sitta i regering utan kompisar om S är tongivande. Kolla på hur det gick för MP…

Kvar finns bara ett enda alternativ, och det är ett riktigt bra sådant under de förutsättningar som väljarna har skapat: Koalitionen S+Alliansen i sin helhet. En fempartiregering som får tydlig egen majoritet med marginal för nästan 70 bångstyriga riksdagsledamöter som inte följer partipiskan. De får igenom sina budgetar utan svårighet och extrempartierna får noll inflytande. Man behöver inte ens bry sig om att MP finns. Dessutom kan idén om Alliansen bestå, det finns liksom ingen att straffa eftersom alla är med och Alliansen kan internt i regeringen vara starkare än S, så ingen behöver kröka rygg för någon annan, samtidigt som man måste komma överens som en enda regering.

Så här skulle en sådan regering kunna se ut:
S får som största parti 8 platser
M som näst största får 6 platser
C får 3 platser
L får 2 platser
KD får 2 platser
Man kan krydda förslaget genom att S får välja statsminister bland de andra regeringspartierna.

Det kommer att bli mycket internt tjafs i regeringen, ingen trevlig psykosocial arbetsmiljö direkt. Men bättre att ett tjugotal statsråd kompromissar sig igenom 4 år, än att regeringsarbetet med nödvändiga reformer står still ännu en mandatperiod medan 349 riksdagsledamöter kohandlar och sluter pakter som får Expedition Robinson att framstå som ett seriöst alternativ.

Teknik och filosofi för en bättre framtid

Jag har alltid varit intresserad av teknik, inte som ingenjörer som gillar att räkna och pilla handgripligt med prylar, utan mer som en filosof som funderar över hur mänsklighetens utmaningar kan lösas med tekniska lösningar som kanske inte ens finns i prototyp ännu.

Utmaningar för mänskligheten saknas inte. Vi har klimatförändringar som hotar att höja havsytan tiotals meter och förvandla stora städer och odlingsbar mark till hav. Vi har ett växande antal människor, som förvisso kommer att plana ut på runt 12 miljarder, men som behöver mat, välfärd och sysselsättning.

Den tekniska utvecklingen är också ett potentiellt hot i sig själv, när maskiner kommer att utföra det mesta av det arbete människor gör idag, och som vårt gemensamma välstånd bygger på, vad ska vi då leva av, och för? När vi inte längre behöver lagra information i våra egna hjärnors minnen, kommer vårt minne att förändras? När vi möter varandra över nätet istället för fysiskt, hur påverkar det vår sociala förmåga? Vår ickeverbala kommunikation? Vår förmåga att avläsa sinnesstämning och anpassa vår egen?

Så jag har påbörjat en skiss till en bok. Man skulle kunna kalla det en Science Fiction utopi, baserad på fakta och tekniska idéer från vår samtid, men utan apokalyptiska katastrofer, maskiners revolutioner eller total klimatkollaps. En berättelse om en möjlig framtida vardag där mänskligheten har fortsatt att utvecklas positivt, hänsynsfullt och tagit ansvar för varandra med politiska, humanitära, ekonomiska och såklart tekniska reformer. Inte problemfritt, men ändå med tänkbara lösningar på de utmaningar som ligger högst på agendan nu 2018.

I boken har jag tänkt att huvudpersonens vardagsliv ska få illustrera en tillvaro år 2055 som ser lika annorlunda ut mot dagens samhälle, som hur det såg ut 1935. Eftersom utvecklingen snarare är exponentiell än linjär, alltså går fortare och fortare, tror jag att ett skutt bakåt på 80 år motsvarar ett hopp framåt på ca 35-40 år. Jag vill också ta ut svängarna och beskriva möjligheter ”utanför boxen” av sådant vi tar för givet idag. Så huvudpersonen Jolina jobbar med att ersätta vägar med ett annat system för transporter, hon har ett jobb, men de flesta lever på medborgarlön och egen företagsamhet som säljer människa-människaservice, som snart är det enda arbete maskiner inte gör bättre.

”Arbetskontraktet”, alltså ”Gör din plikt-kräv din rätt” finns inte längre. Välfärden finansieras som 2018 genom skatt på konsumtion och arbete, men med det tillägget att även maskinellt robotarbete beskattas. Miljöskatter är också en bas för välfärden, där klimat-/miljöskadliga utsläpp beskattas hårt. Virtuell verklighet och verklig verklighet är sömlöst integrerad. Mobiltelefoner har ersatts av tunna, lätta och snyggt designade headset med bildvisande glasögon och gest- eller röststyrda funktioner. Alla har möjligheten att vara online hela tiden var som helst och de flesta är det, men det finns även de som väljer att gå offline och inte ens bär klocka på sin fritid.

Afrikas kontinent leder tillväxt och utveckling, det är dit man åker för att lära sig nya saker, där finns möjligheterna och framåtandan som har sjunkit i de andra världsdelarna som har fastnat lite i välfärdsdekadens. Äldre tiders religioner har tappat sin roll, det finns fortfarande religiösa människor, men de normer som tidigare religioner låtit prägla regler och lagar i samhället, finns inte längre. På gott och ont. Humanism, valfrihet och hedonism är de nygamla normerna som råder. Vi väljer själva om vi vill vara produktiva, sociala, materiellt välbeställda, avsluta livet själva, eller inte.

Det som förr kallades ”psykisk ohälsa” är fortfarande ett stort, faktiskt ännu större, problem. Uppdelningen av människan i kropp och själ är det bara de få religiösa som fortfarande gör, men de flesta brottas med existentiella frågor om meningen med livet, att hitta sin roll i samhället, att vara nyttig för sig själv och andra, eller lider av stress och sömnsvårigheter. Precis som för tusentals år sedan hanterar människor det med hjälp av kemiska substanser som alkohol, nikotin, träningsendorfin, risktagaradrenalin och diverse läkemedel. För hjärnan är det samma dopamin i alla fall. Men också en ny våg av droger. Såväl rent syntetiska preparat, som biosubstanser producerade av växter och  svampar, precis som alkohol, men med nya molekyler som påverkar oss på fler sätt.

Maten är inte syntetiskt producerad i labb, även om sådan föda finns tillgänglig. Människor i allmänhet vill hellre äta ”naturlig” mat, mest varianter av fisk och skaldjur och en hel del vegetabilier som olika former av biogenetiskt utvecklade linser och bönor, med i princip valfri smak. Även insekter är en viktig råvara för livsmedel, även om de alltid processas i livsmedelsindustrin innan de tillreds. Kött från däggdjur är mer sällsynt och mycket dyrt.

Energi finns det gott om och den är alltid klimatneutral eller ”klimatpositiv”, vilket innebär att den produceras på ett sätt som binder kol och växthusgaser mer än vad som släpps ut. Afrikas öknar är stora producenter av solenergi och grödor som växer i halvskuggan under panelerna, som de exporterar till Europa. Skandinavien producerar stora mängder vind- och vattenenergi. Kärnkraft finns fortfarande, men produceras i moderna reaktorer med smält bly som omger härden, och drivs oftast med restavfall från tidigare generationers kärnenergi. Det visade sig helt enkelt vara den enklaste lösningen för att ta hand om gammalt kärnavfall, även om kärnkraftsproduktion som sådan fortfarande uppfattas som ”ett nödvändigt ont” av de flesta.

I denna värld vill jag beskriva hur Joline och en del andra karaktärer i boken formas och formar sin samtid 2055. Hur de samspelar med varandra, vad de retar sig på och vad de kryddar tillvaron och skapar mening av, på liknande eller helt andra sätt än 2018.

Det behövs såklart en intrig också. Kanske en olaglig verksamhet där karaktärerna, och därmed läsaren, ställs inför etiska dilemman. Är det här rätt eller fel? Varför tycker jag så? Ska jag anmäla en vän till myndigheterna eller inte? Väger lojalitet mot vännen eller samhället tyngst? Är det alltid fel att ta livet av sin far? Kan sex vara frikopplat från kön och läggning, dynamiskt och föränderligt? Behöver en kärleksrelation vara monogam? Sådana etiska utmaningar vill jag låta intrigen gestalta, och ta med läsaren i tänket.

Hoppas att jag kan få tid att skriva den boken någon gång.

Erkänn inga barnäktenskap

Nu pågår en twitterstorm angående en broschyr som Socialstyrelsen givit ut med titeln ”Information till dig som är gift med ett barn”. Politiker från alla läger förfasar sig över att den har kommit till och att formuleringarna är för oskarpa eller att ordet ”fängelse” inte nämns. Men fakta är att:

  • Socialstyrelsen måste följa Svensk lag som den ser ut nu. Och lagen tillåter idag att människor som gift sig i annat land, fortsatt betraktas som gifta i Sverige.
  • Att ingå äktenskap med någon under 18 är förbjudet i Sverige sedan 1 juli 2014, då möjligheten till dispens togs bort. Då skärptes också reglerna så att barnäktenskap som ingåtts under tvång i annat land eller om någon part hade anknytning till Sverige när äktenskapet ingicks, inte skulle erkännas.
  • En utredning om ytterligare skärpning av lagen pågår, (SOU 2017:96).

Utredningens huvudförslag som det ser ut nu vid delbetänkandet är att lagen (IÄL från 1904) ska skärpas lite till, så att erkännande av barnäktenskap inte ska medges om någon av parterna är under 18 år när de kommer till Sverige. Man föreslår också att det fortsatt ska vara möjligt att erkänna barnäktenskap som ingåtts i andra länder vid synnerliga skäl. Om du alltså är gift som 16-åring i annat land, men är 18 när du kommer till Sverige, ska du betraktas som lagligt gift även i Sverige, menar utredningen.

Enligt min mening är det inte Socialstyrelsen som har gjort fel, det har däremot våra politiker och i viss mån även utredare gjort. De framstår som rädda för att ta steget fullt ut och  inte erkänna äktenskap som ingåtts under 18 års ålder, oavsett anknytning till Sverige eller ålder när man först satte foten på svensk mark.

I vårt grannland Tyskland upphävs barnäktenskap som ingåtts innan 16 års ålder automatiskt, utan någon särskild prövning och utan undantag. Förvisso lite märkligt med 16 års gräns istället för 18 kan jag tycka.

Den enda rimliga lagändringen är att konsekvent upphäva alla äktenskap som ingåtts där endera parten varit under 18, utan undantag. De som är gifta sedan barnaår ska betraktas som ogifta fram till de ingår äktenskap enligt svensk rättsordning som myndiga. Det är en politisk fråga, ingenting för vare sig Socialstyrelsen eller andra myndigheter att råda över. Ansvaret vilar helt på våra 349 ledamöter i riksdagen. Och på de som väljer dem.

Konsekvensen med en entydig lag blir att par som vill fortsätta att vara gifta som vuxna helt enkelt får acceptera omaket att gifta sig igen som vuxna. Konsekvensen med en lag som fortsätter att göra undantag beroende av ålder på de som kommer hit och dessutom har utrymme för undantag vid synnerliga skäl, blir att de som vill slippa vara gifta tvingas begära äktenskapsskillnad. Det är ingen lätt sak för någon och i synnerhet inte om man lever i en hederskultur, vilket de flesta som gift sig som barn, gör.

Minareter och kyrkklockor

I Växjö har en muslimsk församling begärt tillstånd att göra böneutrop inför fredagsbönen. En debatt om detta har startat i medier och vissa tycker att det inte ska vara tillåtet, andra att det är upp till respektive kommun att besluta och andra försöker sig på att argumentera för att kyrkklockor är OK medan böneutrop inte är det, på grund av att det senare skulle vara ett uttryck för religiös offensiv och påträngande proklamation, medan detta inte skulle vara fallet med kyrkklockor…

För den som tillhör någon av religionerna islam eller kristendom är naturligtvis ljudet av den egna religiösa kulturen något som skapar trygghet och upplevelse av samhörighet. Och ljudet av andra religioner upplevs som ett hot och ger känslan av olust i värsta fall. Det är inget konstigt, utan tvärtom fullt naturligt. Vi har haft kyrkklockor i Sverige längre än någon har levt, så är man uppväxt här och sympatiserar med den religion klockorna representerar, kan det upplevas som ett traditionellt och rentav nationellt signum.

För den som är uppväxt i ett land som har haft minareter och böneutrop längre än någon har levt, och sympatiserar med islamsk kultur, är det precis på samma sätt.

Men ska man skapa regelverk för detta, behöver man lägga in fler aspekter i analysen:

  • Oönskat ljud är buller och skapar olägenhet eller i värsta fall ohälsa. Därför finns regler om exempelvis bebyggelse nära flygplatser eller motorvägar. Eller hörselskydd vid bullrande arbete.
  • Ett visst mått av oljud och buller är oundvikligt för att samhället ska fungera. Byggen, flygplatser, trafikleder och järnväg låter och måste få låta, även om vi ska sträva efter att dämpa där det går.
  • Lagar och regler ska vara allmänna och blinda för religion, kön, socioekonomi, ålder eller andra grupptillhörigheter.
  • Lagar och regler är och ska inte vara fria från värderingar. Men de värden som lagar bygger på måste vara allmänt erkända av de människor som omfattas. Respekt för humana värden, jämställdhet, solidaritet, frihet, tolerans för olikheter och liknande värden måste utgöra den grund varpå lagar och regler bygger. Men tolerans för religion innebär inte att religion kan tillåtas kränka andra värden.

Följaktligen ska vi då behandla ljudet från kyrkklockor, böneutrop, startande flygplan, sommarens utomhuskonsert eller nöjesanläggningar lika. Vi ska helt neutralt och objektivt mäta decibel, frekvens och närhet till människor som kan störas, oavsett vad det är för ljud, och skriva våra ramar för vad som kan tillåtas utifrån sådana objektiva värden. Det har och ska inte ha någonting med religionsfrihet att göra.

Så var landar jag någonstans i sakfrågan om böneutrop från minareter? Ungefär så här:
1. Förbjud störande oljud som en sanitär olägenhet om det är för starkt, för ofta, eller för nära människor i deras vardag hemma eller på jobbet. Oavsett om det är kyrkklockor eller böneutrop.

2. Tillåt kyrkklockor, böneutrop, utomhuskonserter och nöjesparker om ljudet inte är för starkt, inte sker för ofta, inte stör nattsömnen eller arbete för människor i närheten.

Integration är viktigare än migration

Vi har under hösten 2015 sett den största folkvandringen in i Europa och Sverige sedan andra världskriget. Människor flyr från militanta islamister i Afghanistan, norra Afrika och mellanöstern. Och här hemma pratas det om migration, om att nu räcker det, vi har fullt, stäng Öresundsbron och inför ID kontroll. Inskränkningar i asylrätten diskuteras lika öppet som om det hade gällt någon skatt eller annan tämligen trivial fråga. ”Signalpolitik” med syftet att få människor på flykt att välja bort Sverige är nu fullt legitimt att diskutera även utanför SD. Jag skäms som svensk över dumheterna.

Ingen pratar om vad som faktiskt borde göras för att förvandla alla människor som kommer till vårt land till en resurs istället för en belastning. Ingen vågar tänka att vi kanske ska integrera människor för VÅR skull, inte bara ta hand om dem för DERAS skull. För det är ju det som är utmaningen. Tar vi emot människor och sätter dem i en barack, utan målsättning och sysselsättning, i väntan på besked om de upptas i gemenskapen i det land de nu befinner sig, och förbjuder dem att plugga och jobba, så får vi problem, big time! Vi förvandlar dessa människor till passiva och ofta sjuka vårdobjekt och skapar en effektiv uppdelning av ”vi och dom”. Det är inhumant, ineffektivt, och skapar massor av onödigt lidande.

Men tänk om vi istället skulle ta emot människor och ge dem uppehålls-, arbets-, och studietillstånd direkt vid ankomst, bara de uppger sin identitet och ursprungsland? Låt Migrationsverket ha ett asylkontor på alla internationella flygplatser, hamnar med linjer till andra länder, eller tåg/vägförbindelse över gränsen. Vi visar på en karta i vilka kommuner det finns bostäder och plats på integrationsskola, frågar på vilket sätt de vill bidra till Sverige, och ger dem en biljett till sin nya hemkommun. Hela mottagandet får ta max tre timmar, innan de är på väg med en adress och en 18 månaders obligatorisk integrationsplan i fickan. Trötta, kanske hungriga och lite vilsna, men i säkerhet och trygghet med en framtidsplan!

CSN betalar uppehälle under de 18 månaderna som börjar med 6 månader 100 % skola, fokuserad på svenska och engelska, men också samhällskunskap inriktad på Sverige och EU. Därefter 6 månader med 1/3 arbetspraktik eller högskoleförberedande studier och resten skola. Sista 6 månaderna är det 1/3 studier i sv/en/sam och 2/3 yrkesintroduktion eller högskoleförberedande studier. De 18 månaderna avslutas med en examen och vägval framåt: Jobb, Ålderspension, Högre studier, Starta företag eller Återvändarplan till hemland eller grannland till hemlandet. Naturligtvis inte tvångsdeportering till länder där de riskerar hälsa och säkerhet, men kanske ett grannland eller en del av hemlandet där det är säkert och man är mer bekant med språk och kultur.

För de som inte lyckas på examen efter 18 månader återstår bara alternativen återvändarplan eller ålderspension (om man är 60 år eller äldre). Vill man stanna har man ytterligare 18 månader på sig att klara examen, medan återvändarplanen förbereds. 36 månader efter ankomst blir man medborgare om man har fortsatt studera, eller är i arbete som man kan försörja sig på.

Tuffa krav? Ja, kanske, men inte tuffare än 18 månader i Migrationsverkets asylboenden eller sysslo- och hopplöshet i förorterna från miljonprogrammet. ”Signalpolitiken” blir att ”Till Sverige är alla välkomna, men kommer du hit förväntas du bidra till samhället och slita hårt med studier och arbete, som alla andra”.

Ska vi reglera flyktingtrycket mot det svenska samhället på något sätt, är det mer rationellt att göra det med höjda förväntningar på integration, snarare än med inskränkningar i migrationspolitiken.

Ja till Nato

I Corren 13 januari 2013 hävdar Claes Thulin att ett Svenskt medlemskap i Nato skulle medföra att säkerheten minskar. Hans argument är att Putin kommer se fler Natoanslutna länder som ett hot, vilket skulle leda till en ökad spänning i Europa, som enligt Thulin automatiskt leder till minskad säkerhet för oss i Sverige. Det andra argumentet skulle vara att vi förväntas strida på våra allierades sida om det skulle behövas. Enligt denna logik ska vi alltså kröka rygg och undvika samverkan med demokratierna i väst för att inte reta den ryska björnen och för att slippa hjälpa andra som blir utsatta för militärt våld.

Nej Claes Thulin, jag ställer mig inte på din och Putins sida i den här frågan. Att värna vårt lands suveränitet är viktigt för mig. Att inte böja sig för en stark och aggressiv Putin är också viktigt för mig. Vi har tyvärr en historia av att inte förpliktiga oss till något säkerhetspolitiskt, vi har kohandlat med Hitler och Stalin och dragit skam över vår nation tillräckligt. Inte börja kohandla med Putin också! Nu är det dags att upprusta vår militära förmåga, rakryggat ta ställning för västerländsk demokrati och lova våra Europeiska grannar att ställa upp solidariskt för dem om det skulle behövas. För mig är det helt otänkbart att inte säga ett tydligt JA till Nato.

Sänk SD i extravalet!

Valresultatet från september 2014 gav Sverigedemokraterna 13 % och vi fick ett mycket besvärligt parlamentariskt läge. Det har nu visat sig så besvärligt att det var ohållbart, Löfvén utlyser extraval.

87 % av väljarna och politikerna diskuterar nu hur man ska manövrera för att inte SD ska växa sig ännu starkare i valet i mars. Själva ser de fram emot valet och är ganska säkra på att de får ett ännu bättre resultat då. Jag tror att de har rätt i den gissningen och att det beror på att övriga partier planerar att lämna politisk walk over i detta valet också. För politisk walk over är skälet till att SD har 13 istället för 5 %.

Peter Hedström och Tim Müller vid Institutet för Analytisk Sociologi, Linköpings Universitet, har i en studie undersökt attityder hos SD’s väljare och kommit fram till att ungefär varannan sympatisör är negativt inställda till att ha en granne eller en vårdgivare som är muslim. Det fokuserar alla på som en stor sensation och i sann kategoriseringsanda haglar okvädningsord och stereotypa uppfattningar om Sverigedemokrater. Stefan Löfvén, Magdalena Andersson, Susanne Osten och ledarskribenter på Aftonbladet tävlar om vem som kan använda de grövsta epiteten på SD. Precis som innan valet i september.

Men om man frågar icke rasister som faktiskt röstade på SD varför de gjorde det så lär man sig något värdefullt. De säger att invandrarna är helt OK, men invandringen är helt åt pipan dålig och att vi därför behöver begränsa den. ”Vi klarar inte att ta emot 100 000 nya om året”, är deras argument. Nu delar jag inte den rädslan, men att vi är på tok för dåliga på att ta emot och integrera invandrare i Sverige, -ja den uppfattningen delar jag.

Så vad skulle hända om övriga partier bestämde sig för att lyssna på de 50 – 60 procenten ickerasister som röstar på SD, och alla andra som vill ha en bättre invandringspolitik? Inte förhandla med SD, men faktiskt erbjuda SD’s väljare något annat än mantrat ”stoppa invandrarna”? Tänk om vi fick höra de andra partiledarna säga: ”Så här vill vi modernisera utlänningslagen”, ”De här reformerna vill vi göra med Migrationsverket”, eller ”Här är våra 10 förslag på hur invandrare fortare ska komma i jobb”.

Det är som om det vore livsfarligt att kritisera och vilja förbättra mottagandet i Sverige. Varför? Är det rasistiskt att vilja sätta ett arbetstillstånd i handen på en flykting dag 1? Är det känsligt att hävda att barn som växer upp med bara invandrare i kvarteret lär sig svenska för dåligt för att lyckas i skolan?  Är man nazist om man tycker det är fel att vi utvisar 20-åringar med jobb och bostad bara för att någon handläggare bedömer det som säkert att återvända till Iran?

Nej, det duger inte att försöka demonisera SD. De blir martyrer och det får motsatt effekt. Ni måste byta strategi och börja bekämpa SD genom att erbjuda deras väljare ett bättre alternativ. Då får vi ett SD som består av 100 % rasister, men som bara attraherar max 5 % av väljarna. Det är trist men  hanterbart. Fortsätter ni utmåla dem som hin håle, kommer de i mars att vara 20 % och fullständigt diktera villkoren för er andra. Både trist och ohanterligt.